Hundarnas ljusblåa kong är en av deras favoritleksaker, och den har hängt med i väldigt många år. Själva kongen är fortfarande i bra skick, men snöret har varit dåligt länge och för ett par veckor sedan gick handtaget sönder. Nästan varje gång jag kastat iväg kongen med det trasiga snöret har jag lyckats riva mig på de hårda och vassa limresterna som handtaget var ditsatt med.
I veckan fick jag idén att prova att göra ett eget handtag, och igår tog jag tag i saken. Två paracordbitar som inte skulle räcka till varken halsband eller koppel fick bli ett nytt snöre och handtag till kongen – och det blev jättebra! Thone ställde upp direkt och ville prova hållbarheten, och jag tror att hundarnas ”nya” leksak kommer hålla i många, många år till!
För fyra år sedan satte jag ihop den här filmen på Rhiva, och nu när jag tittar på den har jag nästan lite svårt att förstå att hon bara var 11 månader gammal då. Alltså, vad duktig hon var och hon ser ju så samlad ut. Hon var ju så himla fin också, och ibland saknar jag henne fortfarande så att det gör ont. Det händer inte lika ofta längre, men november och mars kommer nog vara sådana månader. I nästa vecka är det hennes födelsedag, 5 år skulle hon fyllt. Det blir hennes andra födelsedag uppe i hundhimlen.
14-16 november 2014 vill jag helst glömma, men så är ju Facebook snäll och kommer med påminnelser… Då var det NM i freestyle och heelwork to music, och det blev ingen rolig helg direkt. Det var tur att jag och Thyra hade gott sällskap av Ida och Monster, som också ville dra ett streck över den helgen.
Redan när vi var framme i Norge började det strula. Vi hittade inte hur vi skulle komma in i hallarna, och sedan hittade vi inte var vi skulle vara. En massa väntan utan några besked, innan vi till sist fick veta att vi skulle träna, ha invigning och få tävla kvalomgången i en av utställningsringarna där det både kissats och bajsats… På natten sen visade det sig att det var julfest på hotellet där vi bodde, och det gick verkligen inte att sova. Vi hade våra fönster in mot hotellet och rakt nedanför var det fullt ös med gap, skrik och hög musik.
Kvalomgången gick bra för mig och Thyra, med tanke på att jag varken kunnat eller fått röra på mig ett par veckor innan eftersom att IVF:en gjordes en månad tidigare och jag hade stor risk att få äggstocksomvridning. Två av domarna satte oss högt upp, på delad 1:a plats och 3:e plats, medan den tredje gav oss hela tre poäng mindre och en 8:e plats. Snittet landande på en 4:e plats och vi var vidare till final.
Tyvärr hade vi ingen chans att klättra, men kunde förstås tappa placeringar i finalen. Vi lyckades försvara vår placering och slutade på en 4:e placering individuellt. Vad fick vi för det då? Ingenting! Ingen pokal, ingen medalj, ingen rosett. Att bli inropad på prisutdelningen utan att få ta emot ett pris… Det kändes som man stod där som första förlorare.
Sen när vi skulle åka hem så var det inte bara att åka hem, för oturligt nog hade lotten om vem som skulle dopingtestas gått till Ida och Monster – och Monster är inte den som kissar var som helst. Trots att Ida förklarade det så fick de inte gå utanför området där det fanns gräs, utan Monster skulle kissa på asfalten mellan hallarna. Jag kommer inte ihåg hur det blev sen med dopingtestet, men jag tror att det blev en ”vägran”.
När vi väl var på väg till Idas bil kändes det så skönt att äntligen få åka hem och lämna Norge… men så tappade vi bort varandra på parkeringen och jag kom inte ihåg var Idas bil stod! Jag släpade på alldeles för mycket och tung packning, och höll på att bryta ihop. Idas mobil ville inte fungera ordentligt i Norge heller, så det tog ett bra tag innan vi fick tag på varandra och äntligen kunde börja resan hem till Sverige.
Kallt, blött och ruggigt har det varit här idag, så när Evelina var på förskolan passade jag på att städa bland mina paracordsnören och tillbehör. Alltihopa har sett ut som ett krig, med alla möjliga färger ihoptrasslade i stora bollar. Stor plats har det tagit också, i en plastlåda och två kartonger. Idag trasslade jag ut allt, mätte och skrev upp längderna, vek ihop fint och slängde alla småstumpar. De två kartongerna kunde jag kasta, fulla med småstumpar, och resten fick plats i plastlådan.
Därefter slängde jag upp en bild på Facebook med vad jag hade för färger och längder hemma, och fick genast en beställning av Kicki som har Lhines son Wilmer och hans dotter Shinie. Det blev en stunds knåpande i soffan framför tv:n, och samtidigt blev jag av med det sista av fyra olika färger.
Minnesgrejen på Facebook är ju inte alltid så rolig, men idag vaknade jag till minnet från Thones utställningsdebut. Det känns förresten overkligt att hon var sådär liten för bara ett år sedan. Lilla Thone, som jag inte trodde skulle bli en särskilt vacker hund, blev BIS-valp för två auktoriserade domare på sin utställningsdebut.
Sedan dess har hon fått två Excellent i juniorklass och blivit placerad som 2:a med CK båda gångerna, tagit RLD N, RLD F och genomfört BPH med ett bra resultat. Det har gått fort, och väldigt bra, fast att vi inte har haft bråttom någonstans.
Fars dag idag, och i år var jag lat och bjöd hit pappa, mamma och lillebror på en fika. De hade med sig Thones syster Olga, farmor Ingrid och Hicka, så Thone och Olga höll igång nästa hela tiden när de var här. Jag hade bakat både kanelbullekladdkaka och äpplepaj till fikat, så vi tvåbenta blev riktigt mätta och goa’.
Nu ikväll försökte jag mig på att träna med Thone när Evelina fortfarande var vaken och lekte på golvet. Det blev inget lätt träningspass, för Evelina skulle också vara med förstås! Hon ville också ha torrfoderkulor, och att låta henne få känna smaken på en avskräckte henne inte alls. Om hon inte skulle köra med sin lära-gå-vagn precis där jag och Thone var så skulle hon sitta mellan mina ben om jag stod upp eller sitta i mitt knä om jag satt ner.
Vi fick passa på att träna nya saker när Evelina var upptagen med annat, och göra enklare saker när hon skulle vara med mitt i träningen. Thone blev helt klart störd av Evelina, men det var inget hon tog illa vid sig av utan hon tyckte bara att hon var i vägen. Jag är medveten om att det kanske inte blev något jättesnällt träningspass, men jag försökte ändå att anpassa svårighetsgraden efter störningen. Dessutom är det nog ganska nyttigt med konstig störning inomhus, där det annars brukar vara störningsfritt.
Under träningen visade det sig iallafall att Thone har börjat förstå kommandot ”Spinn”. Det har tagit tid att få det att lossna, då vi lärde in ”Snurr” först och det är vad hon bjuder på när hon är på tårna. Vi har även kommit en bit på ”Tass” som vi började med igår. Jag trodde det skulle bli svårt, men jag provade att lattja med Thone och belönade så fort hon lyfte sin vänstra tass. Att det lönade sig kom hon snabbt på, så idag behövde jag knappt putta på henne innan hon slängde upp tassen på min arm.
De där små passen vi kört inomhus under veckan har gett resultat.
Det känns som att det var alldeles nyss som jag var ute och tog 15-månadersbilder på Evelina, där hon satt och skrattade på sin rosa bil och träden i bakgrunden var fulla med orangea löv. Nu är det, delvis, vitt och fint ute. Fast snart är det nog bara blött och smutsigt ute igen… Jag och Evelina har haft en heldag tillsammans idag. Inget jobb för mig och inget dagis för henne. På morgonpromenaden tänkte jag ta fina bilder på henne i snön, men det hade hon inte tid med utan hon skulle bara krypa omkring och gräva i det vita.
