… men nu är den uppe, vår fina plastgran. Egentligen hade väl jag tänkt att vi skulle ta in och klä granen på söndag, när det är en månad kvar till jul, men det fick bli idag istället. Lenny ville julpynta också, men där sa jag stopp, stopp, stopp! Inget julpynt före 1:a advent.
En bild på Uno från i somras, när han firade 4-månadersdagen med
att bli BIM-valp i valpklass II på SSRK:s utställning i Gränna.
Idag har Cattis och Thones son Uno, Höstglädjens Living Just For You startat i anlagsklass på viltspår prov, och blivit godkända! Vad roligt! Stort grattis från oss!
Efter en 7-dagars arbetsvecka så hade det idag varit rätt skönt att typ ligga på soffan, se någon serie och äta godis. Men, jag vet ju två stycken som inte hade hållit med om det, och jag hade nog blivit rastlös efter en stund. Hundträning skulle det bli, men jag visst inte riktigt vad vi skulle träna. Det blev iallafall så att visselpipan och ryggsäcken med dummiesar fick följa med när vi gick och lämnade Evelina på förskolan.
Sen kom nästa fundering, var skulle vi träna? När vi gick förbi plätten med högt gräs som ligger precis bredvid Evelinas förskola så tänkte jag att här kan man ju träna, så där fick det bli. Jag skulle se hundarna, jag skulle se om någon kom gående på gångbanan och andra skulle se oss.
Jag började med att lägga ut ett sök till Nhora, men idag förstod hon inte alls vad hon skulle göra. Hon fick in en dummie, men sen tog det stopp. Inte så konstigt, för nu kom jag på att jag glömde klappa händerna när jag gick omkring i söket. Stackars Nhora. Hur som helst så gjorde jag så att vi gick ut i söket tillsammans, och när hon hittade en dummie så fick hon massor av beröm. Hon fick hitta några stycken och sen bytte vi övning.
Vi tränade jaktfot en stund, och gick fram och tillbaka på en linje och ställde ut en dummie i varsin ände av linjen. När jag ställt ut nummer två så vände vi oss om och så fick hon hämta nummer ett. Sen gick vi tillbaka och ställde ut den, vände oss om och hon fick hämta nummer två. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Närsökssignal började vi träna in också, och det var perfekt att gömma dummien i det nertrampade gräset. Nhora fick kämpa för att få fram dummien, och stå och rycka eftersom att hon fick hela munnen full med gräs.
Sen var det Thones tur, och hon fick rusa av sig en liten stund först för annars skulle söket börja med alldeles för mycket spring. Hon fick sitta lös medan jag lade ut hennes sök, och hon satt lugnt och stadigt. Det måste varit en svår terräng idag, för Thone fick verkligen jobba i söket och leta länge. Hon blev jättetrött! Det händer inte ofta.
Även Thone fick träna jaktfot, på samma sätt som Nhora. Vi har gjort den övningen några få gånger tidigare, och hennes jaktfot har blivit så mycket bättre! Hon tänker inte bara ”Dummie, dummie, dummie!” utan går lugnt vid sidan och sitter eller står stadigt när jag riktar upp henne mot dummien. Tidigare har minst halva hunden gått före mig och det har ryckt i henne innan jag ens hunnit få ut min arm.
En och en halv timmes träning blev det totalt, och det var väldigt tyst och lugnt i flera timmar sen när vi kommit in. Trötta och nöjda hundar är ju bland det bästa som finns! Då mår man själv väldigt bra.
Idag fyller Nhora 9 månader, vilket betyder att hon nu är en junior i utställningsringen. Någon debut i juniorklass blir det dock inte på ett bra tag. Hela Nhora är ju väldigt valpig, och i juniorklass kan man inte flaxa omkring med benen och svansen åt alla håll och kanter. Hon behöver få växa till sig och mogna innan det blir officiell utställningsdebut.
Vi hann med att ställa i valpklass ett par gånger, och så här gick det;
– SSRK Gränna, 2:a med HP valpklass I.
– SSRK Sunne, 2:a med HP valpklass I.
– GRK Sunne, 3:e med HP valpklass I.
– SKK Norrköping, BIR-valp.
– GRK Linköping, BIS-valp.
– SSRK Mjölby, 3:a valpklass II.
När Thone är skendräktig så är hon väldigt lugn inomhus, men nu är skendräktigheten över och det känns som att vi har två 9-månadersvalpar här hemma. Under skendräktigheten svarade inte Thone på Nhoras lekinviter, men nu är det världens röj igen. Båda två blir jätteglada när jag kommer hem från jobbet och dom drar upp varandra, så det blir typ totalt kaos. Mitt i kaoset står Lhine och med stora ögon och undrar vad det är som händer.
Den här veckan har den så kallade kökssäsongen dragit igång, för att vi ska få det lite lugnt och trevligt om kvällarna. Thone och Nhora har fått träna ett par minuter tre kvällar i rad, så länge som 1 deciliter torrfoder räcker, och det gör världens skillnad. Efter att de har fått träna så behöver de inte tugga på varandra hela tiden.
Än så länge har jag inte haft någon plan alls när vi tränat, utan det har blivit lite tricks. Thone har fått träna på att sitta fint och att vända ifrån mig när vi stått nos mot näsa. Nhora har också fått träna på att sitta fint och så har hon fått börja lära sig att följa en targetsticka med nosen.
Jag ska försöka sätta mig ner och göra planer för de här små träningspassen, och liksom ha ett fokus varje vecka så att det inte bara blir slaskträning. För Thone kommer det nog bli en del tricks, medan jag tänker att jag och Nhora kan träna på moment inför nybörjarklass i rallylydnad.
Igår var jag och Thone och tävlade rallylydnad i Värnamo. Det var dubbla starter, med drygt 60 starter uppdelat i fyra grupper, och vi hamnade i den gruppen som skulle starta först på bana A och sist på bana B. Tidig morgon och väldigt lång dag, och igår blev den verkligen jättelång!
Klockan ringde 04.30 och en timme senare var vi på väg mot Värnamo, helt enligt min planering. Jag ville vara där en timme innan banvandringen för att hinna ta en promenad och värma upp Thone ordentligt, för vi skulle starta som nummer 5. Vi började dock tappa tid ganska så direkt, då det var jättedimmigt. Verkligen jättedimmigt! Ett tag funderade jag på om vi skulle vända hemåt, men jag tänkte att vi kunde åka en bit och se om det blev bättre.
Det tog väldigt lång tid innan vi passerade Mjölby… för jag såg inte ens att vi passerade Mjölby! När det gick att se vägskyltarna igen så var vi i Ödeshög, och när vi kommit så långt kunde vi ju lika gärna fortsätta. Vi kom fram en halvtimme senare än planerat, men jag skyndade att anmäla oss och ställa in väskan och buren i hundhallen så att vi hann ta en liten promenad iallafall.
Thone och jag har aldrig tävlat inomhus förut, och det fanns inte direkt någon möjlighet att låta hundarna få känna av miljön. Det hon hann få göra var att ligga i buren på läktaren en stund medan jag gick banan och sedan gå lite fram och tillbaka längs planen innan det var dags för oss att starta.
Bana A kändes som en rolig bana. Inga direkta svårigheter eller fällor. Det som skulle vara svårast för oss var väl de två konskicken, men konorna stod rätt bra. Thone kändes lite stressad medan vi väntade på våran tur, och jag trodde att det berodde på den nya och trånga miljön. Det visade sig sen bero på något helt annat…
De första skyltarna gick bra, och hon hittade den första konan även om hon först tog sikte mot hopphindret som stod lite längre bort. Efter den fjärde skylten började hon bli lite styrig. Ville inte vända ordentligt med rumpan när vi skulle svänga 270 grader, och vid nästa konskick så sprang hon förbi konen och var lite här och där. Jag tog in henne till sidan och klappade om henne och så gjorde vi om. Hon sprang förbi konen, stannade och såg sig omkring… och satte sig ner för att bajsa!
Åh, nej! Stackars Thone. Ja, jag tyckte lite synd om mig själv också. Jag sprang fram och lyfte bort Thone från banan, så att vi inte skulle förstöra dagen för alla andra. En annan tävlande var snäll och kom springande med en bajspåse. När bajsfläcken var vattnad, torkad och sprayad så gick vi ut med raska steg. Jag misstänkte att det skulle komma mer, och det tog inte många minuter innan Thone satte sig ner och bajsade ordentligt.
Usch, det kändes så hemskt mot Thone och även väldigt pinsamt. Hon behöver få gå en långpromenad eller springa lös för att få igång magen på morgonen och bajsa, vi hann inte gå tillräckligt länge igår eftersom att vi blev försenade av dimman.
Jag var trött, frusen, ledsen och började få väldigt ont i huvudet, och när jag satt in Thone i bilen så funderade jag på om vi skulle åka hem. Det var inte dags för nästan banvandring förrän om fyra timmar. Vad skulle vi göra i fyra timmar?!? Jag visste ju det innan vi åkte, men nu kände jag mig väldigt nere. Efter att pratat med Lenny och mamma så tog jag och Thone en långpromenad och tränade en stund, och sen bestämde jag mig för att vi skulle stanna kvar och köra vår andra start. Det hade ju blivit en väldigt konstig dag för Thone annars. Vi behövde ju inte stanna till prisutdelningen, utan kunde ju packa ihop när vi var klara.
Bana B hann jag titta på länge, och den kändes också som en rolig bana. Gott om plats mellan skyltarna och många stopp där man skulle hinna andas. Utanför bana B fanns det en lite större plätt att röra sig på innan start. Jag belönade upp Thone med lite extra gott godis, och när vi blivit välkomnade in på planen så samlade vi ihop oss ordentligt innan vi klev in på banan.
Nu kändes vi som vi igen, och Thone gick hur bra som helst! Hon var samlad och fokuserad, och gjorde allt snabbt och snyggt. Konskicket gjorde hon hur bra som helst, och hon såg så glad och nöjd ut! När vi stannat vid sista skylten så hade hon lite bråttom, och ställde sig upp innan jag knappt hann höja handen för att skicka henne över hindret, men hon kom på sig själv och stod kvar tills jag sa ”Hopp!”.
Alltså, det kändes bara så bra när vi passerat målskylten och gått ut från banan! Vilken tur att vi tog en promenad så att jag fick tänka om, och att jag kunde ladda om. Vi hade en så bra känsla att det inte skulle spela någon roll vad domaren tyckt eller om vi gjort fel någonstans!
När Thone fått ordentligt med beröm och belöning så fick hon hoppa in i bilen och sen packade jag ihop våra grejer, pratade med några ansikten jag kände igen och frågade om en annan tävlande från Linköping kunde ta vårat protokoll på prisutdelningen. När jag satt mig i bilen så kollade jag om vårat resultat hade kommit in, och det hade det… och det kändes nästan lite oförskämt att åka hem. Det blev att stanna kvar ändå.
Det blev en 3:e placering med 98 poäng, och vårat fjärde cert!
Vägen hem var lång, två timmar med sprängande huvudvärk, men det kändes så roligt att få åka hem med ett fint poäng! När vi var hemma igen så blev det att ta en värktablett och sen kröp jag ner i sängen med en kall och blöt handduk över ansiktet, med en trött och nöjd Thone ihoprullad vid mina fötter.
Jag tycker verkligen inte om de här mörka och kalla månaderna. Nu är det bara mörkt, kallt och blött. Hundarna är kolsvarta när vi kommer in från morgonpromenaden, och när jag kommer hem från jobbet så är det kolsvart ute. Var är solen, eller snön? Det kunde väl iallafall bli några minusgrader? Det känns ju ändå som minusgrader ute, förutom att allt är blött och geggigt.
Ibland ska man ha tur. Väldigt mycket tur! Jag låg och bläddrade på Facebook sent igår, och såg att Heléne Lindström lagt upp en inlägg om en tävlingskurs i startklass – klass I. Det var publicerat några timmar tidigare och då fanns det bara tre platser kvar. Jag klickade vidare in på inlägget, och såg att kurstillfällena skulle passa perfekt med både mitt och Lennys schema! Varannan tisdag, på Lennys dagveckor!
Jag tvekade inte en sekund, utan kände att jag var tvungen att anmäla mig och Nhora till kursen. Direkt! Sen var det bara att hålla tummarna för att det skulle finnas en plats kvar till oss, och imorse hade Heléne svarat att vi fått en plats. Tjoho, vad kul!
Det är ett bra tag kvar innan kursen börjar, men jag ser redan fram emot den! I slutet av januari drar den igång, så då har jag och Nhora några veckor på oss att starta upp träningen igen efter juluppehållet. Vi har redan börjat ladda inför jul på jobbet, och snart blir det full fart! Från och med vecka 48 och fram till nyår kommer hundarna mest bara få vara hundar, men sen hinner vi som sagt dra igång träningen igen.
Nhora i sina djävulshorn.
Det är säkert helt fel att säga Halloweenen, men vi har blivit smittade av Evelina. Till och med mina arbetskamrater har blivit smittade och i år använt ordet Halloweenen. Hur som helst, idag har vi börjat packa ner Halloweenen och vad tomt det blir! Vi har ju haft spindelnät i hela taket i vardagsrummet i flera veckor.
Evelina tyckte väl inte att det var så roligt först när allt skulle plockas ner, men det tog inte många minuter innan hon började prata om julafton istället. Hon är för rolig den lilla damen! Sen efter jul och nyår så är nog pratet om Halloweenen igång igen…
