Nu när hösten är här måste man ju passa på och njuta av de dagarna som bjuder på vackert väder. Det är ju så himla fint ute nu också! Evelina, jag och hundarna hade en riktigt mysig eftermiddag idag. När Lenny åkt till jobbet så åt vi mat, och sedan gick vi ut på en promenad och bara strosade omkring.
Jag fick ta en fin bild på Evelina och hundarna, och sen satt jag och hundarna i gräset medan Evelina plockade en massa fina stenar. Efter en stund fortsatte vi våran promenad, och stannade sedan till i en lekpark där vi gungade, åkte rutschkana och gungade gungbräda. Vi var ute så länge att det var Evelina som sa till att hon ville gå hem för att äta kvällsmat och gå och lägga sig. Det är inte ofta det händer!
9 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
8 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
Sara och Thyradottern Vittra, LPI RLD N RLD A RLD M SE RALLYCH TJH(RDH) Höstglädjens Quick-Witted var också och tävlade igår, men i nose work. De fick sitt andra diplom i NW1! De kom 2:a på behållarsöket, 3:a på fordonssöket och totalt kom de på en 7:e plats av 34 ekipage!
Grattis!
7 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
Idag har Marit och Thyrasonen Malte, LPI LPII HTMI HTMII HTMIII RLD N RLD F RLD A RLD M SE HTMCH SE RALLYCH Höstglädjens Full Speed Forward tävlat freestyle och fått sin tredje uppflyttning i klass I. Därmed fick de titeln FDI! Det blev även en klassvinst, av 20 startande, med fina 26.30 poäng! Grattis!
6 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
Igår hade jag en sådär olustig känsla i kroppen, och kunde inte komma på varför. När jag kom fram till jobbet och skulle parkera funderade jag lite snabbt på om jag skulle ställa mig i den vänstra rutan istället för den högra som jag brukar. Vet inte var den tanken kom ifrån, men jag ställde mig i ”min” ruta som vanligt. Nästa gång en sån där tanke dyker upp igen kommer jag lyssna på den…
Jag hade knappt varit på jobbet i en timme när jag fick ett samtal, som inleddes med ett övertrevligt ”Hej Sandra!”. Min första tanke var att det var en telefonförsäljare… men det var det (tyvärr) inte. När han presenterade sig och berättade att han ägde en av bilarna på baksidan så förstod jag direkt vad som hade hänt. ”… råkade backa på din bil…”. Nej, nej, nej! Jag hade lust att börja gråta, men min arbetskamrat var och köpte lunch så det var bara att försöka hålla tillbaka och klistra på en god min framför kunderna.
Min arbetskamrat var snart tillbaka, och hon lät sin mat bli lite kall medan jag gick ut och kollade hur min bil såg ut. Det kunde varit värre, men var ändå värre än vad ägaren till bilen trodde. (Det var inte han själv som backade på min bil). Trasig lykta, märken både högt och lågt på stötfångaren och upp på motorhuven. Satans jävla skit rent ut sagt. Min bil!
Jag har inte varit med om något sånt här förut, så innan jag kunde gå på lunch och ringa försäkringsbolaget så hann ju min dag bli helt förstörd. Vad skulle hända nu liksom? Efter att pratat med försäkringsbolaget kändes det iallafall lite bättre, och ägaren till den andra bilen hade redan ringt och anmält att hans bil backat på min. Han ringde även tillbaka till mig lite senare och kollade så att jag hade gjort en skadeanmälan.
Idag fick jag och Evelina gå upp jättetidigt, för att åka genom hela Linköping i rusningstrafiken och skadebesikta bilen. Jag var såklart orolig inför det. Tänk om de inte tyckte att skadorna var värda att åtgärda? Men, det gick bra. De kommer byta lyktan, stötfångaren och lacka motorhuven.
Jag har pratat med försäkringsbolaget idag igen, för att kolla hur man gör med hyrbil. Det ingår förstås inte i min försäkring, så det verkar bara jättekrångligt innan det finns en beslut för vållandet. Det borde ju vara solklart, men jag vill ändå inte chansa och behöva stå för de kostnaderna själv.
Hur som helst, på tisdag ska bilen lämnas in iallafall. Kommer känna mig halvt handikappad utan den. Jag kan ju dessutom slå vad om att det kommer ta tid med beslut för vållandet och att jag kommer vara i behov av bil. Hoppas huvudvärken och orkeslösheten det här gav kommer släppa snart iallafall. Suck.
Jag får väl tillägga att mitt i det här tråkiga så får jag ju vara glad över att ägaren till bilen ringde mig så snart han fick veta vad som hänt, och inte bara struntade i det. Jag och en av mina andra arbetskamrater, vi två som använder våra två parkeringsplatser, hade ju lätt som en plätt räknat ut vilken bil det varit ändå, men det hade ju blivit så mycket krångligare alltihopa.
5 oktober, 2018 | 1 kommentar »
… och det är dags att plocka fram dom mysiga filtarna.
4 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
Idag var det dags för den tredje och sista apporteringsträningen, för den här gången, hos A-C Bengtsson. Jag och Thone har inte tränat någon apportering sedan det förra tillfället, som var för fyra veckor sedan. (Hur fort springer tiden iväg?). Vi gjorde en satsning på lydnaden istället, när jag insåg att vi inte är redo för att starta på jaktprov än.
Vi körde med vilt idag, och det skulle bli intressant att se vad Thone skulle säga om det nu när vi inte har jobbat något med viltvanan. Det var inga konstigheter alls, men A-C tyckte att vi behövde jobba lite på avlämningarna och få dom att se lite gladare och trevligare ut. Att jag inte bara ska stå still och ta emot apporten, utan röra mig lite ifrån henne så att hon får springa ikapp mig och sedan sätta mig ner och ta emot Thone istället för apporten.
När A-C sa det insåg jag att Thone knappt fått någon belöning efter avlämningarna under dagens träningspass…
Det blev jaktlydnad, markeringar, sök och en rolig närsöksövning idag. Thone fixade allt fint, och jag tyckte att stadgan kändes bättre än sist. När hon och Balder skulle dela på en dubbelmarkering tänkte hon springa iväg på nummer ett som Balder skulle hämta, men jag hade koppel på henne så det blev ett snabbt stopp utan att jag behövde säga något.
På söket fick Thone gå först, och även sist för att hämta i den sista viltet. Jag hade ingen aning om var det fanns, men Thone jobbade på fint och ringade in rätt område och hittade det till slut. Det är så häftigt att se när dom vet vad dom ska göra, att det ska finnas något någonstans och de ligger i och jobbar tills dom hittar det.
Jag kände mig väldigt nöjd idag när vi åkte hem. Det känns som att jag har bra koll på vad vi behöver träna på, vilket bland annat är stadga och passivitet. En liten, liten bit framåt hann vi ju komma om man jämför med första tillfället. Idag var Thone lite mer samlad och kunde vänta på sin tur, istället för att tro att alla apporter var hennes.
3 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
Igår fick Thone ha en vilodag, men idag hade jag tänkt att vi skulle gå iväg och träna. Tydligen så behövde jag lite vila idag, för på förmiddagen fanns ingen ork till att göra någonting och efter maten råkade jag somna på soffan. När jag vaknade så hade det vackra vädret gått över till regn, och jag hade ingen lust att bli blöt och kall innan vi ens börjat träna så det fick bli ett litet pass ute på tomten.
Jag har förstås hunnit fundera lite över söndagens ruta, och kommit fram till två saker. I jaktapporteringen är Thone en hund som inte ger sig, utan hon ligger i och jobbar tills hon hittar sina apporter och där får vi nog en liten krock i lydnaden. Vi har haft en target på första skicket när vi tränat, och i söndags ville hon hitta sin target. Det är ju det jag har lärt henne. Sen så har vi inget stopp-kommando, eller det är iallafall inte tillräckligt mycket värt.
Så idag provade jag att ställa upp rutan, utan att lägga ut någon target. Jag tog även med en boll ut som jag gjorde låtsaskast med, och när Thone sprang iväg så ropade jag ”Stå!” och kastade bollen till henne när hon vände sig om. Det tog inte lång tid innan hon vände sig om snabbt med förväntan på att få sin boll.
Inför rutskicket gjorde jag som vi gjorde i förra veckan. Vi gjorde vår förberedelse och sedan gick jag ut och trampade i rutan där jag ville ha henne. Thone for iväg i full fart när jag skickade henne, och började förstås leta efter targeten när den inte låg där den borde ha legat. Jag ropade ”Stå!”, men det tog en liten stund innan hon stannade och tittade åt mitt håll. När hon gjorde det kastade jag bollen till henne direkt, och sen lekte vi med den tillsammans i rutan.
Vid nästa skick sprang hon ut i full fart igen, och vände sig om direkt på mitt ”Stå!”. Efter det skicket gick jag ut och trampade i rutan igen, dels för att påminna henne om var jag vill ha henne och för att se om hon skulle tänka target igen. Hon sprang ut, konstaterade att det inte fanns någon target i rutan och på mitt ”Stå!” så vände hon sig om direkt. Tjoho!
Nu har vi ju bara kört ett sånt här pass, men det kanske är så att vi ska plocka bort targeten? Jag skickade iväg ett mail till Heléne Lindström, som mamma anordnat många träningsdagar för, för att se vad hon hade för tankar och idéer. Det tog inte lång tid innan jag fick svar, och jag är nog inte helt ute och cyklar. Vi testar att köra såhär ett tag, och så får vi se vad det blir av det.
Stopp-kommandot har jag tänkt att vi kan träna på promenader, för de där låtsaskasten kommer hon nog inte gå på så många gånger till, och när vi har ett bättre stopp-kommando kan vi ju varva med att ha target i rutan igen så att vi inte tappar positionen.
2 oktober, 2018 | Inga kommentarer »
Efter träningspasset i tisdags, som gjorde mig väldigt tävlingssugen, så gick jag in på SBK-tävling för att kolla vad det fanns för tävlingar kvar i år. Som jag tidigare nämnt så börjar det bli glest med tävlingar häromkring, men jag såg att det skulle vara en tävling i Flen idag där det inte var så många anmälda till klass I. Lite kort om tid att få ordning på rutan på bara några dagar, men jag gjorde en chansning och skickade iväg ett mail och frågade om vi fick efteranmäla – och det fick vi!
Att chansa är inte min grej, utan jag vill egentligen att allt ska vara färdigt och lite till. Hur som helst, många rutskick har det blivit sedan dess. Både bra och mindre bra. Igår upptäckte jag att Thone inte verkar veta vad ordet ”Stanna!” betyder…
Klass I hade inte samling förrän 13.00 idag, så jag och Thone hann köra ett träningspass på morgonen innan vi åkte. Jag hann även bli jobbigt nervös, och min kropp verkade tro att vi skulle dö idag. Nervös blir jag alltid, men jag brukar inte bli så nervös flera timmar innan. Magen brukar inte vilja vända ut och in på sig förrän vi närmar oss tävlingsplatsen.
Tävlingen gick inne på en inhägnad plan, som jag misstänker även används som rasthage av dom som inte vet bättre. (Jag återkommer till det senare). Grinden, och bron som man fick gå på över diket fram till grinden, sabbade min plan att börja fotgåendet en bra bit utanför planen. Jag hade gärna haft ett par extra meter på mig att samla ihop Thone och rätta till hennes position.
Thone var som vanligt taggad för arbete, men var nog inte riktigt med på vad vi skulle göra. Det kändes som att hon tänkte apportering, och att domaren och skrivaren var kastare. Fotgåendet blev därmed lite svajigt om man säger så. Emellanåt gick hon kanonfint, men ibland kändes det som att hon var någon annanstans i tanken även om hon höll sin position.
Ställande under gång och inkallningen gick jättefint. Vid läggande under gång var hon någon annanstans igen, och det blev ett sättande istället. Men hon gjorde ett fint sättande och höll den positionen så vi fick poäng iallafall. Sedan var det då dags för rutan. Det började bra! Thone sprang rakt ut till rutan, men jag fick inte stopp på henne. Jag hade tänkt vråla ”STÅ!”, vilket jag provade imorse och som fungerade bättre än ett ”Stanna!”, men det blev inget vrål så i blåsten hördes jag nog knappt. Thone hamnade på det bakre bandet och när jag ropade ”Rutan!” igen så började hon röra på sig men hade hade liksom aldrig hela kroppen i rutan.
Thone, som inte är någon nosig hund, fick till slut någon spännande doft i nosen och hamnade vid en elstolpe som stod en liten bit från rutan. En elstolpe som jag skulle tro är väldigt nerkissad, av hundar som får använda inhägnaden som rasthage… Det kändes riktigt surt att vi nollade rutan, när det först såg ut att kunna gå bra! Men, men. Vi gjorde en chansning, och jag visste ju att rutan inte är ett färdigt moment än.
Vid apporteringen stod jag och funderade på om vi skulle bryta, men samtidigt kände jag att det var nyttigt för Thone att få fortsätta. Vid apporteringen var jag inte helt närvarande, så det tog några sekunder innan jag reagerade på tävlingsledarens kommando att skicka iväg Thone. Hon satt stadigt och fint, och sen var det full fart ut och in. Vid fjärren kändes det väldigt konstigt att ha snett ut till höger, och när jag tittade på skylten så tittade Thone på tävlingsledaren. Jag trodde att vi skulle missa första skiftet, men Thone satte sig upp direkt. Sedan fick jag försöka att bara snegla mot skylten för att hålla kontakten med Thone.
När jag kallade in Thone vid hopp över hinder kom jag på att jag hade armarna en bit ut från kroppen istället för rakt ner, och hade jag ändrat dom hade det säkerligen tolkats som ett dubbelkommando. Jag fick förstås en nos i handen vid ingången… Konskicket visste jag inte riktigt hur det skulle gå, men tycker det har gått riktigt bra på träning sedan i onsdags när jag skaffade en stor kona. Thone såg ut att ha koll på var den var iallafall, och for iväg rakt ut. Hon gjorde dock ett kort stopp, för att nosa på konan(?!?), innan hon fortsatte in till mig.
Trots nollan och missen på läggande under gång kände jag mig ganska nöjd ändå. Självklart hade jag hoppats på ett 1:a pris, men även om vi skulle få full poäng på gruppmomenten så skulle det inte räcka. Vad vi hade fått för poäng hade jag inte koll på, men en tävlande i samma klass tyckte att det hade sett fint ut och berättade vad vi hade fått för poäng på några moment.
Jag kunde inte låta bli att räkna, även om jag inte hade poängen för alla moment, och när vi satt och tittade på ekipagen efter oss insåg jag att jag hade glömt räkna med helhetsintrycket. Om vi skulle få full pott på gruppmomenten, så skulle det kanske räcka till ett 1:a pris. Vi har inte tränat jättemycket på sittande i grupp, men Thone har fått sitta och vänta vid frukost och kvällsmat och när jag packat ihop våra grejer efter träning. Ett par gånger har vi tränat med halsband och koppel på, och jag har dragit lite i kopplet och viftat med det.
I onsdags gjorde vi ett sittande i halv storm, och det blåste ganska bra under dagens gruppmoment så det var ju bra att vi provat på det en gång innan. Thone satt som gjutet, så det blev full pott!
Vid prisutdelningen var det lite nervöst, och det kom en liten glädjetår när vi ropades upp sist som vinnare med ett 1:a pris! Jag hörde inte vad vi fick för poäng, och det kändes inte så himla viktigt heller. Vi hade lyckats få ett 1:a pris ändå! 260.5 poäng och 1:a placering av fem startande i klassen!
Fritt följ 8 Lite segt sätt, sitter snett, förflyttning lite luft.
Ställande under marsch 9 Något steg.
Inkallande 10
Sättande el. läggande under marsch 5 Fel position.
Sändande med läggande 0
Apportering 10
Fjärrdirigering 10
Inkallande med hopp över hinder 9 Avslut
Sänd runt en kon 8.5 Saktar in vid kon, avslut.
Sittande i grupp 10
Helhet 9 Glatt och trevligt. Lite överladdad.
Gissa om jag är glad över vårat 1:a pris?!? Det känns bara så himla bra! Trots att jag tappade fokus en stund så jobbade Thone på som vanligt. Vi tvåbenta har firat med pizza och hundarna har fått ett varsitt smaskigt tuggben. Imorgon blir det vila för Thone, men sen kör vi igång igen!
30 september, 2018 | 2 kommentarer »
Den här helgen har jag, Lenny och Evelina hela tre lediga dagar tillsammans, och idag passade vi på att åka iväg på ett litet äventyr. Ett besök på Tropicarium i Kolmården fick det bli. I veckan hann vi fundera på ett besök i djurparken, i några sekunder innan vi insåg hur dyrt det skulle bli! Det får vänta tills Evelina blir lite äldre och får ut mer av det, och då hinner vi lägga undan pengar till just det.
Tropicarium var mycket mindre än vad jag kom ihåg, men vi lyckades ändå spendera drygt tre timmar där. Vi gick flera varv och tittade på alla djur flera gånger. Det var tyvärr inga apor i amazonasdjungeln, men när vi gick ett andra varv i regnskogen så upptäckte vi att det fanns apor där. De syntes inte till när vi gick förbi där första gången, men sen kom vi lagom till att de fick mat och fick se dom på nära håll.
Det var kul att åka iväg en sväng, och Evelina verkade väldigt nöjd! Innan vi åkte hem så tog vi ett varv i souvenirbutiken, och Evelina kommenterade ”Vad fint det är! Vad fint dom har städat!”. Hon är för rolig. Det som fick följa med hem var några små gummidjur (ormar, ödlor och spindlar) och ett slime.
Surikater, hur söta är dom inte?
Evelina hittade en liten kompis i amazonasdjungeln.
Den här bron var en favorit att gå fram och tillbaka på, många gånger!
Ser ni den lilla apan?
28 september, 2018 | Inga kommentarer »
