Tomt och konstigt
Jag trodde att jag skulle vara helt förstörd nu, men det har faktiskt gått mycket bättre än jag trodde. En stor bit av mig saknas, men på något sätt så känns det ändå okej. Jag visste att Thyra var sjuk, jag gjorde vad jag kunde och efter att hon fått sin sista strålbehandling så hade jag redan bestämt mig för att inte göra mer. Hon skulle inte hållas vid liv för min skull, utan det var upp till mig att hinna ta beslutet innan hon började lida.
Jag tror att minnena av Rhivas hemska bortgång gör att det här känns lättare. Thyra rycktes inte bara bort ifrån mig. Jag var liksom lite förberedd, även om jag såklart fick panik i onsdags morse. Jag fick ta beslutet, jag hann få gråta innan det var dags att ta farväl och Thyra hann få en god sista måltid. Sin lilla McDonald’s-påse bar hon förresten in själv hos veterinären.
Att Thyra inte längre finns vid min sida känns jättetomt och konstigt. Utan henne hade jag inte varit den jag är idag. Min första egna hund, som lärde mig så mycket och som jag delade mitt liv med i nästan 14 år. Hon var fantastisk, vi var fantastiska tillsammans. Vi var Sandra och Thyra så länge, men nu är den sagan slut.
Gunela:
