Det finns verkligen folk till allt!
Efter en härlig promenad med hela familjen, som förutom rastning av hundarna innehöll lek i en lekpark och pulkaåkning, så gick jag och Lhine ut för att ta några bilder med grejerna vi fick när vi vann en fototävling hos Jägarvallens djursjukhus. Hundarna fick en tävlingsbok, rabatt på en vaccination, en foderpåse, ett koppel, en leksak och ett fodermått som var fullt med karameller och en tablettask till mig.
När jag tagit ett par bilder så fick Lhine leka med den nya leksaken och jag låg på mage i snön med kameran. Grejerna jag fotat Lhine med hade jag stoppat ner i en tygkasse och ställt lite vid sidan av gångbanan, där jag även lagt Lhines koppel, mina vantar och kameraväskan.
Jag såg att en människa, som jag väljer att kalla för kärring, kom gående. Med sig hade hon en shoppingkärra, en sån där väska med hjul. Jag blev lite fundersam när hon började gå ut i snön, men tanken jag fick kunde ju inte vara sann? Men jo, hon började gå raka vägen fram till min hög med grejer! Jag hade kallat in Lhine och sneglade åt kärringens håll, och trodde inte mina ögon.
När jag såg att hon tittade åt mitt och Lhines håll så vinkade jag och ropade att det var mina grejer. Kärringen gick sakta förbi och kollade vad det var vi hade låg där, och jag fortsatte att hålla koll på henne. Efter ett par meter stannade kärringen, och väntade förmodligen på att jag skulle fortsätta att kasta leksaken till Lhine och därmed inte ha koll på grejerna som låg lite snett bakom mig.
Ärligt talat, vad är det för fel på folk nu för tiden?!?
”Nu räcker det med fotandet, jag ska leka!”
