Ett par sekunders panik
Thyra fick följa med och hämta Evelina på dagis idag. Hon gick lös som vanligt, bredvid mig vid trafiken och en bit framför inne bland husen. När Thyra stod och luktade på en fläck så fortsatte jag att gå en bit och sedan stannade jag för att vänta in henne. Fläcken luktade tydligen väldigt gott, så när jag tyckte att hon luktat klart på den så ropade jag på henne.
Thyra tittade upp och jag såg att hon inte hade koll på var jag hade tagit vägen, så jag viftade med armarna och ropade ”Här är jag!”. Fast att jag inte var särskilt långt bort så kopplade hon tydligen inte att det var jag som stod och viftade med armarna och hörde inte var ljudet kom ifrån. Hon såg sig omkring och satte sedan fart åt det hållet vi kommit från.
Jag ropade ännu högre, men insåg att Thyra inte hörde mig så det var bara att släppa vagnen och springa efter Thyra samtidigt som jag ropade på henne. Hon försvann ur sikte bakom en häck, men jag såg att ett barn stod och tittade efter Thyra och när jag kom runt hörnet så stod hon där på helspänn med vickande öron och svansen rakt upp. ”Var är min matte?!?”.
Hon hörde när jag kom bakom henne och såg väldigt överraskad ut när jag kom från fel håll enligt henne, men blev förstås väldigt glad när hon hittade sin försvunna matte igen. Sådär glad att hon hoppade rakt igenom häcken vi hade mellan oss, den var inte så hög men ändå högre än Thyra, fast att jag visade att hon kunde gå runt.
Det var ingen trevlig upplevelse, så i fortsättningen får jag göra henne mer uppmärksam på var jag är när hon är inne i dofternas värld. Thyra som alltid brukar ha full koll, som jag inte brukar säga så mycket till på promenaderna. Ibland får jag be henne att vänta, när hon travat iväg på för långt avstånd.
Annika i Lindby:
Åsa o toktassarna:
