Skratta eller gråta?
Ni vet den där känslan man har när man inte vet om man ska skratta eller gråta, så kände jag efter starten med Thyra igår. Jag gjorde dock inget utav det, utan Thyra fick sin belöning och sedan satte jag mig uppe på läktaren och surade ihop med Eleonor som inte heller var så glad efter sin start med Dio. Det var faktiskt ganska skönt att få vara sur en stund.
Egentligen har jag väl inget rätt att bli sur, utan ska bara vara glad över att Thyra fortfarande vill träna, tävla och inte har tappat varken glädje eller fart. Fast jag var liksom inte sur på Thyra, utan mer frustrerad över varför det blev som det blev och att jag inte vet hur jag ska göra för att hon inte ska flippa ur sådär på tävling. Hon gör ju inte så när vi tränar, och vi har inte tid med en massa flams och trams.
Till nästa tävling blir det iallafall att göra en bit lite lättare för Thyra. Det gör även programmet lite enklare, men det är ju bättre att det är enklare och blir rätt än att det är svårare och blir fel. Vi satsar ju varken på SM-vinst eller landslag, utan tävlar för att Thyra inte vill bli pensionerad än. Samtidigt vill ju jag förstås att vi håller en viss nivå, så den dagen Thyra tappar sin utstrålning är det dags att lägga ner.
