Rallylydnadstävling på Värnamo BHK
Igår var jag och Thone och tävlade rallylydnad i Värnamo. Det var dubbla starter, med drygt 60 starter uppdelat i fyra grupper, och vi hamnade i den gruppen som skulle starta först på bana A och sist på bana B. Tidig morgon och väldigt lång dag, och igår blev den verkligen jättelång!
Klockan ringde 04.30 och en timme senare var vi på väg mot Värnamo, helt enligt min planering. Jag ville vara där en timme innan banvandringen för att hinna ta en promenad och värma upp Thone ordentligt, för vi skulle starta som nummer 5. Vi började dock tappa tid ganska så direkt, då det var jättedimmigt. Verkligen jättedimmigt! Ett tag funderade jag på om vi skulle vända hemåt, men jag tänkte att vi kunde åka en bit och se om det blev bättre.
Det tog väldigt lång tid innan vi passerade Mjölby… för jag såg inte ens att vi passerade Mjölby! När det gick att se vägskyltarna igen så var vi i Ödeshög, och när vi kommit så långt kunde vi ju lika gärna fortsätta. Vi kom fram en halvtimme senare än planerat, men jag skyndade att anmäla oss och ställa in väskan och buren i hundhallen så att vi hann ta en liten promenad iallafall.
Thone och jag har aldrig tävlat inomhus förut, och det fanns inte direkt någon möjlighet att låta hundarna få känna av miljön. Det hon hann få göra var att ligga i buren på läktaren en stund medan jag gick banan och sedan gå lite fram och tillbaka längs planen innan det var dags för oss att starta.
Bana A kändes som en rolig bana. Inga direkta svårigheter eller fällor. Det som skulle vara svårast för oss var väl de två konskicken, men konorna stod rätt bra. Thone kändes lite stressad medan vi väntade på våran tur, och jag trodde att det berodde på den nya och trånga miljön. Det visade sig sen bero på något helt annat…
De första skyltarna gick bra, och hon hittade den första konan även om hon först tog sikte mot hopphindret som stod lite längre bort. Efter den fjärde skylten började hon bli lite styrig. Ville inte vända ordentligt med rumpan när vi skulle svänga 270 grader, och vid nästa konskick så sprang hon förbi konen och var lite här och där. Jag tog in henne till sidan och klappade om henne och så gjorde vi om. Hon sprang förbi konen, stannade och såg sig omkring… och satte sig ner för att bajsa!
Åh, nej! Stackars Thone. Ja, jag tyckte lite synd om mig själv också. Jag sprang fram och lyfte bort Thone från banan, så att vi inte skulle förstöra dagen för alla andra. En annan tävlande var snäll och kom springande med en bajspåse. När bajsfläcken var vattnad, torkad och sprayad så gick vi ut med raska steg. Jag misstänkte att det skulle komma mer, och det tog inte många minuter innan Thone satte sig ner och bajsade ordentligt.
Usch, det kändes så hemskt mot Thone och även väldigt pinsamt. Hon behöver få gå en långpromenad eller springa lös för att få igång magen på morgonen och bajsa, vi hann inte gå tillräckligt länge igår eftersom att vi blev försenade av dimman.
Jag var trött, frusen, ledsen och började få väldigt ont i huvudet, och när jag satt in Thone i bilen så funderade jag på om vi skulle åka hem. Det var inte dags för nästan banvandring förrän om fyra timmar. Vad skulle vi göra i fyra timmar?!? Jag visste ju det innan vi åkte, men nu kände jag mig väldigt nere. Efter att pratat med Lenny och mamma så tog jag och Thone en långpromenad och tränade en stund, och sen bestämde jag mig för att vi skulle stanna kvar och köra vår andra start. Det hade ju blivit en väldigt konstig dag för Thone annars. Vi behövde ju inte stanna till prisutdelningen, utan kunde ju packa ihop när vi var klara.
Bana B hann jag titta på länge, och den kändes också som en rolig bana. Gott om plats mellan skyltarna och många stopp där man skulle hinna andas. Utanför bana B fanns det en lite större plätt att röra sig på innan start. Jag belönade upp Thone med lite extra gott godis, och när vi blivit välkomnade in på planen så samlade vi ihop oss ordentligt innan vi klev in på banan.
Nu kändes vi som vi igen, och Thone gick hur bra som helst! Hon var samlad och fokuserad, och gjorde allt snabbt och snyggt. Konskicket gjorde hon hur bra som helst, och hon såg så glad och nöjd ut! När vi stannat vid sista skylten så hade hon lite bråttom, och ställde sig upp innan jag knappt hann höja handen för att skicka henne över hindret, men hon kom på sig själv och stod kvar tills jag sa ”Hopp!”.
Alltså, det kändes bara så bra när vi passerat målskylten och gått ut från banan! Vilken tur att vi tog en promenad så att jag fick tänka om, och att jag kunde ladda om. Vi hade en så bra känsla att det inte skulle spela någon roll vad domaren tyckt eller om vi gjort fel någonstans!
När Thone fått ordentligt med beröm och belöning så fick hon hoppa in i bilen och sen packade jag ihop våra grejer, pratade med några ansikten jag kände igen och frågade om en annan tävlande från Linköping kunde ta vårat protokoll på prisutdelningen. När jag satt mig i bilen så kollade jag om vårat resultat hade kommit in, och det hade det… och det kändes nästan lite oförskämt att åka hem. Det blev att stanna kvar ändå.
Det blev en 3:e placering med 98 poäng, och vårat fjärde cert!
Vägen hem var lång, två timmar med sprängande huvudvärk, men det kändes så roligt att få åka hem med ett fint poäng! När vi var hemma igen så blev det att ta en värktablett och sen kröp jag ner i sängen med en kall och blöt handduk över ansiktet, med en trött och nöjd Thone ihoprullad vid mina fötter.
