Svensk rallylydnadschampion!
Thone, nybliven svensk rallylydnadschampion!
Idag är det två veckor sedan jag och Thone gjorde vår debut i mästarklass i rallylydnad, och igår var det dags att åka och tävla igen. Dubbla starter på Forserums BK. Mästarklass skulle inte ha sin banvandring förrän 13.30, men jag, Thone och Nhora åkte hemifrån redan vid 10-tiden för att vara på plats i god tid. Jag och Thone hade startnummer 3, så jag ville hinna plugga in den första banan ordentligt och träna med Thone så att hon inte skulle vara för het.
Den första banan kändes lite trång, och eventuellt skulle en nybörjare som jag kunna gå fel. Åttans frestelse, hopphinder, åttans frestelse, vändning, åttans frestelse, hopp, åttans frestelse. Redan från startskylten gick jag med kortare steg, för att längre fram i banan skulle det kunna bli trassligt om jag gick med vanlig steglängd. Thone gick jättefint genom hela banan. Det kändes nästan som på träning! Den som inte betedde sig som på träning, det var jag. Lite stel, lite nervös.
Det kändes jättebra när vi klev av banan! Vi hade gått rätt, och inte gjort några tydliga fel!
När Thone fått veta att hon var bäst i världen så ställde vi oss och kikade på den andra banan en stund. Vi skulle ju starta som nummer tre på den också, så nu när vi var klara på den första banan hade jag god tid på mig att plugga in nästa. Det såg ut som en luftig bana med gott om plats mellan skyltarna.
I väntan på nästa banvandring hann Nhora få komma ut en stund. Hon fick vara med nere på planen en stund och även i klubbstugan. Hon är fortfarande lite spökig, men det har blivit så mycket bättre. I klubbstugan var hon framme och nosade på en tjej, och jag gav henne en näve godis att ge till Nhora. Nhora åt upp godisbitarna och gick sedan ifrån henne, men sen var hon framme hos henne igen. Till slut var hon uppe i hennes knä och gosade.
När det kom fler och satte sig intill så var Nhora och hälsade på dom också, hon var till och med uppe i knäet på en husse. Det känns så skönt att spökåldern har börjat gå över. Jag har aldrig märkt av spökåldern så här tydligt hos någon av de andra hundarna, så det här har varit nytt för mig och i början var jag ledsen och undrade vad jag hade gjort för fel. Men som sagt, nu håller det på att gå över.
Nästa bana då, den var lerig och halkig. En rolig bana med många olika skyltar. Läggande under gång, sättande under gång. Sättande med vändning på stället, sättande med vändning och ett steg, sättande med lämnande och ett steg. Lite klurigt, men eftersom det var gott om plats mellan skyltarna så skulle man hinna slänga ett öga på nästa skylt.
Lagom till att jag och Thone skulle in på banan så började det spöregna. Första delen av banan blev till geggamoja, och i det skulle hundarna lägga sig. Till och med Thone tyckte att det var lite väl geggigt. Hon lade sig direkt, men det blev liksom inget pang i backen. Banan flöt på bra och vips var vi framme vid åttans frestelse som låg sist i banan. När vi gått igenom den blev jag osäker på vilken sida av målskylten vi skulle gå på, men hann tänka att skylten ska vara på höger sida.
Vi klev av banan genomblöta och kalla, men det gjorde ingenting för det kändes som att det hade gått riktigt bra!
Sen var det dags för den otroligt långa väntan på prisutdelningen. Hur hade det gått egentligen?
På den första banan fick vi 96 poäng och vårat andra cert!
Ett poängs avdrag vid den tredje frestelsen, och jag tror att det kan ha varit för att det blev en liten krock när Thone trängde. Sedan tre poängs avdrag vid vändningen från varandra, förmodligen för att Thone gör en onödigt stor snurr och kommer för långt ifrån mig.
På den andra banan vann vi klassen med 100 poäng, fick vårat tredje cert och svenskt rallylydnadschampionat!
