Tillbakablick på 2018
Den 11:e juli fyllde Evelina 3 år. Imorgon blir hon 3 1/2 år!
Jag funderade rätt länge på att inte skriva någon tillbakablick om 2018. Det blev ett konstigt år, och när jag tänker tillbaka på det så känns det som att det inte finns något kul att berätta. För mig är 2018 året då Thyra gick bort.
Thyra i slutet av april. 13 år och 9 månader gammal.
Den 19:e december 2017 fick vi det hemska beskedet att Thyra hade cancer. På samma ställe där en tumör tidigare tagits bort på bakbenet hade det börja växa igen. Cancern hade även spridit sig till lymfknutan på samma ben. Vi fick en remiss till Djursjukhuset i Jönköping, och där visade det sig även att det spridit sig till lymfknutan i buken. Thyra var sitt vanliga pigga och glada jag, och vi fick påbörja behandling direkt.
Många resor blev det till Jönköping, och Thyra fick alla möjliga behandlingar. Olika tabletter, intravenösa injektioner och till sist strålbehandling. Thyra mådde jättebra under tiden hon fick behandling, och det var liksom bara den fula tumören på benet som påminde oss om att hon hade cancer.
I slutet av maj var det inget mer vi kunde göra, förutom att njuta av varje dag som Thyra mådde bra. Knappt två veckor senare började Thyra kännas trött. Kvällen den 5:e juni gick jag och Lenny ut för att ta några fina bilder på mig och Thyra. När jag bad henne om en puss så rynkade hon på nosen, fnös och nafsade mig i läppen precis som hon brukade.
Morgonen därpå gick Thyra ifrån sin frukost, och jag visste vad jag var tvungen att göra. Thyra skulle inte få lida. Mamma hämtade upp mig och Thyra, och hos veterinären mötte vi upp Lenny som köpt med sig en hamburgare. Thyra bar stolt in sin påse med hamburgaren i, som hon sedan fick smaska i sig innan det var dags att ta farväl.
Lhine, vår pensionär.
Lhine gjorde inte många knop under 2018, utan njöt mest av livet som pensionär på heltid. Hon hade nog dock önskat mer praliner och långsammare promenader med mer tid till att lukta på goda fläckar. I maj var hon på sin första utställning som veteran, nyss fyllda 11 år. En rolig aktivitet tänkte jag, men Lhine höll inte riktigt med. Springa i ringen var kul, men hon vill inte bli uppställd av mig. Hon fick fin kritik iallafall, och blev BIM-veteran mot en annan Höstglädjare som är halvbror till Thyra.
Livet blev förstås lite konstigt när hennes mamma försvann och Lhine verkade lite nere ett tag.
Thone, som snart ska bli mamma?
Det känns som att jag och Thone knappt fick något gjort under 2018, men det blev ju faktiskt några tävlingar ändå och bra gick det! Under början av året tränade vi mest inomhus, eftersom att jag avskyr att frysa om fingrarna och det gör ju så ont om hundarna bara råkar komma emot fingrarna med tänderna när man belönar dom.
I april provade vi på två starter i avancerad klass i rallylydnad. Thone löpte och vi fick starta sist, båda banorna direkt efter varandra och vi visste inte vilken bana vi skulle in på först. Det gick överraskande bra, och resultatet blev två kvalificerande resultat med 99 poäng, 97 poäng, en 2:a placering och en 3:e placering!
Vi var på en inofficiell utställning i maj, där Thone vann öppenklassen, blev bästa tik, BIR, BIG i en stor grupp och slutligen BIS-3! Det blev faktiskt den enda utställningen, trots att vi båda tycker det är kul.
I maj gjorde vi ytterligare två starter i avancerad klass. En riktigt varm dag, men vi lyckades hålla våra huvuden kalla. Två kvalificerande resultat med 97 poäng, 95 poäng och två 2:a placeringar. Dessutom fick ju Thone titeln RLD A efter dagens första start.
Sommarens hemska värme förstörde våra planer. Thone verkade inte jättepåverkad, men jag själv tyckte värmen var olidlig och ville inte pressa henne i värmen. Vi hade hunnit börja med lite apporteringsträning, och Thone var superduktig! För att kolla vad vi behövde träna mer på så provade vi på en start på Lilla Retrievermästerskapet. Eftersom att vilt var väldigt nytt så fick det bli dummieklass, och vi åkte hem med ett 2:a pris och fin kritik!
Jag hade ju tänkt att vi skulle hunnit med att debutera i lydnadsklass I, och ta titeln LPI. Under hösten tog vi tag i saken, även om vi inte skulle hinna med att tävla så mycket. Antalet tävlingar vi skulle kunna åka på sjönk när schemat på jobbet behövdes göras om och jag fick byta helger. Skulle vi fortsätta satsa på klass I, fast att vi kanske bara skulle hinna med 1-2 tävlingar och inte kunna ta LPI?
Vi körde på, för utan någon tävling i sikte visste jag att det inte skulle bli någon träning alls. I slutet av september blev det debut, en liten rysare. Thone missförstod läggande under gång och nollade rutan. Men tack vare höga poäng på övriga moment så räckte de till ett 1:a pris, och klassvinst!
I början av november gjorde vi vår andra start. En svår tävling med klass III precis intill, men trots att Thone blev störd så utförde hon alla moment jättefint. Det kändes kanonbra! Domaren var dock extremt noggrann, och jag gjorde tydligen en massa dubbelkommandon med kroppen(?!?). Vi började med 6.5 poäng på fria följet, vilket vi ändå fick vara glada över. Det var dagens näst högsta poäng på det momentet i klass I, och fyra ekipage blev nollade… Det var på håret, men vi fick vårat andra 1:a pris! Tjoho!
Inget dåligt år för mig och Thone ändå! Innan året tog slut blev ju Thone parad också, och i nästa vecka får vi veta om hon är dräktig. Jag vågar knappt hoppas än…
