Idag har Marit och Thyrasonen Malte, LPI LPII HTMI HTMII HTMIII RLD N RLD F RLD A RLD M SE HTMCH SE RALLYCH Höstglädjens Full Speed Forward tävlat freestyle och fått sin tredje uppflyttning i klass I. Därmed fick de titeln FDI! Det blev även en klassvinst, av 20 startande, med fina 26.30 poäng! Grattis!
Igår hade jag en sådär olustig känsla i kroppen, och kunde inte komma på varför. När jag kom fram till jobbet och skulle parkera funderade jag lite snabbt på om jag skulle ställa mig i den vänstra rutan istället för den högra som jag brukar. Vet inte var den tanken kom ifrån, men jag ställde mig i ”min” ruta som vanligt. Nästa gång en sån där tanke dyker upp igen kommer jag lyssna på den…
Jag hade knappt varit på jobbet i en timme när jag fick ett samtal, som inleddes med ett övertrevligt ”Hej Sandra!”. Min första tanke var att det var en telefonförsäljare… men det var det (tyvärr) inte. När han presenterade sig och berättade att han ägde en av bilarna på baksidan så förstod jag direkt vad som hade hänt. ”… råkade backa på din bil…”. Nej, nej, nej! Jag hade lust att börja gråta, men min arbetskamrat var och köpte lunch så det var bara att försöka hålla tillbaka och klistra på en god min framför kunderna.
Min arbetskamrat var snart tillbaka, och hon lät sin mat bli lite kall medan jag gick ut och kollade hur min bil såg ut. Det kunde varit värre, men var ändå värre än vad ägaren till bilen trodde. (Det var inte han själv som backade på min bil). Trasig lykta, märken både högt och lågt på stötfångaren och upp på motorhuven. Satans jävla skit rent ut sagt. Min bil!
Jag har inte varit med om något sånt här förut, så innan jag kunde gå på lunch och ringa försäkringsbolaget så hann ju min dag bli helt förstörd. Vad skulle hända nu liksom? Efter att pratat med försäkringsbolaget kändes det iallafall lite bättre, och ägaren till den andra bilen hade redan ringt och anmält att hans bil backat på min. Han ringde även tillbaka till mig lite senare och kollade så att jag hade gjort en skadeanmälan.
Idag fick jag och Evelina gå upp jättetidigt, för att åka genom hela Linköping i rusningstrafiken och skadebesikta bilen. Jag var såklart orolig inför det. Tänk om de inte tyckte att skadorna var värda att åtgärda? Men, det gick bra. De kommer byta lyktan, stötfångaren och lacka motorhuven.
Jag har pratat med försäkringsbolaget idag igen, för att kolla hur man gör med hyrbil. Det ingår förstås inte i min försäkring, så det verkar bara jättekrångligt innan det finns en beslut för vållandet. Det borde ju vara solklart, men jag vill ändå inte chansa och behöva stå för de kostnaderna själv.
Hur som helst, på tisdag ska bilen lämnas in iallafall. Kommer känna mig halvt handikappad utan den. Jag kan ju dessutom slå vad om att det kommer ta tid med beslut för vållandet och att jag kommer vara i behov av bil. Hoppas huvudvärken och orkeslösheten det här gav kommer släppa snart iallafall. Suck.
Jag får väl tillägga att mitt i det här tråkiga så får jag ju vara glad över att ägaren till bilen ringde mig så snart han fick veta vad som hänt, och inte bara struntade i det. Jag och en av mina andra arbetskamrater, vi två som använder våra två parkeringsplatser, hade ju lätt som en plätt räknat ut vilken bil det varit ändå, men det hade ju blivit så mycket krångligare alltihopa.
… och det är dags att plocka fram dom mysiga filtarna.
Idag var det dags för den tredje och sista apporteringsträningen, för den här gången, hos A-C Bengtsson. Jag och Thone har inte tränat någon apportering sedan det förra tillfället, som var för fyra veckor sedan. (Hur fort springer tiden iväg?). Vi gjorde en satsning på lydnaden istället, när jag insåg att vi inte är redo för att starta på jaktprov än.
Vi körde med vilt idag, och det skulle bli intressant att se vad Thone skulle säga om det nu när vi inte har jobbat något med viltvanan. Det var inga konstigheter alls, men A-C tyckte att vi behövde jobba lite på avlämningarna och få dom att se lite gladare och trevligare ut. Att jag inte bara ska stå still och ta emot apporten, utan röra mig lite ifrån henne så att hon får springa ikapp mig och sedan sätta mig ner och ta emot Thone istället för apporten.
När A-C sa det insåg jag att Thone knappt fått någon belöning efter avlämningarna under dagens träningspass…
Det blev jaktlydnad, markeringar, sök och en rolig närsöksövning idag. Thone fixade allt fint, och jag tyckte att stadgan kändes bättre än sist. När hon och Balder skulle dela på en dubbelmarkering tänkte hon springa iväg på nummer ett som Balder skulle hämta, men jag hade koppel på henne så det blev ett snabbt stopp utan att jag behövde säga något.
På söket fick Thone gå först, och även sist för att hämta i den sista viltet. Jag hade ingen aning om var det fanns, men Thone jobbade på fint och ringade in rätt område och hittade det till slut. Det är så häftigt att se när dom vet vad dom ska göra, att det ska finnas något någonstans och de ligger i och jobbar tills dom hittar det.
Jag kände mig väldigt nöjd idag när vi åkte hem. Det känns som att jag har bra koll på vad vi behöver träna på, vilket bland annat är stadga och passivitet. En liten, liten bit framåt hann vi ju komma om man jämför med första tillfället. Idag var Thone lite mer samlad och kunde vänta på sin tur, istället för att tro att alla apporter var hennes.
Igår fick Thone ha en vilodag, men idag hade jag tänkt att vi skulle gå iväg och träna. Tydligen så behövde jag lite vila idag, för på förmiddagen fanns ingen ork till att göra någonting och efter maten råkade jag somna på soffan. När jag vaknade så hade det vackra vädret gått över till regn, och jag hade ingen lust att bli blöt och kall innan vi ens börjat träna så det fick bli ett litet pass ute på tomten.
Jag har förstås hunnit fundera lite över söndagens ruta, och kommit fram till två saker. I jaktapporteringen är Thone en hund som inte ger sig, utan hon ligger i och jobbar tills hon hittar sina apporter och där får vi nog en liten krock i lydnaden. Vi har haft en target på första skicket när vi tränat, och i söndags ville hon hitta sin target. Det är ju det jag har lärt henne. Sen så har vi inget stopp-kommando, eller det är iallafall inte tillräckligt mycket värt.
Så idag provade jag att ställa upp rutan, utan att lägga ut någon target. Jag tog även med en boll ut som jag gjorde låtsaskast med, och när Thone sprang iväg så ropade jag ”Stå!” och kastade bollen till henne när hon vände sig om. Det tog inte lång tid innan hon vände sig om snabbt med förväntan på att få sin boll.
Inför rutskicket gjorde jag som vi gjorde i förra veckan. Vi gjorde vår förberedelse och sedan gick jag ut och trampade i rutan där jag ville ha henne. Thone for iväg i full fart när jag skickade henne, och började förstås leta efter targeten när den inte låg där den borde ha legat. Jag ropade ”Stå!”, men det tog en liten stund innan hon stannade och tittade åt mitt håll. När hon gjorde det kastade jag bollen till henne direkt, och sen lekte vi med den tillsammans i rutan.
Vid nästa skick sprang hon ut i full fart igen, och vände sig om direkt på mitt ”Stå!”. Efter det skicket gick jag ut och trampade i rutan igen, dels för att påminna henne om var jag vill ha henne och för att se om hon skulle tänka target igen. Hon sprang ut, konstaterade att det inte fanns någon target i rutan och på mitt ”Stå!” så vände hon sig om direkt. Tjoho!
Nu har vi ju bara kört ett sånt här pass, men det kanske är så att vi ska plocka bort targeten? Jag skickade iväg ett mail till Heléne Lindström, som mamma anordnat många träningsdagar för, för att se vad hon hade för tankar och idéer. Det tog inte lång tid innan jag fick svar, och jag är nog inte helt ute och cyklar. Vi testar att köra såhär ett tag, och så får vi se vad det blir av det.
Stopp-kommandot har jag tänkt att vi kan träna på promenader, för de där låtsaskasten kommer hon nog inte gå på så många gånger till, och när vi har ett bättre stopp-kommando kan vi ju varva med att ha target i rutan igen så att vi inte tappar positionen.
