En månad
En sista puss.
Bilden ovan är en av många bilder som Lenny tog på mig och Thyra kvällen innan hon fick somna in. Jag är så glad över att ha dom, att vi hann ta dom. Det känns lite konstigt när jag tittar på dom, särskilt den här. Thyra brukade inte pussas, inte utan kommando och då rynkade hon dessutom på näsan samtidigt. Kramar och pussar var inte hennes grej.
Idag är det en månad sedan hon fick somna in. Det känns både som att det var igår och som att det var jättelänge sen. Jag är fortfarande förvånad över att jag inte har gråtit så mycket som jag trodde att jag skulle göra, men jag har istället varit väldigt, väldigt trött. Nu känns det dock som att det har börjat vända.
Att jag inte har brutit ihop av sorg beror nog på att jag och Thyra hann få göra allt vi ville, och lite till. Jag önskar förstås att hon hade fått vara en frisk pensionär, men efter cancerbeskedet i december fick vi ju nästan ett halvår till tillsammans och cancern märkte vi ju knappt något av.
Det känns fortfarande tomt, men jag har börjat vänja mig vid att vi bara har två hundar nu. På promenaderna får jag inte panik längre och undrar var Thyra är, och blir inte stressad av tanken att jag måste hem till Thyra.
