Världens finaste leende är förstört
Lenny ringde till jobbet idag och var halvt hysterisk. Han hade hört en duns i hallen och där låg Evelina och hade blod i hela ansiktet. Blodet forsade så han kunde inte se vad som hänt. Jag fick panik och sa att han inte skulle ringa till mig, utan att han skulle ringa ambulans.
När vi lagt på blev jag som paralyserad och visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte ringa tillbaka ett par gånger, men det var förstås upptaget. Min butikschef som svarat, och hört att det var hysteriskt i telefonen, undrade vad som hänt. ”Jag vet inte. Evelina har ramlat och blöder en massa”.
Hon sa åt mig att åka, så plockade snabbt ihop mina saker och åkte. Jag visste inte var jag skulle åka, men började med att åka hemåt. Jag såg varken ambulans eller Lennys bil längs Lambohovsleden, men när jag skulle svänga in på våran parkering såg jag att Lennys bil var borta. Vårdcentralen eller akuten? Vad jag gör jag nu? Jag provade att ringa Lenny och som tur var svarade han, och jag frågade bara kort var de var någonstans och sen slängde jag på luren och vände.
Vi har inte långt till sjukhuset, men idag var det jättelångt. Hade jag andats några sekunder innan jag åkte så kunde jag ju åkt förbi akuten först. Jag önskade och hoppades att det inte var något allvarligt, och att det inte var tänderna. Det fanns gott om platser på den stora parkeringen, så jag ställde mig där och sprang sen bort till akuten. Där satt Lenny med en ledsen Evelina i knäet.
Jag tog upp Evelina i famnen och frågade vad som hänt. Hon hade ramlat med ansiktet rakt ner i golvet, och slagit i en tand. De hade inte kunnat se om tanden gått av eller tryckts in. Efter en stund när Evelina började bli sig själv igen så såg jag att hon hade världens glugg, och att hennes högra framtand tryckts upp. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Hennes fina leende. Hennes fina tänder.
Jag hoppades förstås att de skulle säga att man kan göra något åt tanden, men visste ändå innerst inne att en mjölktand bara är en mjölktand. Evelina som är en blyg tjej skötte sig fint när vi fick träffa två olika läkare. Visa tänderna ville hon helst inte göra, men vi lyckades få henne att le en stund.
Hennes fina leende med alla fina tänder kommer vi få sakna, länge. Just nu känns det lite som en mardröm, och jag önskar att man kunde vrida tillbaka tiden lite. Gluggen är där, och det ser inte vackert ut. Vi kommer ju vänja oss med tiden, och förhoppningsvis kommer det se lite bättre ut när det slutar blöda och Evelina inte är lika svullen om läpparna och kinderna. En inslagen tand är ju inte hela världen, men just nu känns det väldigt ledsamt.
Micke:
