Usch! Vilken natt, morgon och dag!
På Strömsholm.
Sitter här och mår rätt dåligt, är orolig över Thyra och vet inte riktigt var jag ska börja men jag tar väl det hela från början så det inte blir så rörigt.
Jag sov jättedåligt natten mellan lördag och söndag, så igår när Evelina nattades passade jag på att sova en stund. Lenny väckte mig efter 1.5-2 timmar, men jag kände att jag behövde ligga kvar i sängen. Först tänkte jag fortsätta sova, men det blev att ligga och blippa med telefonen. Vid 23-tiden var det dags att sova, men Thyra var lite bökig i sin bädd och verkade inte nöjd med sin stjärthygien.
Jag fick en obehaglig känsla av att jag behövde ta en titt, men när jag lyfte på hennes bakben såg jag inget konstigt. Men, när jag tittade i vulvan såg jag att hon hade en tjock flytning. Hämtade en bit papper och torkade henne, och det var slemmigt och blodigt! Panik! Ringde och väckte mina föräldrar samtidigt som jag tog en temp på Thyra. Den låg på 38.0, och mamma lät ganska lugn i telefonen.
Hon gav mig numret till en distriktsveterinär, men det samtalet gav ingenting alls. Jag ringde mamma igen som tyckte att jag skulle försöka sova, för att sedan ringa till Valla så fort de öppnade idag. Thyra såg obekväm ut, började vanka omkring och stressa lite. Jag satt på golvet och försökte tänka. Medan jag letade fram numret till Strömsholm så skickade mamma ett meddelande och skrev att jag kunde ringa och prata med Strömsholm.
Snabbt och kort förklarade jag läget. Goldentik 13 år, blodiga flytningar, 9 veckor sedan första löpdag. Fick till svar att det lät som en livmoderinflammation. Jag sa att jag ville att dom skulle ta bort den, och då tyckte dom att vi skulle åka med en gång. Om jag inte ville att hon skulle opereras kunde jag ringa en distriktsveterinär som kunde låta henne somna in. I dom banorna hade inte jag tänkt alls, så jag snyftade tillbaka att det ville jag ju inte.
Jag irrade omkring i några minuter. Klädde på mig och förklarade kort för Lenny att jag och Thyra skulle åka till Strömsholm, och att jag inte hade en aning om när jag skulle komma hem igen. Tanklampan lyste på bilen, och jag kommer aldrig mer vänta så länge med att tanka igen. Jag visste vilka tråkiga vägar vi skulle åka på, med skogen tätt intill. Tiden gick långsamt, jag vågade inte hålla hastigheten och Thyra hade svårt att komma till ro. Två gånger stannade jag och tittade till henne, och hon verkade må bra ändå. Sista gången ringde jag till Strömsholm och sa att vi skulle vara framme vid 02.30.
När vi kom fram kände jag mig ganska lugn. En jättetrevlig djursjukvårdare tog emot oss, och jag kände att det här kommer gå bra. Sen kom veterinären in och vände allt upp och ner. Jag kände ingen tvekan om att Thyra skulle opereras, men det kändes som att veterinären tyckte att hon skulle avlivas. Hon förklarade inte bara vilka risker jag skulle vara medveten om, utan matade på med en massa annat utan att ta reda på mer om Thyra. Jag sa att Thyra är väldigt pigg och fräsch för sin ålder, och fick till svar att det tycker väl alla om sin egen hund.
Jag visste inte vad jag skulle säga utan satt bara tyst och tittade på Thyra. Avlivning? Här? Nu? Till slut pep jag fram att jag måste ringa och prata med mamma, och veterinären sa att jag skulle tänka igenom beslutet ordentligt. Om jag verkligen skulle låta Thyra opereras. Ett ”Va?!?” fick jag till svar när jag snyftat fram vad veterinären sagt.
När veterinären kom tillbaka sa jag att jag stod fast vid att Thyra skulle opereras, så hon skulle få en smärtstillande spruta och sedan röntgas. I väntan på att djursjukvårdaren skulle komma och ge Thyra sprutan så lade mig på golvet hos Thyra som var ganska uppstressad. Hon som annars finner sig i allt bara jag är med.
Efter röntgen pratade jag och mamma en stund igen, och jag sa att det inte kändes bra att behöva lämna kvar Thyra. Att hon dessutom skulle behöva vara kvar i flera dagar, så långt bort, och när hon redan var så uppstressad. Klockan var 03.40, och Thyra skulle ändå inte opereras med en gång. Skulle det kanske vara bättre att åka hem med Thyra igen och ringa Valla direkt när de öppnade?
När veterinären kom tillbaka för att berätta vad hon kunde se på röntgen och på blodprovet som togs direkt när vi kom dit så tog jag ett djupt andetag och berättade vad jag och mamma hade pratat om. Veterinären sa förstås att det inte var något hon rekommenderade, men att hon heller inte kunde hindra mig. Hon skrämde upp mig, men efter en stunds funderande så ställde jag ett par frågor om blodprovet och röntgenbilderna. Thyra hade fortfarande ingen feber, livmodern var inte jättestor och de vita blodkropparna låg precis över gränsen för normalt.
Det fick bli så att jag tog med mig Thyra hem igen, och veterinären gick och skrev ut ett papper där jag fick skriva på att jag tog med mig Thyra mot deras rekommendation. Jag bad även om att Thyra skulle få den medicinen som ges i de fall där man provar att medicinera mot livmoderinflammation. Jag kände mig lite som en idiot, och jag vet inte vad veterinären tänkte. Hon upprepade flera gånger att hon ville att Valla skulle ringa så fort vi kom dit, och att dom då skulle få journalen och röntgenbilderna.
Bara så att ingen missuppfattar något, så menar jag inte att kritisera veterinären på något sätt. Jag förstår precis varför jag fick skriva på ett papper innan jag tog med Thyra hem, och varför hon skrämde upp mig. Det blev fel när hon började prata om avlivning, och det kändes som att hon mest utgick från Thyras ålder, istället för att berätta vad operationen skulle innebära. Det gav mig en dålig magkänsla, och det stressade upp Thyra som läser mig som en öppen bok.
Kanylen som Thyra fått fick sitta kvar och så fick vi med en tratt så att hon inte skulle slita loss den. Innan vi satte oss i bilen fick hon en chans att rasta sig, och hon var akut bajsnödig stackaren. Bajset såg helt normalt ut så det kändes skönt! 04.15 var klockan när vi började åka hemåt igen, och jag kände att hemresan skulle bli ännu längre. Jag var jättetrött, men jag skulle stanna varje halvtimme för att ta luft och titta till Thyra.
Thyra blev lugn så fort jag lyft in henne i bilen, och sov gott första gången jag tittade till henne. Andra gången blev hon lite gnällig, och hon var väl både trött och påverkad av sprutorna hon fått. Vid de resterande stoppen lät jag bli att öppna bakluckan och störa henne. 07.15 parkerade vi utanför Valla och en kvart senare skulle akutmottagningen öppna.
Med rödsprängda ögon och gråten i halsen förklarade jag läget, men det såg redan ut att vara fullt på operation. Hon i receptionen var väldigt hjälpsam, så hon hörde sig ändå för hos veterinärerna och ringde bort till Jägarvallen, vars telefontid inte skulle öppna förrän om en timme. På Valla skulle de inte kunna operera Thyra förrän framåt kvällen, men vi var välkomna direkt hos Jägarvallen. Jag tackade så mycket för hjälpen, och när vi var framme på Jägarvallen typ 10 minuter senare så hade hon på Valla ringt till Strömsholm också och fixat så att Thyras journal och röntgenbilder hade skickats till Jägarvallen.
Thyra var i princip redan inskriven, och jag fick fylla i lite uppgifter inför operationen. Sedan fick vi gå in på ett rum och strax därefter kom veterinären. Hon berättade om riskerna med sövning och att återhämtningen kan ta längre tid för en gammal hund, men om man inte opererar så… ja. Jag fick berätta när jag upptäckte de första symtomen, och så undrade hon om Thyra hade druckit mer, kissat mer eller verkat hängig.
Hon undersökte Thyra och berättade sedan hur planerna för dagen skulle se ut. Thyra skulle få dropp, smärtstillande och så skulle de ta ett ultraljud. Operation skulle det bli framåt eftermiddagen och efteråt skulle de ringa och berätta hur det gått. Thyra skulle bli kvar över natten, och få åka hem imorgon om allt går som det ska.
Thyra följde snällt med veterinären, och även om jag åkte därifrån med stor oro så hade jag inte den där obehagliga klumpen i magen som jag fick på Strömsholm. När jag kom hem blev det att äta lite frukost och sedan gick jag och lade mig för att sova bort några timmar. Vid 14.30 väckte Lenny mig och då började det bli jobbigt att vänta på att de skulle ringa, samtidigt som jag inte ville att de skulle ringa.
En timme senare ringde de från Jägarvallen och sa att operationen hade gått bra. Thyra hade dock blött lite mer än normalt, men så kan det tydligen vara hos äldre hundar. Jag tyckte att det lät lite otäckt, men nu är den inflammerade livmodern borta iallafall. Nu är det bara att hoppas och hålla tummarna för att hon återhämtar sig som hon ska.
Under kvällen skulle jag få en sms-rapport, och 21.15 var allt bra. Thyra hade ätit med god aptit och låg och sov i sin bur. Jag är fortfarande orolig, men hoppas att Thyra får en lugn och skön natt och att veterinären hör av sig med goda nyheter imorgon efter att de gått ronden.
En jättetrött Thyra på Jägarvallen.
