Det blev ju en rolig natt och dag
Det var inte många timmar jag fick sova inatt innan det kändes som att örat skulle sprängas, så det blev att smyga upp och försöka somna om halvsittandes i soffan. Vid 4-tiden ringde jag 1177 för råd, även om jag redan visste att rådet skulle bli värktabletter och att ha huvudet högt. Gissa om jag blev paff, och väldigt lättad, när sjuksköterskan beklagade att det inte fanns någon tid på jourcentralen förrän 9.30. Jag hade räknat med att jag skulle få lida här hemma i väntan på att trumhinnan skulle spricka.
Två timmar senare lyckades jag somna, efter att slumrat till ett antal gånger men blivit väckt av smärtan i örat. Hann dock inte få sova så länge, för vid 7-tiden tyckte Evelina att det var dags att gå upp. Efter att suttit upp nästan hela natten kändes det lite bättre i örat, och nästan fånigt att åka upp till jourcentralen på sjukhuset.
Läkarbesöket gick väldigt snabbt. En titt i örat som inte gjorde ont, och där såg allt bra ut, och sedan en titt i mitt onda öra. Där såg det inte alls lika bra ut. Trumhinnan buktade rejält och läkaren var helt säker på att den skulle spricka. Jag fick antibiotika utskrivet och innan jag åkte hem för att försöka sova några timmar så hängde jag på låset utanför apoteket.
Evelina var trött när jag kom hem så vi gick och lade oss ihop, och jag lyckades somna! När Lenny och Evelina väckte mig ett par timmar senare hade han städat, gjort ordning i köket och lagat mat. Under kvällen tog han en timmes promenad med hundarna också, så det är inte många fingrar jag har behövt lyfta idag. Så skönt!
