16 november 2014
14-16 november 2014 vill jag helst glömma, men så är ju Facebook snäll och kommer med påminnelser… Då var det NM i freestyle och heelwork to music, och det blev ingen rolig helg direkt. Det var tur att jag och Thyra hade gott sällskap av Ida och Monster, som också ville dra ett streck över den helgen.
Redan när vi var framme i Norge började det strula. Vi hittade inte hur vi skulle komma in i hallarna, och sedan hittade vi inte var vi skulle vara. En massa väntan utan några besked, innan vi till sist fick veta att vi skulle träna, ha invigning och få tävla kvalomgången i en av utställningsringarna där det både kissats och bajsats… På natten sen visade det sig att det var julfest på hotellet där vi bodde, och det gick verkligen inte att sova. Vi hade våra fönster in mot hotellet och rakt nedanför var det fullt ös med gap, skrik och hög musik.
Kvalomgången gick bra för mig och Thyra, med tanke på att jag varken kunnat eller fått röra på mig ett par veckor innan eftersom att IVF:en gjordes en månad tidigare och jag hade stor risk att få äggstocksomvridning. Två av domarna satte oss högt upp, på delad 1:a plats och 3:e plats, medan den tredje gav oss hela tre poäng mindre och en 8:e plats. Snittet landande på en 4:e plats och vi var vidare till final.
Tyvärr hade vi ingen chans att klättra, men kunde förstås tappa placeringar i finalen. Vi lyckades försvara vår placering och slutade på en 4:e placering individuellt. Vad fick vi för det då? Ingenting! Ingen pokal, ingen medalj, ingen rosett. Att bli inropad på prisutdelningen utan att få ta emot ett pris… Det kändes som man stod där som första förlorare.
Sen när vi skulle åka hem så var det inte bara att åka hem, för oturligt nog hade lotten om vem som skulle dopingtestas gått till Ida och Monster – och Monster är inte den som kissar var som helst. Trots att Ida förklarade det så fick de inte gå utanför området där det fanns gräs, utan Monster skulle kissa på asfalten mellan hallarna. Jag kommer inte ihåg hur det blev sen med dopingtestet, men jag tror att det blev en ”vägran”.
När vi väl var på väg till Idas bil kändes det så skönt att äntligen få åka hem och lämna Norge… men så tappade vi bort varandra på parkeringen och jag kom inte ihåg var Idas bil stod! Jag släpade på alldeles för mycket och tung packning, och höll på att bryta ihop. Idas mobil ville inte fungera ordentligt i Norge heller, så det tog ett bra tag innan vi fick tag på varandra och äntligen kunde börja resan hem till Sverige.
