Från sämst till bäst, typ
Idag är det tre år sedan jag och Thyra var på vårat första landslagsläger med freestyle- och HTM-landslaget. En helg som jag såg fram emot med stor spänning och nervositet! En helg som resulterade i tårar och en känsla av att jag inte ville vara med i landslaget. Jag var sämst, på riktigt. Rörde mig på planen som en blyg liten mus, till en power metal-låt…
Att Thyra gapade genom hela programmet var inte konstigt, så som jag rörde mig – eller snarare inte rörde mig. Vi blev filmade både med och utan hund, och skulle jag se de filmerna idag skulle jag förmodligen skratta så att tårarna rann. Fast man måste ju börja någonstans, och jag började i botten. Det jag kände då, och försökte peppa mig med, var att det bara kunde bli bättre. Jag var tvungen att bli bättre, för lagets skull.
Trots att jag tyckte det var jättejobbigt så tränade jag mycket utan Thyra, medan vår lagkamrat Margareta och Nathalie, som också blev vår lagkamrat senare under året, tittade på och kritiserade. Jag såg till att bli filmad på alla tävlingar, för att se hur jag rörde mig. Inte alltid så kul att se, men nyttigt för att kunna göra förbättringar.
Utan landslaget hade jag inte kommit så långt på freestyle- och HTM-planen som jag gjort nu, och jag och Thyra hade definitivt inte vunnit SM, AFEC och Årets freestylehund eller tävlat på Cruft’s.
