Att vara en sur och tråkig hundägare i andras ögon
– Det där blir inte så bra! Den här är inte så snäll!
Igår mötte vi en bekant och hennes lilla hund på promenaden. En hund som både Thyra och Lhine har hälsat på förut, och som båda två är jätteförtjusta i! En 7-årig hane som inte bryr sig något särskilt om deras närvaro. Thyra är väldigt förtjust i små hundar, så jag är inte förvånad över att hon blir helt till sig när vi möter dom. Lhine vill inte ha främmande hundar på sig, så det är nog för att han inte bryr sig om henne som hon tycker om honom.
För Thone blev det första gången hon träffade honom igår, och hon hängde på Thyra och Lhines glädjeyra. Hennes ivriga och flamsiga sätt uppskattades dock inte, utan hon fick bestämda men vänliga tillsägelser om att uppföra sig. Hon gjorde ett antal lekinviter men fick samma svar varje gång, och till slut insåg hon att han var en herre man inte leker med utan bara umgås med.
När vi stod där kom en tredje hundägare, och tyckte att hens hund också skulle vara med och hälsa. Hur kommer man på tanken att släppa fram sin hund till fyra andra som redan hälsar på varandra, där tre stycken dessutom är helt främmande? Verkar det inte heller extra olämpligt när jag står med tre hundar plus en barnvagn?
Lhine vill som sagt inte ha främmande hundar på sig så hon blev ju stel som en pinne, höjde svansen rakt upp, reste ragg och började gurgla. Jag fick ta tag i hennes halsband och säga åt den andra hundägaren att hon inte var snäll för att undvika att den andra hunden gick rakt på henne. SUCK!
.
.
– Kan jag släppa min hund?
– Om den inte kommer fram till mina, vi vill inte leka!
I förmiddags var Evelina snäll och lät mig få träna med hundarna en stund, och medan jag tränade med Thone så hörde jag att någon ropade och frågade om hen kunde släppa sin hund också. Skönt med en människa som frågar först, och inväntar ett svar. Jag ropade vänligt tillbaka att det var okej om inte hens hund sprang fram till mina. Hen kanske också skulle träna, eller hade en hund som inte springer fram till andra.
Efter mitt svar så vinkade hen och vände. Jag kände mig lite som en skurk, men jag var mitt i ett träningspass, hade ingen aning om vad det var för hund och mina hundar kan leka med mig och med varandra. Även här undrar jag hur man kommer på idén att vilja släppa sin hund med tre främmande hundar, som dessutom tillhör samma flock? Aja, hen frågade ju först.
.
.
– Får vi klappa dina hundar?
– Nej, det vill ni inte.
På vägen hem gick vi förbi en skola där barnen hade rast. Hundar är ju barnmagneter, och speciellt om man då har två eller fler. Jag blev inte alls förvånad när jag fick frågan om de fick klappa hundarna, inte heller när de redan var på väg fram och förväntade sig att jag skulle stanna. Hade jag gått med en hund kunde de kanske fått göra det, men inte när jag går med två eller tre plus barnvagn.
Kaoset som kan uppstå kan ju ett barn förstås inte räkna ut, så det blev en tvärnit och besvikna miner när jag talade om att de inte ville hälsa. Mitt svar brukar följas av ett antal följdfrågor, och då får jag ju svara på dom och förklara att hundarna kanske hoppar, är leriga om tassarna och kommer smutsa ner deras kläder.
Förut har barn fått hälsa på mina hundar om jag känt att jag haft tiden till det, men sedan Rhiva blev anklagad för att ha bitit ett barn så säger jag alltid ifrån om jag inte bara har en hund med mig. Det var när vi bodde i Linghem och jag var ute och gick med alla tre. Alla förskolor hade tydligen någon aktivitetsdag ute, och det var några barn som ville hälsa. Mitt i hälsandet så var det ett barn som snubblade, och Rhiva tyckte förstås att det var jättekul och såg det som ett perfekt tillfälle att överösa det med pussar.
Hen fick nog både ont vid fallet och lite skraj över att få en hund i ansiktet och började gråta. Jag drog tillbaka Rhiva och hjälpte barnet upp medan en fröken skyndade fram och undrade vad som hade hänt. Barnet som ramlat hann inte ens svara innan ett annat ropade ”Hunden bet hen!”. Det kändes som att alla hörde vad hen ropade, och det kändes ju kul att vara hon med hundarna som äter barn…
Det hela redde ut sig så snart barnet som ramlat fick säga vad som hänt och hens fröken verkade inte särskilt fundersam eller bekymrad. Några fler sådana situationer vill jag dock inte hamna i, så därför väljer jag att vara den där dumma tjejen med hundarna man inte får klappa.
