Sorgligt men vackert minne
Idag talade Facebook om att det är två år sedan jag lade upp filmen med en tillbakablick på tävlingsåret 2013 med Rhiva. Jag är väldigt glad över att det vid varje tävling fanns någon som var snäll och filmade oss, och jag satt de där timmarna och klippte ihop allt.
Det var vårt första tävlingsår, och det blev bara två totalt. Det andra tävlingsåret koncentrerade vi oss på lydnaden och tog LPI. Sedan blev det ju inte mer. Usch. Snart har jag varit utan henne i ett år, och jag blir illamående av att tänka på det. Illamående och arg. Jag kommer aldrig fatta, aldrig förstå meningen med att hon skulle tas ifrån mig så ung och på ett så grymt sätt.
