3-månadersvaccinering
På söndag fyller Evelina 3 månader, och igår var det dags för vaccinering och besök på BVC. Jag såg verkligen inte fram emot vaccineringen, och sov därför jättedåligt under natten. Evelina var pigg och glad när vi satt och väntade på vår tur. Igår hann jag klä av henne innan sköterskan kom och hämtade oss, så hon låg inrullad i en gosig filt i min famn och hade det gott.
Innan det var dags för de sprutorna så blev hon vägd och mätt. Hon var 60.7 centimeter lång, vägde 5380 gram och hade ett huvudomfång på 40.5 centimeter. Så sedan det förra besöket på hennes 2-månadersdag hade hon vuxit 3.1 centimeter och gått upp 380 gram. Snart har hon vuxit 10 centimeter sedan hon föddes!
Vi pratade lite om vaccineringen innan det var dags, och jag sa att det kunde finnas en risk att jag kanske skulle börja gråta och svimma. Jag är inte spruträdd, men visste att jag skulle tycka att det var jobbigt om Evelina blev ledsen. Sen så såg jag inte heller fram emot biverkningarna.
Evelina fick sitta i mitt knä och sköterskan sa åt mig att inte titta. Usch, vid den första sprutan skrek Evelina och efter den andra började hon gråta. Hon har aldrig varit ledsen på det sättet förut som hon blev av sprutorna. Tårarna rann längs kinderna, hon verkligen storgrät och snyftade. Stackars liten, hon hade ju ingen aning varför hon helt plötsligt fick så ont i sina ben.
Här hemma tycker hon om att titta på bebisen i spegeln, så att försöka distrahera henne lite så ställde vi oss framför den. När jag såg den ledsna bebisen i min famn och sköterskan frågade hur det gick för mig så började jag också gråta. Evelina slutade gråta ganska så snart, men snyftandet höll i sig länge. Lilla gumman.
På vägen hem stannade vi till på Apoteket och köpte smärtstillande suppar åt henne ifall att hon skulle få jättehög feber eller väldigt ont i benen under kvällen. Jag trodde först att hon skulle få slippa biverkningarna, men en stund efter att hon somnat av kvällsamningen så vaknade hon och bara skrek och grät. Hon hade ingen feber, men helt klart väldigt ont. Jag ville inte se henne lida, så hon fick en supp och sedan turades jag och Lenny om att ha henne i famnen för då höll hon sig lugn.
Drygt en halvtimme senare somnade hon i Lennys famn, och sen fick hon sitta och sova i sin babygunga mellan våra stolar medan vi satt vid datorerna. Snyftandet fortsatte dock i sömnen. När vi gick och lade oss struntade vi i blöjbytet, klädbytet och nattamningen utan lät henne få fortsätta sova istället… och hon sov drygt 12 timmar i sträck!
Imorse var det lite läskigt att väcka henne, men mina bröst höll på att sprängas så när hon ändå började röra på sig och började vakna så stoppade jag ner huvudet i spjälsängen och började prata med henne lite försiktigt. Svaret blev ett stort brett leende!
