”Den sötaste bebisen jag sett på länge!”
Natten mellan fredag och lördag tyckte jag att Evelina andades häftigare än hon brukar, samtidigt som hon lät väldigt rosslig, vaknade ofta och inte åt ordentligt. Man brukar få lägga en hand på henne för att känna så hon andas eller titta väldigt noga på henne, men den natten lät det nästan som att hon hyperventilerade. Vid 6.30 i lördags morse ringde jag 1177, som tyckte att vi skulle åka in till barnakuten.
Besöket på barnakuten gick bra, och förutom att hon hade gått ner lite i vikt så var det ingen fara med henne. Hon hade lite ansträngd andning, men syresättningen var jättebra.
I fredags smilade hon upp sig för läkaren på 2-månaderskontrollen, och i lördags gjorde hon det samma när läkaren på barnakuten kom in i rummet för att undersöka henne. Hon tittade på honom med sina stora blåa ögon, smilade och bjöd på gulliga ljud. Läkaren ägnade några extra minuter av sin tid åt att prata med och killa på henne, och sedan sa han ” Det är den sötaste bebisen jag sett på länge!”.
Innan vi fick åka hem så fick Evelina näsan sköljd med koksalt, och det tyckte läkaren att vi skulle fortsätta med hemma före varje amning för att hon skulle ha lättare att andas. Flaskan med koksalt och doseringssprutan som låg kvar på en bricka snodde vi med oss hem. Dom hade ju ändå hamnat i soppåsen sen antar jag.
