Mobilblippande under lugnet före stormen…
… för nu har Pyret bestämt sig för att det är dags att komma ut!
Under dagen igår hade jag inga så kallade känningar, utan allt kändes precis som det gjort de senaste dagarna. Efter att slappat i soffan och ätit mat efter promenaden med hundarna, som jag skrev om igår, så satte jag igång och pysslade lite här hemma. Plockade undan, slängde sopor, tvättade, diskade. Samma rutin som jag haft den senaste tiden, för att inte behöva tänka på det när förvärkarna drar igång. För vem vill komma hem till ett kaos?
Straxt efter 13-tiden överraskade Lenny med att komma hem tre timmar tidigare än vanligt, eller skrämde halvt ihjäl mig rättare sagt. Mitt i diskandet for Thyra upp och rusade ut i hallen helt vansinnig. I nästa sekund hör jag att någon håller på med dörren, och jösses så rädd jag blev.
Efter att jag diskat klart så satt vi vid datorerna en stund, och jag satt bland annat och försökte komma på namn till Trazzel och Sashas valpar. Vi kände oss trötta och sega båda två, så sen gick vi och lade oss och sov ett par timmar. När jag vaknade till vid 18-tiden så släpade jag mig upp ur sängen för att börja packa inför dagens tävling, för det ville jag ha klart innan klockan blev för mycket. Efter någon timme gick Lenny upp, och då stod jag vid diskbänken och såg förmodligen lite konstig ut för han frågade hur jag mådde. Med en orolig tår i ögat svarade jag att jag kände mig jättekonstig, men kunde liksom inte förklara känslan.
Strax därefter kom första värken, men det visste jag inte då. Det kändes som en kramp långt ner i magen. Jag fortsatte att packa klart och satte mig sedan vid datorn igen för att skriva ut PM, blogga och fortsätta klura på valpnamn. Kramperna i magen fortsatte att komma och jag började fundera på om det inte var förvärkar, för jag fick liksom lite panikkänsla och kände mig kallsvettig och svimfärdig. 20.50 knappade jag in ”Förvärkar” på Google, och tio minuter senare ringde jag mamma och förvarnade om att det kanske var dags för hundarna att bli hämtade under natten.
21.10 kom den sjunde krampen, och jag började skriva upp tiderna på ett papper. Fyra kramper till inom en timme, fem till fram till 23.00 och därefter laddade jag ner en värkapp i mobilen och gick sedan och lade mig för att sova. Jag var fortfarande inställd på att vi skulle åka och tävla idag, och trodde att kramperna skulle avta under natten och att jag skulle få sova…
… men det kunde ju jag glömma! Kramperna, eller värkarna som det var, fortsatte hela natten och jag vaknade vid varenda en. 04.04 var det ungefär 8 minuter emellan och jag gick upp för att ringa till förlossningen. Precis som jag läst så fick jag rådet att ta värktabletter, försöka vila, ta en varm dusch och hålla ut så länge som jag kunde. Jag tog den där duschen, en lång en, och därefter lyckades jag faktiskt slumra till en stund.
06.31 ringde jag till mamma och bad om att få hundarna hämtade, och det blev bestämt att jag skulle höra av mig igen när vi åkte in till förlossningen och så skulle pappa åka och hämta dom då. Jag kämpade på mellan värkarna, och började bli lite förbannad på Lenny som sov så gott medan jag låg och kved emellanåt. Vad klockan var vet jag inte, men till slut knuffade jag till honom och frågade surt hur länge han skulle sova och om det inte var dags för honom att ta en dusch och göra sig lite redo. Stackarn.
Vid 9-tiden ringde mamma och frågade hur det gick för mig, och berättade att pappa var på väg att åka. Jag sa att hon kunde hälsa att det skulle finnas kaffe och bullar om han ville ha en fika innan han åkte hem igen. Värkarna blev dock värre under tiden, så jag sa till Lenny att det inte skulle bli någon jävla fika med några jävla bullar. Jag packade istället ner en påse bullar tillsammans med två koppel, som jag gjort till Igor och Bacill, som han skulle få ta med sig hem istället.
Smärtan i värkarna blev bara värre, och tog liksom över kroppen och framkallade tårar emellanåt. Lenny tyckte att jag skulle ringa förlossningen igen, men jag ville vänta tills pappa hade hämtat hundarna. Dessutom behövde jag göra det, och det, och det. När pappa var här, och tog en fika utan bullar, så ringde jag förlossningen igen. Om jag kunde jobba vidare hemma så var det bra, men ville jag komma in så var jag välkommen. Jag sa att jag kunde försöka lite till här hemma, men både pappa och Lenny tyckte att det var dags att åka nu. 40 minuter senare ringde jag och sa att jag inte kunde hantera smärtan själv längre.
Pappa tog med sig hundarna, och det var skönt att se att dom följde med så glatt och inte ens tittade efter mig. Sedan packade jag och Lenny ut oss i bilen och åkte in till förlossningen. En bilresa på ungefär 10 minuter, väldigt långa 10 minuter när man har värkar! Jag blev hämtad med rullstol, och eftersom att värkarna gick ner i benen var det otroligt skönt att inte behöva ta ett enda steg från bilen.
11.45 blev vi inskrivna på förlossningen, och då fick jag bland annat lämna blodprov och urinprov i väntan på att få träffa barnmorskan. Det hela skyndades dock på när jag ropade från toaletten att jag hade börjat blöda. Hemma hade jag bara haft lite rosa flytningar, men nu kom det rent blod. Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen fem centimeter, vilket innebar att vi fick stanna kvar!
Lenny passade på att smita iväg och parkera bilen, som stod utanför akutmottagningen, och under tiden fick jag börja med lustgas. När han kom tillbaka så berättade barnmorskan om EDA, och den sa jag att jag ville ha, och då undrade hon om jag ville ha den så snart som möjligt eller avvakta. Jag hade först tänkt avvakta, men Lenny tyckte att jag skulle ta den direkt och så fick det bli.
Nu ligger jag här med lustgasen och Lenny sitter bredvid och spelar mobilspel i väntan på att narkosläkaren ska ha tid att komma och sätta EDA:n. Tänk att dagen som vi väntat på så länge nu är här! Det känns fortfarande lite overkligt, och precis när vi kom hit och blev lämnade på rummet en stund så frågade jag Lenny ”Ska jag föda barn här idag?”. ”Mmm, jag tror det.” fick jag till svar.
Fortsättning följer…
11 juli, 2015 | Inga kommentarer »
Någon ordentlig träning har vi inte fått till i veckan, bara något litet pass på tomten, men nu har jag bestämt mig för att tävlingsväskan ska packas ikväll. Jag har ju velat fram och tillbaka tusen gånger om, men efter morgonens promenad där jag och hundarna gick bort och lattjade på en fotbollsplan så kändes det självklart att vi ska göra ett försök imorgon.
Thyra blir ju alltid på tårna när hon släpps lös och jag har en leksak med mig, och idag blev även Lhine helt galen när jag hade släppt Thyra men hon själv fortfarande var kopplad. Hon hoppade på stället och snurrade omkring och ville också vara med och jaga boll. Hon som annars inte brukar ta för sig på det sättet, utan brukar springa några varv för att sedan äta gräs typ.
Nu hoppade båda omkring framför mina fötter och ville göra trick för att sedan få bollen ivägkastad som belöning. Thyra är snabbare än Lhine, men idag kämpade Lhine för att försöka hinna ta bollen först och om hon inte gjorde det så jagade hon efter Thyra för att stjäla den och sedan sprang hon som en tok för att Thyra inte skulle kunna ta tillbaka den.
När jag såg den glädjen och energin hos båda två så kände jag att imorgon är det två hundar som kommer bli överlyckliga när de inser att vi ska tävla. Medan vi lattjade omkring på fotbollsplanen så kom jag även på en liten ändring till Lhines program. Vi har ett parti i början som hittills inte fungerat på tävling, och eftersom att vi inte kunnat träna så som jag hade velat så kändes det mer värt att plocka bort en position som riskerar att strula och byta ut den mot en som hon kan.
Ikväll blir det som sagt att packa tävlingsväskan, och sen har jag även tänkt som så att om inte jag ställer in mig på att tävla utan stannar hemma istället så lär det inte hända ett dugg inne i magen. Jag skulle ju sluta upp med att gå och vänta… Lenny blev dock lite orolig över mitt beslut, men det är ju inte långt vi ska och Pyret verkar ju inte ha bråttom ut så jag hinner nog packa ihop och åka hem om jag skulle få förvärkar på plats. Vilket jag dock inte tror kommer ske.
10 juli, 2015 | Inga kommentarer »
Thyra och hennes älskade boll från IKEA, som hon hittat ute någonstans. Hon har en till med blåa fläckar, som hon också hittat ute, men den med röda fläckar är allra bäst. Det är ofta hon ligger och sover med den i munnen, och det ser bara så gulligt ut.
9 juli, 2015 | 1 kommentar »
Vecka 41 idag då, och första dagen över tiden. Det är alldeles för lugnt i magen för att det ska hinna hända något inatt ens. Jag som länge trott att Pyret skulle titta ut den 8:e, för att göra det till ett lite gladare datum igen. Nu ska jag försöka sluta vänta. Det drar igång när det drar igång.
8 juli, 2015 | Inga kommentarer »
Då var det beräknade förlossningsdatumet här, men Pyret har inte visat några tecken på att vilja komma ut idag… Jag tror och hoppas att det är dags imorgon, men blir inte förvånad om jag får gå över och vänta på igångsättning.
Några som däremot hade lite mer bråttom ut var Trazzel och Sashas valpar. 21.16 fick jag nämligen ett sms från mamma där det stog ”Grattis, en liten tjej har kommit.”. Nu två timmar senare så är dom fem stycken, fördelat på fyra tikar och en hane. Perfekt fördelning! Härligt med ett par tikar att få välja bland, utan att de varken är för få eller för många.
7 juli, 2015 | 4 kommentar »
Thyra nästan 4 år och Lhine nyss fyllda 15 månader.
Bilden ovan togs för sju år sedan efter Thyras 20:e start i elitklass och Lhines debut i lydnadsklass II. En tävling som inte började så bra, då jag satt och åkte fel. Jag hade tydligen inte läst PM:et ordentligt, och missade att tävlingen skulle hållas på en annan plats än hundklubben och i samband med en stor agilitytävling. Aja, vi hittade rätt iallafall och sedan gick resten av tävlingsdagen oförskämt bra!
Thyra vann elitklass med hela 307.5 poäng, och Lhine vann klass II med hela 192 poäng! Då båda två hade ett snitt på 9.6 poäng fick de även dela på priset för Dagens bästa lydnadshund(ar)!
6 juli, 2015 | 1 kommentar »
Vecka 40, 39+5.
2 dagar kvar. Dag 278 av 280. 99.3%.
5 juli, 2015 | 2 kommentar »
Om en vecka är det en HTM- och freestyletävling här i Linköping, en gigantisk sådan då det har varit ganska fattigt med tävlingar hittills i år. Eftersom att tävlingen är så nära, bara drygt 15 minuter med bil, så passade jag på att anmäla både Thyra och Lhine. Det är fyra dagar efter beräknat förlossningsdatum, så antingen är nybliven mamma eller ganska så frustrerad över att Pyret inte vill komma ut…
Är jag nybliven mamma till dess så är ju tävling inget att tänka på, även om Pyret är punktlig, och är jag inte det så lär väl inte kroppen må ett dugg bättre än vad den gör nu. Ska det dessutom vara lika varmt som det är nu så lär jag knappt kunna röra mig. Jag har inte känt mig speciellt svullen tidigare, men värmen gör att mina fötter sväller upp direkt. Dessutom så är foglossningarna inget att leka med längre.
Igår eftermiddag fick hundarna träna en deciliter var, utan att jag höll något direkt tempo, och på kvällen var jag hur stel som helst. Idag har vi bara tagit det lugnt, som alla andra dagar den senaste tiden, men nu under kvällen tog jag och Lenny en promenad bort till affären med hundarna. Det är inte långt, och ska normalt ta 10 minuter ungefär att gå bort dit, men fram och tillbaka tog det över en timme.
I Thyras program rör jag mig inte speciellt snabbt, men Lhines program innehåller både ett högre tempo samt lite hopp och skutt och hur jag tänkte att kroppen ska hålla för det vet jag inte. Ibland är man inte så smart. Nej, det känns inte som att det kommer bli något tävlande för oss. Känns inte särskilt snällt att tävla utan att kunna träna innan heller.
Jag hoppas förstås att Pyret vill komma ut någon gång under nästa vecka, och annars så får nog jag och hundarna nöja oss med att vara åskådare på tävlingen. Visserligen kanske tävlingsnerverna och lite håll i gång kan dra igång det hela, men frågan är ju om det är värt det. Ett svårt val, men ett par Panodil kanske kan göra smärtorna av foglossningarna lättare. Aja, det är bara att vänta och se vad som händer och om vi lyckas få till någon träning under veckan. Det är ju kul att tävla, och det är på hemmaplan…
4 juli, 2015 | Inga kommentarer »
Rhiva 7 månader och Lhine 5 år.
3 juli, 2015 | Inga kommentarer »
Thyra ser jag inte mycket av när jag är inne och det är öppet ut. Hon tycker det är jätteskönt att kunna få vara ute och göra lite vad hon vill. Ligga i skuggan, ligga i solen, traska ett varv på tomten, dra ett rejs med någon leksak… Bara hon slipper vara instängd, typ.
Sitter jag i soffan, då ligger hon gärna på framsidan så att hon ändå har lite koll på om jag rör på mig. När jag är i köket och lagar mat, då ligger hon precis utanför dörröppningen och övervakar det hela. Förut skulle hon alltid vara med och laga mat, ifall att jag skulle råka tappa något, men nu sköter hon den övervakningen på lite avstånd.
2 juli, 2015 | Inga kommentarer »
