Det blev ingen tävling…
Mobilblippande under lugnet före stormen…
… för nu har Pyret bestämt sig för att det är dags att komma ut!
Under dagen igår hade jag inga så kallade känningar, utan allt kändes precis som det gjort de senaste dagarna. Efter att slappat i soffan och ätit mat efter promenaden med hundarna, som jag skrev om igår, så satte jag igång och pysslade lite här hemma. Plockade undan, slängde sopor, tvättade, diskade. Samma rutin som jag haft den senaste tiden, för att inte behöva tänka på det när förvärkarna drar igång. För vem vill komma hem till ett kaos?
Straxt efter 13-tiden överraskade Lenny med att komma hem tre timmar tidigare än vanligt, eller skrämde halvt ihjäl mig rättare sagt. Mitt i diskandet for Thyra upp och rusade ut i hallen helt vansinnig. I nästa sekund hör jag att någon håller på med dörren, och jösses så rädd jag blev.
Efter att jag diskat klart så satt vi vid datorerna en stund, och jag satt bland annat och försökte komma på namn till Trazzel och Sashas valpar. Vi kände oss trötta och sega båda två, så sen gick vi och lade oss och sov ett par timmar. När jag vaknade till vid 18-tiden så släpade jag mig upp ur sängen för att börja packa inför dagens tävling, för det ville jag ha klart innan klockan blev för mycket. Efter någon timme gick Lenny upp, och då stod jag vid diskbänken och såg förmodligen lite konstig ut för han frågade hur jag mådde. Med en orolig tår i ögat svarade jag att jag kände mig jättekonstig, men kunde liksom inte förklara känslan.
Strax därefter kom första värken, men det visste jag inte då. Det kändes som en kramp långt ner i magen. Jag fortsatte att packa klart och satte mig sedan vid datorn igen för att skriva ut PM, blogga och fortsätta klura på valpnamn. Kramperna i magen fortsatte att komma och jag började fundera på om det inte var förvärkar, för jag fick liksom lite panikkänsla och kände mig kallsvettig och svimfärdig. 20.50 knappade jag in ”Förvärkar” på Google, och tio minuter senare ringde jag mamma och förvarnade om att det kanske var dags för hundarna att bli hämtade under natten.
21.10 kom den sjunde krampen, och jag började skriva upp tiderna på ett papper. Fyra kramper till inom en timme, fem till fram till 23.00 och därefter laddade jag ner en värkapp i mobilen och gick sedan och lade mig för att sova. Jag var fortfarande inställd på att vi skulle åka och tävla idag, och trodde att kramperna skulle avta under natten och att jag skulle få sova…
… men det kunde ju jag glömma! Kramperna, eller värkarna som det var, fortsatte hela natten och jag vaknade vid varenda en. 04.04 var det ungefär 8 minuter emellan och jag gick upp för att ringa till förlossningen. Precis som jag läst så fick jag rådet att ta värktabletter, försöka vila, ta en varm dusch och hålla ut så länge som jag kunde. Jag tog den där duschen, en lång en, och därefter lyckades jag faktiskt slumra till en stund.
06.31 ringde jag till mamma och bad om att få hundarna hämtade, och det blev bestämt att jag skulle höra av mig igen när vi åkte in till förlossningen och så skulle pappa åka och hämta dom då. Jag kämpade på mellan värkarna, och började bli lite förbannad på Lenny som sov så gott medan jag låg och kved emellanåt. Vad klockan var vet jag inte, men till slut knuffade jag till honom och frågade surt hur länge han skulle sova och om det inte var dags för honom att ta en dusch och göra sig lite redo. Stackarn.
Vid 9-tiden ringde mamma och frågade hur det gick för mig, och berättade att pappa var på väg att åka. Jag sa att hon kunde hälsa att det skulle finnas kaffe och bullar om han ville ha en fika innan han åkte hem igen. Värkarna blev dock värre under tiden, så jag sa till Lenny att det inte skulle bli någon jävla fika med några jävla bullar. Jag packade istället ner en påse bullar tillsammans med två koppel, som jag gjort till Igor och Bacill, som han skulle få ta med sig hem istället.
Smärtan i värkarna blev bara värre, och tog liksom över kroppen och framkallade tårar emellanåt. Lenny tyckte att jag skulle ringa förlossningen igen, men jag ville vänta tills pappa hade hämtat hundarna. Dessutom behövde jag göra det, och det, och det. När pappa var här, och tog en fika utan bullar, så ringde jag förlossningen igen. Om jag kunde jobba vidare hemma så var det bra, men ville jag komma in så var jag välkommen. Jag sa att jag kunde försöka lite till här hemma, men både pappa och Lenny tyckte att det var dags att åka nu. 40 minuter senare ringde jag och sa att jag inte kunde hantera smärtan själv längre.
Pappa tog med sig hundarna, och det var skönt att se att dom följde med så glatt och inte ens tittade efter mig. Sedan packade jag och Lenny ut oss i bilen och åkte in till förlossningen. En bilresa på ungefär 10 minuter, väldigt långa 10 minuter när man har värkar! Jag blev hämtad med rullstol, och eftersom att värkarna gick ner i benen var det otroligt skönt att inte behöva ta ett enda steg från bilen.
11.45 blev vi inskrivna på förlossningen, och då fick jag bland annat lämna blodprov och urinprov i väntan på att få träffa barnmorskan. Det hela skyndades dock på när jag ropade från toaletten att jag hade börjat blöda. Hemma hade jag bara haft lite rosa flytningar, men nu kom det rent blod. Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen fem centimeter, vilket innebar att vi fick stanna kvar!
Lenny passade på att smita iväg och parkera bilen, som stod utanför akutmottagningen, och under tiden fick jag börja med lustgas. När han kom tillbaka så berättade barnmorskan om EDA, och den sa jag att jag ville ha, och då undrade hon om jag ville ha den så snart som möjligt eller avvakta. Jag hade först tänkt avvakta, men Lenny tyckte att jag skulle ta den direkt och så fick det bli.
Nu ligger jag här med lustgasen och Lenny sitter bredvid och spelar mobilspel i väntan på att narkosläkaren ska ha tid att komma och sätta EDA:n. Tänk att dagen som vi väntat på så länge nu är här! Det känns fortfarande lite overkligt, och precis när vi kom hit och blev lämnade på rummet en stund så frågade jag Lenny ”Ska jag föda barn här idag?”. ”Mmm, jag tror det.” fick jag till svar.
Fortsättning följer…
