”Var har du den tredje då?”
Usch, idag kom den första frågan. Den som jag varit så rädd för att få, för att jag inte vill behöva svara på den. En annan hundägare som var ute i sin trädgård när vi gick förbi hälsade på oss, och undrade var jag hade den tredje. Det blev tjockt i halsen direkt, men jag kunde ändå klämma fram att hon tyvärr inte fanns längre. Då svarade den andra hundägaren att det gjorde inte hans hund heller.
Vi stod och pratade en stund, och han undrade förstås vad som hade hänt med Rhiva. Jag fick inte fram ett enda ord, utan istället kom tårarna. Han sa att jag inte behövde inte berätta, och det gjorde jag inte heller. Det går inte, och jag vet faktiskt inte om det någonsin kommer att gå.
