1 månad…
Usch, det knyter sig i halsen direkt. Idag är det en månad sen Rhiva somnade in. Det kan gå några dagar mellan tårarna nu, men allt känns fortfarande lika fruktansvärt. Jag saknar henne så otroligt mycket. Jag saknar alla hennes knäppa egenheter hon hade för sig, energin, arbetsviljan och hur liten hon kunde göra sig. Att hon alltid skulle vara så nära. Gärna sitta på mig i soffan, eller rullar ihop bakom mig och ligga med huvudet på min höft. I sängen skulle hon gosa in sig med huvudet vid min hals.
