Dom där lång(sam)promenaderna…
Hej och hå, jag kämpar på och i veckan som nyss varit så gick vi en långpromenad varje morgon förutom igår. Jag känner dock att det går trögare och trögare, eller rättare sagt långsammare och långsammare. Thyra bryr sig nog inte så mycket om det, eftersom att hon går lös nästan hela vägen runt, men stackars Lhine som jag har i koppel får lufsa i mitt tempo. Det är så att jag har börjat fundera på vad hon får ut av promenaderna egentligen.
Visst, hon får komma ut och få frisk luft, får nosa och hinner rasta av sig ordentligt. Däremot känns det inte som att hon får någon direkt motion. Förut har ju hon också fått gå lös väldigt mycket, men jag är väldigt nojig nu och vågar helt enkelt inte ha henne lös. Då blir hon väl huggormsbiten, även om jag aldrig sett några ormar längs vår långrunda, eller så hittar hon någon blöt pöl som hon lägger sig i och får livmoderinflammation.
Ibland har latmasken varit nära att ta över, och jag har känt att vi lika gärna kan strunta i långpromenaderna, men så är det väl bra om jag håller i gång så länge jag kan. Det har som sagt börjat gå trögare, fast jag har ju oftast ingen tid att passa så promenaderna får ta den tiden dom tar liksom. Nu har jag till och med börjat få göra en paus längs vägen…
Idag gjorde vi faktiskt så att vi gick en extra lång sväng, och passade på att gå genom en stor kohage medan den fortfarande är tom. Både Thyra och Lhine blev glatt överraskade när vi fortsatte att gå längs grusvägen istället för att gå in i skogen vid motionsspåret som vi brukar. Jag glömde att titta på klockan när vi gick hemifrån, men vi var iallafall ute i två timmar och gick i det fina vädret. Sista biten var plågsam, både på grund av foglossningar och av kissnödighet. Tack och lov så var Pyret snäll och lät bli att sparka på blåsan!
