Nu håller vi tummarna för smått!
FDI HTMI II III RLD A SE HTMCH SE LCH Höstglädjens Dreamline och SE U(U)CH FI UCH Combine Nintendo.
I höstas när vi försökte para Lhine med mammas Igor så var väl det egentligen tänkt som sista chansen för henne att bli parad, vilket förresten var samtidigt som jag genomgick IVF-behandlingen. När det visade sig att jag blivit gravid kände jag att mamma lika gärna kunde få låna Lhine en gång till. Vi räknade då med att hon skulle börja löpa tidigast i slutet av april.
Men samma kväll som Rhiva gick bort så ändrades allt. Jag, Lenny och mamma hade alla tre tänkt samma tanke så det var inte ens något vi behövde diskutera. Lhine skulle paras på det kommande löpet, men vi skulle höra om vi kunde få låna Tino, Rhivas pappa, igen. Jag blev faktiskt väldigt förvånad över att det inte kom några protester från Lenny, som tidigare varit väldigt tydlig med att vi inte skulle skaffa någon mer hund på länge. Nu var det istället väldigt viktigt med en Lhine/Tino-valp. Det eller ingen valp alls.
Under den veckan som mamma var här och såg till att vi fick i oss mat och att jag kom ut på promenad med Thyra och Lhine så började hennes Ingrid löpa, och tanken var att hon skulle paras och att en valp efter henne skulle vara plan B. Lhine skulle hinna bli parad och vi skulle även hinna göra ett ultraljud för att se om hon var dräktig innan det hade varit dags för Ingrids valpar att flytta.
Men, det blev ju inte heller eftersom att Lhine bestämde sig att börja löpa bara några dagar senare. Mamma bad mig och Lenny att fundera en gång till, men vi visste ju vad vi ville och jag behövde inte ens säga det innan hon redan hade gjort om parningsplanerna. Att det skulle bli rörigt med valp och bebis samtidigt var vi alla överens om, men varför vänta ett halvår på nästa löp?
Redan på löpdag 9 började Lhine tala om att det snart var dags för höglöp, vilket kändes jättetidigt! Vi åkte ut till Hälla nästa dag, alltså förra måndagen, för att mamma skulle få ta en titt på henne. Den morgonen var Lhine helt hysterisk på promenaden. Pep när vi mötte andra hundar och gick baklänges mest hela tiden. Vi var hos veterinären på förmiddagen eftersom att Lhine behövde besiktas inför parningen, och när vi satt i väntrummet så satt hon och tittade ut efter andra hundar genom fönstret.
Ute i Hälla åt jag och mamma mat och tog sedan en långpromenad. När vi kom in igen funderade vi på om det var dags att åka eller inte. Det kändes ju väldigt tidigt, men samtidigt så brukar inte Lhine ha något intresse för andra hundar när vi är ute på promenad. Mamma provade att släppa ut Igor i köket, för att se reaktionen hos dom båda, men det räckte att han tittade på Lhine så åkte hennes läppar upp.
Till slut så bestämde vi att jag skulle åka ändå. Lhine sa ju att det var dags, även om det inte gällde Igor. Skulle det vara för tidigt så skulle Lhine och Tino få bekanta sig med varandra iallafall. Jag var lite nervös över hur Lhine skulle bete sig, men när vi var framme och Lena kom fram till bilen så blev Lhine helt tokig. Hon visste mycket väl vad som var på gång och vem hon skulle få träffa.
Lhine hade knappt tid att rasta av sig, och när Lena gick för att hämta Tino så satt Lhine och pep! När hon äntligen fick syn på honom så blev helt galen. Jösses, så hon betedde sig och for omkring. Svårparad var hon definitivt inte om man säger så, inte när hon stod still iallafall. Det blev en lyckad parning och ordentlig hängning.
Vi åkte tillbaka igen på onsdagen, och då var Lhine ännu värre. Eftersom att det var väldigt tidigt i löpet så funderade vi på om vi skulle komma tillbaka på fredagen också, och så fick det bli. Då chansade även mamma på att följa med. Hon har inte varit med vid någon parning med Lhine innan, så vi bestämde redan från början att jag skulle åka själv. Efter två lyckade parningar kände jag att det inte spelade någon roll om mammas närvaro skulle betyda otur.
Den morgonen regnade det här hemma, så vi mötte tyvärr inga andra hundar på promenaden. Jag hade gärna velat se Lhines reaktion på det, och var lite tveksam på om hon fortfarande var i höglöp. Men vi åkte iallafall, och när vi kom fram så smet Lhine ut ur bilen så fort jag öppnade bakluckan och kastade sig fram till Lena. ”Jippie, en gång till!”. Det blev ytterligare en parning, så under fem dagar blev det tre parningar! Nu blir det en nervös väntan innan det är dags för ultraljud, och den dagen lär jag väl vara så nervös att jag kommer må illa. Hoppas, hoppas, hoppas att det ligger ett gäng vilddjur och gror i hennes mage nu!
