Idag är det min födelsedag, min trettionde! Har haft lite ångest över det, men den här veckan har jag tänkt att det är ju bara en siffra som ändras och inget annat. Större delen av dagen ägnades iallafall åt att göra klart tårtan som jag påbörjade igår och att förbereda maten som jag bjöd på nu under kvällen när mina föräldrar, lillebror, mormor och moster var här. Det blev varm smörgåstårta med tacofyllning. Tårtan hade jag fyllt med lemoncurdgrädde och mjölkchokladfluff, och spacklat med citronsmörkräm. Egen tårtbotten gjorde jag den här gången med, och kommer aldrig mer att köpa en färdig. Årets tårta fick helt klart en mycket snyggare form!
Kalaset resulterade i matkoma för oss allihopa förutom Thyra och Lhine, men dom kommer nog också sova gott inatt så som dom höll igång. Dom tycker det är så himla roligt att ha gäster!
Satt och tittade tillbaka i bloggen och hittade det här inlägget, med rubriken ”Skratta eller gråta?”.
”Har varit iväg i 30-40 minuter, och möts som vanligt av en jätteglad Thyra i dörren när jag kommer tillbaka. Ser att hon gjort gråa tassavtryck på hallgolvet, och funderar på hur hon har kunnat bli så smutsig om tassarna. Tittar in mot rummet, och där står Lhine med huvudet i en mjölpåse!
Suck. Vilken annan hund i hela världen bryter sig in i en oöppnad mjölpåse för att stå och äta mjöl rakt av?!? Lhine har även varit snäll och grisat omkring i mjölet som hon haft ut på golvet, så golvet är inbakat i en slemmig deg. Tack för det, underbara hund.”.
Jösses alltså, att få rent golvet efter Lhines mjölfest var inte lätt. Jag fick sitta och skrapa upp allt med en kniv…
Hon var inte helt lätt, men jag hade bara mig själv att skylla. Vi hade för kul, och glömde bort vardagslydnad och regler. Det var en period då hon faktiskt orsakade en hel del tårar av frustration, men hon var en otroligt rolig hund att träna med. Hon ifrågasatte aldrig nånting, och gav alltid allt även om det alltid inte blev så som jag hade tänkt. Helt klart den roligaste hunden av mina tre flickor. Hon var en riktig pajas, som inte bara lockade fram skratt hos mig utan även hos andra. Dessutom så fanns det inget ont i henne, ingen dominans mot andra hundar, utan tack vare hennes barnslighet så funkade hon med allt och alla.
Inatt fick jag ha sängen för mig själv, då Lenny hade svårt att sova och istället lade sig på soffan för att inte störa mig. Jag passade såklart på att ligga mitt i sängen, och sov hur gott som helst. Vid 8-tiden vaknade jag och släppte ut hundarna på uteplatsen så att dom fick morgonkissa, och sedan fick dörren stå öppen och släppa in härlig frisk luft medan vi låg i sängen alla tre och tog en rejäl sovmorgon.
Jag brukar oftast gå långpromenaden på tom mage och äta frukost när vi kommer in igen, men idag åt jag frukost först eftersom att vi sov så länge och hundarna redan hade morgonkissat. Idag kom vi inte många hundra meter innan jag blev jättetrött och andfådd. Jag funderade på om vi skulle bli tvungna att vända hemåt igen, men vi fortsatte att knata på.
Tempot var verkligen i snigeltakt, och jag kände mig både svim- och gråtfärdig. När vi var framme vid den bilfria grusvägen fick jag sätta mig ner, och skickade ett sms till Lenny och förvarnade om att han kanske skulle få komma och hämta oss med bilen. Thyra och Lhine tyckte det var rätt skönt att strosa runt på fältet medan jag satt och vilade, och sedan fortsatte vi att gå en bit till längs grusvägen och genom skogen innan jag ringde till Lenny.
Vi var ute i lite mer än en timme ändå, och vi blev hämtade lagom till att det började regna. Jag hoppas det här bara var en tillfällig dipp, för annars kommer både jag och hundarna bli väldigt feta under de drygt tio veckorna som är kvar…
Rhivas lila tulpaner, vars lökar jag grävde ner och hon upp, blommar fint i rabatten iallafall för tredje året i rad nu, och de har dessutom förökat sig. Lilla Pyret i magen mår bra också. Klantiga jag slog magen i handtaget till kylskåpet i onsdags och har inte fått några sparkar i revbenen sedan dess och inte heller sett några rörelser utanpå magen, utan bara känt av dom längre ner. Idag tog jag tag i min oro, och fick komma in till Kvinnohälsan för att göra ett CTG. Där blev det liv i luckan igen, och det visade sig att Pyret vänt på sig med rumpan neråt och därför inte gett mig dom där sparkarna som jag blivit van vid.
Imorse var jag och hämtade Obi, och när vi var tillbaka här i Linghem så gick vi ut på en långpromenad efter att vi varit inne och hämtat Thyra och Lhine. Det har tydligen varit den stora gödslardagen här idag, så hela promenaden gick vi i härliga dofter. Varken jag eller hundarna luktade hallon när vi kom in igen…
Usch, idag kom den första frågan. Den som jag varit så rädd för att få, för att jag inte vill behöva svara på den. En annan hundägare som var ute i sin trädgård när vi gick förbi hälsade på oss, och undrade var jag hade den tredje. Det blev tjockt i halsen direkt, men jag kunde ändå klämma fram att hon tyvärr inte fanns längre. Då svarade den andra hundägaren att det gjorde inte hans hund heller.
Vi stod och pratade en stund, och han undrade förstås vad som hade hänt med Rhiva. Jag fick inte fram ett enda ord, utan istället kom tårarna. Han sa att jag inte behövde inte berätta, och det gjorde jag inte heller. Det går inte, och jag vet faktiskt inte om det någonsin kommer att gå.
