Vi får väl sluta gå ut…
Jag kände mig uttråkad idag under eftermiddagen, och eftersom att det var jättefint väder ute med strålande sol så tänkte jag att jag, Thyra och Lhine skulle gå upp till kohagen och lufsa runt där lite. Det är bäst att passa på nu innan korna flyttar ut, för jag går varken med eller utan hund i en kohage med kor. Dom är stora och otäcka!
Vi lufsade rakt genom skogen och ut mot den öppnare delen av hagen. Där satte jag mig ner i gräset och bara satt, medan hundarna spanade på två harar ute på åkern. Det var lugnt och fridfullt, tills det brakade till och en hund kom farande. En stor flat. Först blev jag rädd av tanken på slagsmål om det var en tik, men jag insåg väldigt snabbt att det var en hane för det blev total kalabalik. Två löptikar och en lös hanhund.
Jag vrålade, gapade och försökte skrämma flaten, men det var ju lönlöst. Han var både döv och blind av de ljuva dofterna. Thyra som insett att hon börjat gå ur höglöp trodde nog att det äntligen var dags för parning och var inte ett dugg hjälpsam, så henne fick jag vråla åt att gå bort och lägga sig. Jag hade fått tag i flatens halsband, men så blev Lhine rädd och for iväg och flaten efter.
Panik! Jag såg framför mig hur Lhine bara skulle fortsätta springa, så nu kom tårarna också. Som tur var hade inte hon panik, utan försökte bara komma undan flaten. Mitt gap och skrik gjorde ju ingenting bättre heller, utan det var nog det som skrämde Lhine mest, så istället plockade jag upp påsen med hundgodis i fickan. ”Titta här! Godis! Smaskens! Varsågod!”. Godis ville Lhine väldigt gärna ha, så jag sa åt henne att sätta sig ner samtidigt som jag slängde mig över flaten och tog ett rejält tag med båda händerna i hans halsband.
Sen var ju frågan hur jag skulle göra nu?!? Jag provade att ropa ”Hallå?!?” ett par gånger, utan svar. Jag kunde ju inte släppa flaten igen… Jag fick ta Lhines koppel och släpa iväg honom till ett träd och binda upp honom där, och så band jag upp Thyra och Lhine i ett annat träd med Thyras koppel. Flaten hade en nummerbricka i halsbandet, men det var såklart ingen som svarade när jag ringde.
Lenny var hemma, så jag ringde honom istället och förklarade var vi var och så fick han komma och hjälpa till. Jag kunde ju liksom inte gå någonstans. Försöka gå med alla tre i koppel samtidigt kunde jag ju inte, och inte heller gå hem med Thyra och Lhine medan flaten fick vara kvar bunden i kohagen. I väntan på att Lenny skulle hitta oss så satte jag mig ner hos Thyra och Lhine. Jag var ju helt slut, och blev förstås orolig för magen också.
När Lenny äntligen kom till undsättning så kom jag på att vi kunde söka på telefonnumret och se var flaten bodde, och sedan började vi knata ut ur kohagen med ett rejält avstånd mellan oss. I närheten av ena grinden så mötte Lenny flatens ”mormor” och kunde lämna tillbaka honom. Jag såg det på avstånd, och valde att vänta i kanten av skogen. Det var ingen trevlig ramsa som bubblade inom mig om man säger så…
Under vägen hem kände jag att snart är det väl ingen idé att jag, Thyra och Lhine går ut själva. I förra veckan var det en lös pudel och idag en lös flat. Det är inget roligt när det kommer lösa hundar farande, speciellt inte när ägaren bara står och ropar lite halvlamt en bra bit bort eller inte syns till alls. Det kan bli fel och att hunden råkar springa ifrån en fast att man gör allt för att den ska stanna eller vända, och då är det en annan sak tycker jag. Nu har det som tur är varit snälla hundar, men ändå.
