Usch, igår kväll råkade jag somna i väntan på att jag och Lenny skulle se en film. När Lenny väckte mig tror jag att jag fick en panikångestattack eller något liknande. Det kände så obehagligt. Helt plötsligt så insåg jag att jag aldrig kommer vakna ur den här mardrömmen, utan att den är verklighet. Jag fick panik och kände att jag klarar inte det här. Allting kändes så äckligt och främmande.
Jag hade lite samma känsla i morse när jag vaknade. Liksom, vad kommer hända nu? Det känns som att jag inte har en aning om nånting. Tidigare visste jag att jag, Thyra och Lhine skulle göra våra sista starter i freestyle och heelwork to music nu i helgen innan vi tar en paus p.g.a graviditeten. Nästa tävling är nämligen inte förrän i maj, och då räknar jag med att inte vara i tävlingskondition.
Efter helgen var det tänkt att jag och Rhiva skulle börja putsa på momenten i lydnadsklass II, och planen var att göra ett par starter under våren och ta LPII. Nu blir det ju inte så. Det blir aldrig så. Mitt största intresse var att träna och tävla med hundarna, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Thyra och Lhine har inte det behovet av träning som Rhiva hade, och dom känns liksom lite färdiga eller vad man ska säga. Med Rhiva hade jag så mycket kvar. Det känns faktiskt otäckt att inte ha några som helst mål eller planer framöver.
Det enda jag vet, det är att jag ska bli mamma i juli. Något som jag verkligen bara borde glädjas över, men som också känns väldigt skrämmande just nu. Jag visste ju att Rhiva skulle bli en fantastisk fyrbent storasyster. Jag har ju liksom redan sett tusen bilder framför mig. Hon hade definitivt varit den som uppskattat bebisen mest av våra hundar, med sin stora nyfikenhet. Hon hade velat ligga nära, gått finare bredvid barnvagnen än väntat, kommit och skvallrat när bebisen vaknat i sin spjälsäng o.s.v.
Från att vi satte igång med den senaste IVF-behandlingen så blev Rhiva mycket försiktigare runt mig. Tidigare satte hon sig gärna på mig i soffan till exempel, men hon satte inte en enda oförsiktig tass på min mage sedan dess. Även om Rhiva gav intrycket av att fara fram som en orkan, så var hon samtidigt väldigt mjuk och försiktig. Det är som sagt tomt, tyst och tråkigt utan Rhiva.
I morse när jag vaknade så kändes det lite lättare. Jag grät inte, men fem minuter senare kom tårarna. Skickade ett sms till mamma och talade om att jag var vaken och så ringde hon upp. Just nu är jag extra glad över att min mamma även är hundarnas uppfödare, för jag vet inte hur det här hade gått annars. Utan hennes stöd hade nog sorgen varit ännu värre.
Mamma kom hit även idag och hade med sig mat, för det är ju inget som varken jag eller Lenny har haft något intresse av. Efter att vi ätit tog vi en långpromenad och pratade om det som hänt och den stora saknaden. Rhiva var så himla mycket, en hund som verkligen älskade livet. Hon älskade allt, från att sova i sängen till att träna. Hon hade en sån enorm livsglädje, viftade alltid på svansen och hade så mycket egenheter för sig.
Jag saknar verkligen allt med Rhiva. Bumbihoppen i soffan och sängen, hennes smygande genom lägenheten om kvällarna. Hur hon stod på bakbenen, till och med i soffan, för att se ut genom fönstren. Bankandet med svansen i golv, väggar och mot torkskåpet när hon skulle vara med i badrummet. Hennes spanande från bordet på uteplatsen. Hur hon morrade när hon våldsamt försökte ruska livet ur sina leksaker. Smackandet och fladdrandet med tungan när hon fick smaka något gott. Hennes monstruösa skall. Att hon alltid låg och kikade under staketet när jag tränade med de andra på gräsplanen utanför. Listan går att göra hur lång som helst för Rhiva var så långt ifrån tråkig en hund kan komma.
Tårarna har varit lite färre idag, och det har faktiskt känts skönt, men ibland kommer de hysteriska gråtattackerna. Nu under kvällen har jag och Lenny kunnat titta på bilder och pratat om minnen, och det kändes riktigt bra även om det framkallade en hel del tårar. Veterinären som hade hand om Rhiva i söndags ringde mitt i också för att se hur det gick för oss. Då brast det såklart igen, men det var väldigt skönt att få prata med henne igen och hon var själv jätteledsen över det som hänt.
Usch, det är så svårt att förstå att vi aldrig kommer få se Rhiva igen. Aldrig. Älskade lilla gumman. Det hade varit en annan sak om hon var sjuk eller gammal. Tre år, det är ingenting. Hon var vår valp!
Min mamma, som var mitt stöd över telefonen hela dagen igår och som kom till djursjukhuset inatt, har varit här idag och tagit med mig, Thyra och Lhine på en två timmar lång promenad. Det var skönt att få komma ut en stund och få frisk luft och andas, men så fort vi kom innanför dörrarna här igen… Allt känns som en mardröm och det är jättesvårt att förstå det som hänt. Det känns som en stöld!
Nu ligger jag i sängen igen, jag orkar liksom inget annat, och hoppas kunna få sova bort ett par timmar. Lhine, som inte alls tycker om att vi gråter hela tiden och kommer tassande så fort man snyftar, ligger blöt och smutsig bredvid mig. Vad gör väl lite grus i sängen?
Rhiva, LPI FDI FDII RLD N Höstglädjens Call On Private Line.
2011.11.23 – 2015.03.08
Vår älskade Rhiva finns inte mer. Hon somnade in sent nu ikväll. Just nu känns allt så meningslöst, och vi vet inte hur vi ska ta oss igenom det här. Rhiva var bara 3 år, och fullt friskt. Hur kan livet vara så här orättvist?
Idag ville jag försöka köra igenom programmet med Lhine, med rätt rekvisita och till musik, och för att få göra det ifred så åkte vi in till Linköpings brukshundklubb på eftermiddagen. Bitterfi**an till granne håller på att störa ihjäl sig när jag är ute och tränar med hundarna, och ett sådant störningsmoment kände jag att vi inte behövde. Förut har hon bara kastat spydiga kommentarer, men nu låter hon som ett mongo och härmar allt jag säger…
Innan jag och Lhine gav oss på vår utmaning så tränade jag lydnad med Rhiva en stund. Det blev rutskick idag igen, och så passade vi på att träna på hopp över hinder. Vi började träna på klass II-hoppet i höstas, och körde bara några få pass så idag var allting lite rostigt. Jag fick ställa matskålen långt, långt bort för att hon skulle hinna koppla vad ”Sitt!” betydde innan hon redan hade ätit upp belöningen…
När vi ställde upp inför rutan hade jag ingen aning om var Rhiva egentligen skulle ta vägen. Det låg ju spännande löv lite här och där, och för nyfikna Rhiva så är ju saker som sticker ut från allt det andra väldigt spännande. Mitt förberedande kommando verkar dock ha börjat sätta sig, för när jag skickade iväg henne så sprang hon rakt mot rutan. Hon hamnade inte helt rätt i den, men hon försökte sitt bästa. Duktiga lilla buse!
Sen var det då Lhines tur, och det blev ett långt träningspass. Utan allt för mycket hjälper och ganska tävlingslikt så tog vi oss igenom kortare och längre bitar av programmet, och det gick bättre och bättre för varje repetition vi gjorde. Vi har inte tränat med rekvisitan tidigare i år och jag trodde att Lhine skulle bli störd av den och ha svårt att både hitta och hålla position, men det gick mycket bättre än förväntat!
Det blev ett riktigt bra träningspass, och jag lyckades faktiskt komma på två små ändringar som får vara de sista innan vi debuterar med programmet. Nu tycker jag att planeringen och variationen känns helt okej! Musiken måste jag redigera lite lätt bara, och lägga in en liten paus på ett ställe. Magen har liksom börjat ta plats och gör mig både långsam och osmidig emellanåt.
När jag kände att vi inte skulle komma mera framåt för idag så avslutade vi, och innan vi åkte hemåt så gick jag och Thyra en promenad runt klubben. Hon hade nog gärna velat få sig ett träningspass hon också, men jag tror inte hon blev missnöjd över att få en egen promenad med matte och en boll.
Man hinner bara tänka ordet ”Vår” så vänder vädret igen. Det blev som en chock imorse när jag öppnade dörren till uteplatsen och snön vräkte ner. Vi skippade långpromenaden och stannade sedan inne tills det slutade snöa. Framåt eftermiddagen blev det uppehåll, och då gick jag och Lhine ut i blasket en stund och jobbade vidare på att få klart det nya programmet.
Idag hängde Lhine med lite bättre i de nya bytena och det kändes redan som att hon hade koll på hur det skulle se ut. Även om jag inte blev helt nöjd med planeringen så tror jag att programmet får vara klart nu. Vi får prova att starta med det och se vad det ger, och jag kanske kommer på ändringar under tiden som vi tränar på programmet. Just nu så rör sig Lhine väldigt mycket i samma riktning i slutet, så vi skulle kanske behöva få in någon variation där… Men, nu är vi iallafall en bra bit på väg!
Idag har Lhine och Rhiva fått sig ett varsitt ordentligt träningspass, och Thyra fick lattja en stund. Jag började med Lhine, och jag vet inte hur länge vi var ute. Efter lördagens tävling bestämde jag mig att nu måste jag få arslet ur och göra klart vårat program, så det var vad vi försökte med idag. Det blev väl inget jättebra träningspass, då jag mest testade lite olika byten och klottrade ner de bättre idéerna på papper.
Lhine skötte sig iallafall väldigt bra, och gjorde sitt bästa för att hinna med och förstå vad jag menade. Det var ett par gånger som det slog helt slint, men då stoppade jag henne med händerna och så började vi om från noll igen i långsammare takt och med belöning direkt när hon tänkte rätt. Ett svårt träningspass, men jag tror att Lhine tyckte det var ganska häftigt också. Det var många gånger jag gjorde gesten som betyder ”Du är bäst!”.
Med Rhiva blev det lydnad, och vi tränade på rutan och fjärren. Hon fick se när jag ställde upp rutan, och så fick targeten ligga där varje skick. Rhiva gjorde glädjeskutt ut i rutan på det första skicket, och rakt blev det inte. Hon trodde nog knappt att det var sant, och visste inte vad hon skulle göra av sin glädje först, men hamnade i rutan gjorde hon ändå. Lite koll har hon nog på vad kommandot betyder.
I fjärren jobbade vi med tempot på läggandena. Uppsitten är jag mer än nöjd med, men på nervägen tar hon ett litet mellansteg. Jag skulle vilja att hon bara slänger sig ner med ett pang i backen. Vi får nog backa lite grann och att jag går in och hjälper henne lite. Det lär ju inte bli bättre av sig själv liksom.
