Idag har Zandra och Thyradottern Lystra, HTMI LPI LPII RLD N RLD F RLD A RLD M SE VCH Höstglädjens Stjärnlyster gjort sin sista start i lydnadsklass III. Trots en 5:a på rutan så fick de nämligen sitt tredje 1:a pris i klassen. Av hela 16 startande kom de på 3:e plats med 280.5 poäng! Efter dagens resultat så kan Lystra lägga till LPIII i sin titelsamling. Jättestort grattis!
En ung Thyra, 19 månader gammal, fångad med min gamla kassa digitalkamera.
Jag kände mig uttråkad idag under eftermiddagen, och eftersom att det var jättefint väder ute med strålande sol så tänkte jag att jag, Thyra och Lhine skulle gå upp till kohagen och lufsa runt där lite. Det är bäst att passa på nu innan korna flyttar ut, för jag går varken med eller utan hund i en kohage med kor. Dom är stora och otäcka!
Vi lufsade rakt genom skogen och ut mot den öppnare delen av hagen. Där satte jag mig ner i gräset och bara satt, medan hundarna spanade på två harar ute på åkern. Det var lugnt och fridfullt, tills det brakade till och en hund kom farande. En stor flat. Först blev jag rädd av tanken på slagsmål om det var en tik, men jag insåg väldigt snabbt att det var en hane för det blev total kalabalik. Två löptikar och en lös hanhund.
Jag vrålade, gapade och försökte skrämma flaten, men det var ju lönlöst. Han var både döv och blind av de ljuva dofterna. Thyra som insett att hon börjat gå ur höglöp trodde nog att det äntligen var dags för parning och var inte ett dugg hjälpsam, så henne fick jag vråla åt att gå bort och lägga sig. Jag hade fått tag i flatens halsband, men så blev Lhine rädd och for iväg och flaten efter.
Panik! Jag såg framför mig hur Lhine bara skulle fortsätta springa, så nu kom tårarna också. Som tur var hade inte hon panik, utan försökte bara komma undan flaten. Mitt gap och skrik gjorde ju ingenting bättre heller, utan det var nog det som skrämde Lhine mest, så istället plockade jag upp påsen med hundgodis i fickan. ”Titta här! Godis! Smaskens! Varsågod!”. Godis ville Lhine väldigt gärna ha, så jag sa åt henne att sätta sig ner samtidigt som jag slängde mig över flaten och tog ett rejält tag med båda händerna i hans halsband.
Sen var ju frågan hur jag skulle göra nu?!? Jag provade att ropa ”Hallå?!?” ett par gånger, utan svar. Jag kunde ju inte släppa flaten igen… Jag fick ta Lhines koppel och släpa iväg honom till ett träd och binda upp honom där, och så band jag upp Thyra och Lhine i ett annat träd med Thyras koppel. Flaten hade en nummerbricka i halsbandet, men det var såklart ingen som svarade när jag ringde.
Lenny var hemma, så jag ringde honom istället och förklarade var vi var och så fick han komma och hjälpa till. Jag kunde ju liksom inte gå någonstans. Försöka gå med alla tre i koppel samtidigt kunde jag ju inte, och inte heller gå hem med Thyra och Lhine medan flaten fick vara kvar bunden i kohagen. I väntan på att Lenny skulle hitta oss så satte jag mig ner hos Thyra och Lhine. Jag var ju helt slut, och blev förstås orolig för magen också.
När Lenny äntligen kom till undsättning så kom jag på att vi kunde söka på telefonnumret och se var flaten bodde, och sedan började vi knata ut ur kohagen med ett rejält avstånd mellan oss. I närheten av ena grinden så mötte Lenny flatens ”mormor” och kunde lämna tillbaka honom. Jag såg det på avstånd, och valde att vänta i kanten av skogen. Det var ingen trevlig ramsa som bubblade inom mig om man säger så…
Under vägen hem kände jag att snart är det väl ingen idé att jag, Thyra och Lhine går ut själva. I förra veckan var det en lös pudel och idag en lös flat. Det är inget roligt när det kommer lösa hundar farande, speciellt inte när ägaren bara står och ropar lite halvlamt en bra bit bort eller inte syns till alls. Det kan bli fel och att hunden råkar springa ifrån en fast att man gör allt för att den ska stanna eller vända, och då är det en annan sak tycker jag. Nu har det som tur är varit snälla hundar, men ändå.
Igår eftermiddag fick jag ett sms från Valla djursjukhus, där det stod att askan efter Rhiva hade kommit. Då kom tårarna direkt. Tyvärr så fanns det ingen tid att åka och hämta henne direkt, men nu är hon hemma igen eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns iallafall väldigt skönt, och vi ska göra ordning på en av hyllorna i sovrummet där hon ska få stå tillsammans med två fina ljus. Hennes koppel och halsband ska få ligga bredvid urnan, och så ska något fint foto framkallas och sättas upp ovanför.
När jag skulle gå in på Valla djursjukhus idag så började det bränna i ögonen och strama åt i halsen redan när jag närmade mig dörren. Jag fick stå utanför en stund och försöka samla mig, men det gick inte. Det var bara att kliva in. När jag lämnat in följesedeln så gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre, utan där stod jag i receptionen och grät. Sen hade jag oturen att något blivit fel mellan djursjukhuset och försäkringsbolaget, så medan tårarna rann fick jag förklara att allt redan skulle vara klart gällande betalning och så vidare.
Jag sa att jag inte orkade med en massa krångel och framförallt inte i receptionen, så jag fick gå in och vänta på ett ledigt rum. Efter att djursjukhuset och försäkringsbolaget rett ut missen så fick jag äntligen Rhivas urna. Jag hade tagit med en ryggsäck att ha urnan i, för Rhiva skulle få följa med på ett ärende på stan. Att lämna kvar henne i bilen vågade jag inte, för då hade bilen säkert blivit stulen eller något.
Innan jag hämtade Rhiva så var jag på Crocus-mottagningen, som visade sig ligga mittemot djursjukhuset, för att göra ett extra ultraljud. Jag hade mina förhoppningar om att få reda på om det är en han eller hon som bökar runt i magen, och idag gick det äntligen att se! På de tidigare ultraljuden har det varit en navelsträng ivägen… Att få reda på könet gjorde genast att allting kändes mera verkligt, och det kom ett par glädjetårar.
Ärendet som jag skulle göra på stan, och som Rhiva fick hänga med på i ryggsäcken, var att åka och köpa de allra första bebiskläderna och göra en present till Lenny. Han har tidigare inte velat veta könet, men ändå accepterat att jag ville ta reda på det. Han visste att jag hade bokat en tid på Crocus-mottagningen, men inte när. Nu när jag visste könet så tänkte jag att det kunde vara kul att göra ett paket med bebiskläder i antingen blått eller rosa, som Lenny kunde öppna när han ville.
När han kom hem från jobbet så höll han sig faktiskt någon timme eller två, men sen tog nyfikenheten över. Det blev en stunds förvirring när den första bodyn han fick ut ur paketet var beige, för det sa ju absolut ingenting, och han vågade knappt fortsätta att gräva i kartongen. Trots den tydliga färgen på nästa body så var han ändå tvungen att fråga om det verkligen var så, och det var det. Nu när Pyret inte längre är könslös så har han/hon även fått ett namn, vilket också gör att allt känns mer verkligt.
Thyra och Lhine med sina priser och rosetter.
Jag kan verkligen inte vara annat än jättenöjd med helgens resultat. Vilka hundar jag har som ställer upp och gör sitt bästa trots en stor förändring i flocken, en matte och husse som gråtit varje dag och i princip ingen träning alls. Lhine gjorde ju dessutom programdebut, utan att vi ens kört hela programmet här hemma. Precis i början på löp var det också, för på lördagkvällen lämnade hon en röd fläck på sängkläderna. Thyra tävlade som löptik för första gången, och var tvungen att ha trosor på sig, och det var inga konstigheter alls. Hon var lite pipig och gnällig utanför planen, men att sköta sig arbete var mycket viktigare än att flörta med killar (och tjejer).
Det här är väl lite fånigt, men jag är faktiskt väldigt glad över att Lhine fick med sig lika många rosetter hem som Thyra fick. Annars brukar Thyra vara den stora rosettsamlaren. Lika många kilo träningsgodis fick de också. Jag ångrar inte att jag bestämde mig för att vi skulle åka, för det fick mig att tänka på annat en stund och jag är som sagt jättenöjd över resultaten! Lhine har nu tre resultat till SM-kvallistan och Thyra som fick sitt fjärde och femte resultat i helgen borde vara klar för SM redan.
Nu räknar jag med att vi är färdigtävlade inför bebisens ankomst i juli, men jag får se hur jag mår framåt slutet av maj då nästa tävling är. Om jag inte är för osmidig så kanske det blir att starta med Lhine iallafall, för att få ett fjärde resultat till SM-kvallistan.
Idag var det Thyras tur att få tävla, och då tävlingen började 1 1/2 timme tidigare än igår så blev det att gå upp riktigt tidigt. Hundarna fick en promenad på närmare 45 minuter, och båda två rastade av sig ordentligt. Sedan blev det en snabb frukost innan det var dags att packa in oss i bilen och åka till Dog-O-Rama.
Efter att jag bockat av mig och Thyra på startlistorna och lämnat in musiken så gick vi ytterligare en sväng. Thyra fick ju inte banvandra eftersom att hon löper, och en extra promenad skulle ju inte skada. Vi hade våra grejer i löphörnan, men Thyra fick faktiskt sitta kvar i bilen. Hon hade sällskap av både Lhine och husse, så det kändes faktiskt som det lugnaste alternativet. Då slapp hon ligga och bli laddad av stämningen och musiken, och behövde inte heller tråna efter alla snygga killar.
I väntan på att klass III skulle dra igång så tränade vi ett litet kort pass, och sen fick hon hoppa in i bilen igen. När det bara var två eller tre ekipage kvar före oss så ringde jag till Lenny som fick låta Thyra kissa och sedan komma bort med henne till löptiksingången. Där fick hon ta på sig tikskyddet, och så gick vi bort till uppvärmningsytan när ekipaget före oss gick in på planen.
Idag tänkte jag att vi skulle prova lite nya grejer. Dels att jag inte skulle hålla på och styra med henne innan vi blev inropade, utan hon fick bara vara, och så hade jag henne i mellanposition när vi gick in på planen. Vi har ju riktigt sega ingångar på planen annars, och det blir liksom lite som en dragkamp, men i mellanpositionen så är hon ju i arbete från början. Det blev världens skillnad!
Trots en aktiv ingång så hade jag en helt annan hund med mig inne på planen idag. Thyra var lugn och sansad. Det var inte alls samma drag i henne som det brukar, och det kändes jättebra! Hon lyssnade, satte inte en enda tass fel! Men, så stannade musiken när Thyra stod på mina fötter. Vi stod kvar där i något som kändes som evigheter, med hopp om att musiken skulle komma igång, innan domarna bröt oss och sa att vi var tvungna att starta om.
Jag svor lite för mig själv. Det kändes så typiskt! Men det var bara att kliva av planen, belöna Thyra lite lätt och sedan göra om allt från början. Thyra gick tyvärr upp lite i stress under omstarten och det blev några små missar och ett rejält skall av frustration, men hon fuskade iallafall inte vid apporteringen av svärdet. Vi möttes av många fina ord när vi klev av planen och folk var imponerade av att vi kunde gå in och köra igen, men när vi fick bryta så tänkte jag att det finns mycket värre saker än musikstrul. Shit happens liksom.
På prisutdelningen visade det sig att vi vunnit klassen med en marginal på mer än 2 poäng! 27.20 poäng och cert fick vi. Wow! Det var dessutom det hittills högsta poängen som delats ut under helgen.
I väntan på att eftermiddagens klasser skulle dra igång så gick jag och Lenny en sväng med hundarna. De fick rusa av sig på en fotbollsplan, och springa ett par gånger mellan oss. Till slut så blev de faktiskt lite trötta och tappade i tempo. Det kändes som en bra urladdning inför Thyras nästa start. Därefter gjorde vi om samma procedur som på morgonen. Thyra fick sitta i bilen och så ringde jag till Lenny när det började närma sig vår tur.
När vi stod och väntade utanför uppvärmningsytan så satt Thyra och skakade och pep, för border collien Vera som startade före oss var så himla söt tyckte Thyra. Jag blev lite stressad över det, men Maggan lugnade mig och tipsade om att låta Thyra leta lite godis på marken istället. Det tog jag till mig, och inne i uppvärmningsringen gjorde jag så att Thyra fick frysa mot några godisbitar på marken. Då hade hon inte tid att tänka på annat.
Vi gjorde samma ingång som på morgonen, och Thyra kändes lugn och sansad även den här starten! Vilken känsla. Hon gjorde de små stoppen jag lade in, och vände snyggt när hon skulle backa tillbaka till mig. Det blev inte alls samma vida båge som det brukar bli. Inget fusk vid svärdet den här gången heller, utan det var bara precis i slutet som hon hade lite bråttom och lade in en extra snurr innan hon satte sig fint med svärdet i munnen.
Det kändes så skönt att vi fick gå in och göra en till lugn start, utan att musiken strulade. Revansch! Nu hoppas jag att Thyras lugn inte bara berodde på löpet, utan på de nya små grejerna vi gjorde precis innan det var vår tur och på den nya ingången. Thyra har ju aldrig(!) löpt på en freestyletävling förut, trots att vi tävlat ganska aktivt sedan debuten i klass I för snart fyra år sedan, så jag har ju ingen annan tävling att jämföra med.
Prisutdelningen hölls direkt efter att klassen var klar, och vi ropades upp som vinnare igen! Samma poäng som på den första starten, men den här gången med hela 3 poängs marginal. Vi vann båda klasserna med 27.20 poäng och cert! Dessutom så knep vi den första kvalplatsen till Agria Freestyle Elite Challenge 2015! Vilken dag! Det blev ju verkligen full pott, både prestations- och resultatmässigt. Jag tror även att vi redan är kvalade till SM 2015!
Rosettflickan Lhine.
09.30 skulle musiken var inlämnad och därefter var det banvandring, så idag ringde klockan lite skapligt för att jag skulle hinna med att rasta hundarna och avnjuta lite hotellfrukost innan det var dags att åka bort till Dog-O-Rama. Jag var bland de första på plats, så då kunde jag välja var jag ville ha Lhines bur. Eftersom att hon är pratglad av sig så placerade jag vårat läger längst ut på en kant.
Jag banvandrade först utan Lhine och det tog sin lilla stund innan jag hittade rätt ställen att ha vår rekvisita på. När jag kände mig nöjd hämtade jag Lhine så att hon fick känna av planen en stund. Vi tränade lite grann, och sprang av planen ett antal gånger för belöning.
Då hundarna har blivit vana vid en morgonpromenad på 1 1/2 timme så gick vi en extra sväng sen innan jag och Lhine tog plats inne på Dog-O-Rama. Thyra var välkommen in i hallen trots löp, men fick sitta kvar i bilen ändå. Då slapp hon bli laddad av tävlingsstämningen, och jag tror inte att hon hade uppskattat att få ligga ensam borta i löphörnan.
Lhine och jag skulle starta som nummer fyra i HTM III, och det var nervöst! När vi blev inropade kändes Lhine pigg och fin, men så fort vi klev in på planen så blev hela hon sänkt. Hon drog bak öronen och såg orolig ut i ögonen. Vi tog lite tid på oss att inta startpositionen, och hon gjorde själva starten bra. Det blev lite strul med den nya positionen, men som tur är så kommer nästa byte ganska snabbt.
Därefter kändes det som att hon kom igång, och det var flera bitar som flöt på riktigt bra! På ett ställe blev det sån fart i henne att hon sprang ur position, och sen blev det lite rörigt vid några övergångar med freestyle. Annars gick det riktigt bra, speciellt med tanke på veckan som varit. Det var verkligen ingen programdebut att skämmas över, även om det samtidigt kändes som att det bara kunde bli bättre.
Resultatet fick vi vänta på länge, då de hölls dolda och det inte skulle vara prisutdelning förrän alla förmiddagens klasser var klara. Det var dock väl värt väntan. Lhine blev 3:a i klassen, med 24.60 poäng och cert! Det kändes så skönt, och nu var det bara att försöka gå in och göra en minst lika bra start på eftermiddagen.
Lhine kändes bekvämare redan från början under den andra starten, men vi missade den nya positionen igen. Aja, det är bara att träna vidare på den. Resten av programmet innehöll mindre strul än vid den första starten, och jag kände mig jättenöjd med hela tävlingsdagen när vi gick av planen. Lhine fick sin belöning, och sedan började jag packa ihop våra grejer. Burarna och stolen fick dock vara kvar, eftersom vi ändå skulle tillbaka imorgon igen. Frida satt skönt i min stol och Minoo sov gott i Lhines bur dessutom.
Jag var lite otrevlig och stannade inte kvar till prisutdelningen, utan när HTM III var klar så bad jag om att få våra protokoll. Lhine blev 3:a igen, med cert och 24.95 poäng! Åh, vad roligt! Det var ändå 8 + 10 startande, och det känns inte som att Lhine är bortskämd pallplaceringar. Nu blev det två 3:e placeringar med cert, och två poäng som jag tror och hoppas kan räknas till SM-kvallistan!
Hur den här helgen skulle se ut har varit bestämt sen länge, men i början av veckan trodde jag inte att det skulle bli så som det var tänkt. Nu ligger vi här iallafall, nerbäddade på ett hotell i Karlstad. Imorgon ska jag och Lhine göra två starter i heelwork to music, och på söndag ska jag och Thyra göra två starter i freestyle. Jag valde till slut att vi skulle åka för att den här helgen har varit planerad länge, och sen är det helt blankt i almanackan. Dessutom tror jag att Rhiva vill att vi ska fortsätta leva och ha roligt, inte bara isolera oss och gråta.
Jag vet inte alls hur det kommer gå eller hur jag kommer må, men på Facebook har jag lagt ut ett inlägg där det står att jag varken vill eller kan prata om det som hänt så förhoppningsvis slipper jag få frågor och tröstande ord. Hur det kommer gå poäng- och placeringsmässigt bryr jag mig egentligen inte så jättemycket om, det finns ju viktigare saker här i livet, men jag hoppas att vi kommer få två trevliga tävlingsdagar.
Lhine och jag kommer att debutera med vårat nya program, och det kan gå lite hur som helst. Vi var och tränade på brukshundklubben en stund imorse, och Lhine tyckte att det var lite obehagligt. Hon var inte alls med och gjorde obekväma ljud. Det fick bli många pauser, där jag istället torrgick och försökte få till planeringen av hur vi skulle röra oss på planen. Jag fick till något som får duga inför morgondagen, och till slut lyckades jag locka fram den glada och spralliga Lhine också.
Som sagt, det kan gå och det får gå som det går.
Rhiva på sin älskade pall, nästan 4 månader gammal.
Lenny har provat att gå tillbaka till jobbet idag, vilket även mamma behövde göra, så idag har jag, Thyra och Lhine fått försöka klara oss själva. Vi började dagen med att gå en långpromenad, och det var ingen höjdare alls att gå själv. Det blev alldeles för mycket tankar som snurrade omkring i huvudet.
När vi var tillbaka i själva samhället så svängde Lhine helt plötsligt runt i kopplet, och då hade hon en svart storpudel i rumpan. Inte ett dugg uppskattat av Lhine, och när hon fräste ifrån upptäckte pudeln att det fanns en till hund att hälsa på och svansade vidare bort mot Thyra. Vi fick möte av fyra personer så jag bad dom att fånga in pudeln, men dom var inte mycket till hjälp.
Istället fick jag försöka mota bort den med min lediga hand och med benen, utan några större resultat. Som tur var verkade pudeln snäll, men ändå. Nu hade hussen insett att hans Tyke var borta, och stod och ropade en bra bit bakom oss. Till slut var det en av de där fyra personerna som stoppade in handen i kaoset och tog tag i pudelns halsband och drog bort den från Thyra och Lhine.
Det gick ju bra, men det var ändå mer än vad jag orkade med så jag bröt ihop och började gråta. Satte mig ner mitt på gångbanan och kramade om Thyra och Lhine. Om någon brydde sig och undrade hur det gick? Icke… När vi kom hem blev det att ringa till mamma och prata av mig, i 1 1/2 timme.
Resten av dagen blev inte alls som jag hade tänkt. Jag hade nämligen tänkt försöka gå ut och träna lite med Thyra och Lhine, men det bara gick inte. Vi tog oss ut framåt eftermiddagen, men jag blev mest stående bara. Hundarna fick göra någon snurr och sådär, men någon träning blev det liksom inte…
