Nu då? Vad ska jag göra nu?


Alltid samma blick när det var träning på gång.

Usch, igår kväll råkade jag somna i väntan på att jag och Lenny skulle se en film. När Lenny väckte mig tror jag att jag fick en panikångestattack eller något liknande. Det kände så obehagligt. Helt plötsligt så insåg jag att jag aldrig kommer vakna ur den här mardrömmen, utan att den är verklighet. Jag fick panik och kände att jag klarar inte det här. Allting kändes så äckligt och främmande.

Jag hade lite samma känsla i morse när jag vaknade. Liksom, vad kommer hända nu? Det känns som att jag inte har en aning om nånting. Tidigare visste jag att jag, Thyra och Lhine skulle göra våra sista starter i freestyle och heelwork to music nu i helgen innan vi tar en paus p.g.a graviditeten. Nästa tävling är nämligen inte förrän i maj, och då räknar jag med att inte vara i tävlingskondition.

Efter helgen var det tänkt att jag och Rhiva skulle börja putsa på momenten i lydnadsklass II, och planen var att göra ett par starter under våren och ta LPII. Nu blir det ju inte så. Det blir aldrig så. Mitt största intresse var att träna och tävla med hundarna, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Thyra och Lhine har inte det behovet av träning som Rhiva hade, och dom känns liksom lite färdiga eller vad man ska säga. Med Rhiva hade jag så mycket kvar. Det känns faktiskt otäckt att inte ha några som helst mål eller planer framöver.

Det enda jag vet, det är att jag ska bli mamma i juli. Något som jag verkligen bara borde glädjas över, men som också känns väldigt skrämmande just nu. Jag visste ju att Rhiva skulle bli en fantastisk fyrbent storasyster. Jag har ju liksom redan sett tusen bilder framför mig. Hon hade definitivt varit den som uppskattat bebisen mest av våra hundar, med sin stora nyfikenhet. Hon hade velat ligga nära, gått finare bredvid barnvagnen än väntat, kommit och skvallrat när bebisen vaknat i sin spjälsäng o.s.v.

Från att vi satte igång med den senaste IVF-behandlingen så blev Rhiva mycket försiktigare runt mig. Tidigare satte hon sig gärna på mig i soffan till exempel, men hon satte inte en enda oförsiktig tass på min mage sedan dess. Även om Rhiva gav intrycket av att fara fram som en orkan, så var hon samtidigt väldigt mjuk och försiktig. Det är som sagt tomt, tyst och tråkigt utan Rhiva.

11 mars, 2015 | 9 kommentar »

9 kommentarer till “Nu då? Vad ska jag göra nu?”

  1. Kim:

    <3

  2. Sandra:

    Tragedier är aldrig någonsin önskade och man skulle förhindra dem bara man kunde, men kanske ska du försöka se fördelen med att inte ha en krävande hund med massor av energi just nu när du först ska ta dig igenom de sista tunga månaderna av graviditeten och sen ställa om till livet som mamma med allt vad det innebär. Ett dåligt samvete mindre liksom. Jag menar detta i all välmening, jag hoppas du förstår det. Självklart hade du inte önskat bort Rhiva, men nu är det så här och då måste man våga se de ljusa bitarna med hur det blev. Kanske inte än, men sen när den värsta sorgen börjar lägga sig lite. Och sen när tiden är den rätta och rätt individ föds, så skulle jag bli förvånad om det inte blir en liten valp med samma linjer som dina fina och med samma blod som Rhiva. ❤️
    SVAR: Jag ser ingen fördel alls i det som hänt, och kommer aldrig någonsin göra det, utan det var bara helt onödigt. Fanns inget mening med det alls. Jag saknar allt med Rhiva. Hon var vår solstråle och gav så mycket energi.

  3. Zandra, Lova & Lystra:

    Jag kan inte och vill inte föreställa mig det du går igenom. Jag har ju ännu inte behövt uppleva det eftersom Lova är min första hund.

    Även fast man inte ska oroa sig över det som ligger i framtiden så oroar jag mig ofta inför den dagen en av hundarna kommer lämna jordelivet, helt enkelt för jag inte vet hur jag kommer klara det.

    Det är ju liksom ens vän, familjemedlem, träningskompis, tävlingskompis, ja helt enkelt en av dem man tillbringar mest tid av med alla i ens liv som inte finns längre.

    När det sedan blir så plötsligt med en unghund som du hade en planerad framtiden med, det är så ofattbart. Förstår till vis del hur hemskt det måste kännas men den smärta du känner kan jag ännu inte förstå, den skrämmer mig.

    Vad jag dock vet är att du kommer klara dig igenom det, för att du måste helt enkelt och för att livet går vidare. Men sluta aldrig sörja så länge du behöver det. ❤️

  4. Malin:

    har läst din blogg ett bra tag och alltid tyckt att det varit så roligt o följa dig o dina duktiga hundar.
    När min första golden Moltaz lämnade oss i februari förra året va det en stor sorg, trots att han blev sjuk och sämre o sämre ville man inte ta in det, tyckte att 8 år det är ju ingenting.
    Det tar tid att sörja dem och än idag så är saknaden stor.
    Idag har jag 2 goldenkillar och bara tanken på att de en dag inte längre finns hos oss gör att de knytet sig i magen.
    Ta den tid du behöver på att sörja din fina Rhiva.
    Även stort lycka till med bebisen och de två fina hundarna du har kvar./Malin

  5. Isabelle:

    Det är en mardröm att gå igenom sånt här 🙁 Man är inte förberedd för fem öre.. ALLT verkligen slås i spillror.. Vissa säger att någon har en plan för allt.. Men, nej det är helt omöjligt för det finns ingen mening alls med vissa händelser.. Ibland får man tydligen bara låna en ängel allt för kort tid 🙁

  6. Rebecca:

    Känner med dig och din familj. Jag förlorade ju min älskling i somras. Det gick väldigt fort från att ha haft en hund i full tävlingskondition tills att inget var kvar. Det är fortfarande skitjobbigt och jag är ledsen många gånger på en dag och känner precis som du- vad ska ske nu. Att förlora någon som man älskar, sin bäste vän är jättesvårt och jag kan inte föreställa mig hur det känns för er med den historia som ligger bakom.
    Jag valde att skaffa hund igen vilket har gjort det hela både lättare och svårare, men då mest pga att hon varit sjuk och med den historia jag bär med mig har det lett till mkt oro och rädsla över att även förlora henne.
    Låt det ta tid och ta dig den tid du behöver för att sörja, ingen annan kan säga hur er sorg ska vara. Jag önskar dig många fina minnen av din älskade Rhiva.

  7. Sandra:

    Jag menade inte att det finns nåt positivt med att hon är borta, det gör det såklart inte. Men kanske med hur situationen kommer att bli.
    Men det var dumt och okänsligt skrivet av mig. Jag har förlorat alldeles för många hundar, flera alldeles för tidigt och några utan förvarning. Jag säger inte att jag vet hur du känner men jag vet hur jag har känt och det har varit ett helvete och lite till. För just mig funkar det att blicka framåt och se nya möjligheter mitt i tragedin, men det gäller såklart inte alla. Återigen, jag menade inget illa alls. Självklart kommer fina Rhiva alltid saknas ❤️❤️❤️

  8. Malin:

    Det känns så himla ledsamt alltihopa:( orättvist också, har en familjehund på 9 år som är fullt frisk och en snart treåring hemma. Jag hoppas och önskar ingen få uppleva det du gör just nu. För ca 4 år sedan gick en person bort som var i min ålder som jag hade haft relation till.

    Jag kan bara utifrån min erfarenheter säga låta sorgen ta sin tid, sedan finns alltid sorgen kvar och de finns i ens hjärta. Men det kommer en tid när man kan gå vidare i livet. Önskar er all lycka 🙂

  9. Åsa, Lanjelins:

    Var ett tag sen jag kikade in hos dig och dina fyrbenta. När jag nu gör det så blir jag väldigt ledsen när jag läser att framtidshoppet Rhiva inte längre finns hos er….Vad hände?

    Jag beklagar av hela mitt hjärta den tunga förlusten av er fina Rhiva och hoppas att ni orkar ta er igenom sorgen och saknaden efter en kär familjemedlem. Tur att du har din mamma som kan stötta dig / er i det sorgliga som hänt.

    Ta hand om er.

Skriv en kommentar

Warning: Undefined variable $user_ID in /customers/3/5/4/tomik.se/httpd.www/wp-content/themes/default/comments.php on line 72

Namn:

Mail:

Hemsida: