Många olika tårar på en och samma dag

Igår eftermiddag fick jag ett sms från Valla djursjukhus, där det stod att askan efter Rhiva hade kommit. Då kom tårarna direkt. Tyvärr så fanns det ingen tid att åka och hämta henne direkt, men nu är hon hemma igen eller hur jag ska uttrycka mig. Det känns iallafall väldigt skönt, och vi ska göra ordning på en av hyllorna i sovrummet där hon ska få stå tillsammans med två fina ljus. Hennes koppel och halsband ska få ligga bredvid urnan, och så ska något fint foto framkallas och sättas upp ovanför.

När jag skulle gå in på Valla djursjukhus idag så började det bränna i ögonen och strama åt i halsen redan när jag närmade mig dörren. Jag fick stå utanför en stund och försöka samla mig, men det gick inte. Det var bara att kliva in. När jag lämnat in följesedeln så gick det inte att hålla tillbaka tårarna längre, utan där stod jag i receptionen och grät. Sen hade jag oturen att något blivit fel mellan djursjukhuset och försäkringsbolaget, så medan tårarna rann fick jag förklara att allt redan skulle vara klart gällande betalning och så vidare.

Jag sa att jag inte orkade med en massa krångel och framförallt inte i receptionen, så jag fick gå in och vänta på ett ledigt rum. Efter att djursjukhuset och försäkringsbolaget rett ut missen så fick jag äntligen Rhivas urna. Jag hade tagit med en ryggsäck att ha urnan i, för Rhiva skulle få följa med på ett ärende på stan. Att lämna kvar henne i bilen vågade jag inte, för då hade bilen säkert blivit stulen eller något.

Innan jag hämtade Rhiva så var jag på Crocus-mottagningen, som visade sig ligga mittemot djursjukhuset, för att göra ett extra ultraljud. Jag hade mina förhoppningar om att få reda på om det är en han eller hon som bökar runt i magen, och idag gick det äntligen att se! På de tidigare ultraljuden har det varit en navelsträng ivägen… Att få reda på könet gjorde genast att allting kändes mera verkligt, och det kom ett par glädjetårar.

Ärendet som jag skulle göra på stan, och som Rhiva fick hänga med på i ryggsäcken, var att åka och köpa de allra första bebiskläderna och göra en present till Lenny. Han har tidigare inte velat veta könet, men ändå accepterat att jag ville ta reda på det. Han visste att jag hade bokat en tid på Crocus-mottagningen, men inte när. Nu när jag visste könet så tänkte jag att det kunde vara kul att göra ett paket med bebiskläder i antingen blått eller rosa, som Lenny kunde öppna när han ville.

När han kom hem från jobbet så höll han sig faktiskt någon timme eller två, men sen tog nyfikenheten över. Det blev en stunds förvirring när den första bodyn han fick ut ur paketet var beige, för det sa ju absolut ingenting, och han vågade knappt fortsätta att gräva i kartongen. Trots den tydliga färgen på nästa body så var han ändå tvungen att fråga om det verkligen var så, och det var det. Nu när Pyret inte längre är könslös så har han/hon även fått ett namn, vilket också gör att allt känns mer verkligt.

17 mars, 2015 | 3 kommentar »