Nu då? Vad ska jag göra nu?
Alltid samma blick när det var träning på gång.
Usch, igår kväll råkade jag somna i väntan på att jag och Lenny skulle se en film. När Lenny väckte mig tror jag att jag fick en panikångestattack eller något liknande. Det kände så obehagligt. Helt plötsligt så insåg jag att jag aldrig kommer vakna ur den här mardrömmen, utan att den är verklighet. Jag fick panik och kände att jag klarar inte det här. Allting kändes så äckligt och främmande.
Jag hade lite samma känsla i morse när jag vaknade. Liksom, vad kommer hända nu? Det känns som att jag inte har en aning om nånting. Tidigare visste jag att jag, Thyra och Lhine skulle göra våra sista starter i freestyle och heelwork to music nu i helgen innan vi tar en paus p.g.a graviditeten. Nästa tävling är nämligen inte förrän i maj, och då räknar jag med att inte vara i tävlingskondition.
Efter helgen var det tänkt att jag och Rhiva skulle börja putsa på momenten i lydnadsklass II, och planen var att göra ett par starter under våren och ta LPII. Nu blir det ju inte så. Det blir aldrig så. Mitt största intresse var att träna och tävla med hundarna, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Thyra och Lhine har inte det behovet av träning som Rhiva hade, och dom känns liksom lite färdiga eller vad man ska säga. Med Rhiva hade jag så mycket kvar. Det känns faktiskt otäckt att inte ha några som helst mål eller planer framöver.
Det enda jag vet, det är att jag ska bli mamma i juli. Något som jag verkligen bara borde glädjas över, men som också känns väldigt skrämmande just nu. Jag visste ju att Rhiva skulle bli en fantastisk fyrbent storasyster. Jag har ju liksom redan sett tusen bilder framför mig. Hon hade definitivt varit den som uppskattat bebisen mest av våra hundar, med sin stora nyfikenhet. Hon hade velat ligga nära, gått finare bredvid barnvagnen än väntat, kommit och skvallrat när bebisen vaknat i sin spjälsäng o.s.v.
Från att vi satte igång med den senaste IVF-behandlingen så blev Rhiva mycket försiktigare runt mig. Tidigare satte hon sig gärna på mig i soffan till exempel, men hon satte inte en enda oförsiktig tass på min mage sedan dess. Även om Rhiva gav intrycket av att fara fram som en orkan, så var hon samtidigt väldigt mjuk och försiktig. Det är som sagt tomt, tyst och tråkigt utan Rhiva.
