”Matte! Det kommer en ful gubbe i skogen!”
Min kropp har inte mått något vidare idag, och jag hade jätteont i mina höfter under långpromenaden imorse. Ett tag funderade jag på om vi skulle vända eller om jag skulle sätta mig ner och gråta en stund, men jag knatade på och efteråt kändes det skönt att hundarna fått sin promenad. Speciellt eftersom att gravidhormonerna sprutade åt alla håll resten av dagen och inget annat vettigt blev gjort.
Thyra och Lhine går alltid lösa nästan hela rundan, förutom när vi går på 70-vägen. När vi gick den lilla korta biten genom skogen så travade dom på en bit framför mig och Rhiva. Stigarna slingrar sig kring små buskar och granar, så Thyra var utom synhåll när jag såg att Lhine började bli obekväm. Hon vädrade och tittade bakåt på mig med en frågande blick. Jag ropade åt båda två att stanna, samtidigt som Thyra gav ifrån sig ett gällt skall som lät lite halvt hysteriskt.
Precis innan hade jag noterat hur fridfullt det var och att bara fåglarnas kvitter hördes, så jag fick lite smått panik. Vad var det Thyra gav skall åt? En häst? En älg? Ett vildsvin?!? Jag lät nog halvt hysterisk när jag kallade in Thyra och Lhine, för då hörde jag en mansröst som ropade ”Går det bra?”. Thyra stod med rest ragg och Lhine blåste upp sig när han blev synlig för oss allihopa, och Rhiva tyckte såklart att det var jättekul att vi fick möte i skogen.
Det är ju inte ofta man möter vettiga människor när det blir lite kaos, men den här mannen tyckte typ att Thyra var en duktig hund som varnade om att det kom en ful gubbe i skogen. ”Då måste man få skälla”. Det var en stor lättnad att han tyckte det, för tänk om det hade varit en människa som varken tyckt om eller förstått sig på hundar… Då hade jag väl fått mig världens utskällning, fast att jag hade Rhiva i koppel och sagt åt både Thyra och Lhine att stanna eftersom att jag såg på Lhine att det var något längre in i skogen.
