Freestyle World Championships 2014
Nu är vi hemma igen och jag ska försöka berätta lite mer om mitt och Thyras deltagande på VM. Klockan ringde iallafall tidigt, dels för att vi hade Ida med oss i bilen som hade startnummer tre och för att vi skulle hinna med att göra en musikcheck.
Tävlingen skulle dra igång 10.00, och i onsdags höll tidsschemat hela vägen, så jag såg till att byta om, få håret fixat och sminka mig i god tid. Jag och Thyra hade startnummer tretton, samma som på SM tror jag, och borde starta omkring 11.40 ungefär. Därefter värmde jag upp Thyra, under Nathalies vakande ögon, i slow motion. Lade i flera stopp och gjorde om där det blev fel. Det kändes som att vi fick en bra uppvärmning.
Det fick inte vara några hundar i publiken, så när tävlingen drog igång gick jag och hämtade en stol och satte mig utanför avspärrningen med Thyra. Jag ville ju få se lite grann iallafall även om jag inte kunde lämna Thyra i buren, för där ligger hon bara och laddar mer än vad hon gör i vanliga fall.
Poängen var väldigt låga till en början, så det kändes som att domarna skulle hålla nere sina poäng fram tills att de såg ekipage som de ville ha i final. Fram till det sjunde ekipaget hade ingen fått högre än 22.XX poäng.
Thyra kändes ganska lugn och fin där vi satt och väntade på vår tur, och när ekipaget före oss ropades in så fick vi gå in på uppvärmningsplanen. Jag gjorde ingen uppvärmning, eftersom att jag inte ville dra upp henne, utan vi satte oss ner på mattan och tog det lugnt.
Redan när startlistorna kom ut så kändes det sådär att starta precis efter Ekaterina Myznikova, och det blev definitivt inte bättre när jag fick sitta och höra på alla applåder som hon och hennes hund fick… Fast det försvann ur mitt huvud så snart jag och Thyra ställde oss upp och gjorde oss redo för att gå in på planen. Mitt tänk ”Här och nu.” kopplades tydligen på automatiskt.
När vi klev in på planen kände jag mig inte så fruktansvärt nervös, utan hade en lagom nervös känsla i kroppen och precis när vi intagit våra startpositioner tog jag ett djupt andetag samtidigt som jag tänkte ”FOKUS!”. Det kändes som att det började riktigt bra. Jag försökte att hålla upp blicken och inte vara för sladdrig i armarna. Thyra var med utan att vara för het, men när hon skulle gå runt mig så gjorde hon en snurr vid sidan istället. Varför har jag ingen aning om…
Det kom ett par skall när hon snurrade och hoppade över svärdet, och när jag sa åt henne att vara tyst började hon skaka på sig. Det brukar hon inte göra förrän hon ska backa ut bakom min rygg. Några fuskhopp blev det, där hon hoppade utanför mina armar istället för igenom. Hon ville inte vända och backa emot mig och tjuvade i slutet när hon skulle apportera svärdet.
Däremellan gjorde hon såklart många fina bitar, men det är ju missarna man kommer ihåg, men jösses så speedad hon var! Jag kände mig inte riktigt nöjd, utan ville få gå in och göra om. Laget tog iallafall emot oss med applåder och glada miner, och jag fick beröm för att jag behöll lugnet inne på planen.
Vad vi skulle få för poäng hade jag ingen aning om, utan lade mina förväntningar runt 19 poäng för att inte bli besviken. Ulrika och Nathalie som sett mer av de andra ekipagen tyckte att vi borde hamna på 24-25 poäng. Det blev en lång väntan på poängen. Före lunchpausen, efter det sextonde ekipaget, visste vi att det skulle komma upp, men icke. Det hade blivit fel i protokollen, förmodligen p.g.a att två ekipage bytte plats med varandra efter att den ena fått sin hund påflugen, så det var tvunget att redas ut först.
När poängen äntligen kommit upp vågade jag knappt gå fram och titta på resultatlistan. Jag smög fram och kisade lite… 24.93 poäng och en 4:e placering med 10 ekipage kvar! Fy vad spännande och otäckt på samma gång, det skulle ju kanske räcka till en finalplats! De tio bästa ekipagen skulle gå till final.
Det blev ett himla tassande fram och tillbaka för att följa resultatlistan. Första ekipaget efter lunch petade ner oss ett steg, och sedan satt vi flera stycken i laget och räknade på vilken placering vi sämst skulle få. När det var fem ekipage kvar så var det redan klart att vi skulle gå till final. Det var inget jag tog till mig förrän resultatlistan var klar, och då kom tårarna.
Innan det var dags för final var det en paus, och därefter skulle alla laget gå in och ställa upp på rad i ringen. Placeringarna i lagtävlingen ropades ut, och Sverige tog VM-brons! Så himla roligt! VM-silver till HTM-laget och VM-brons till freestylelaget! Vi som hade gått till final fick dra lott om startordningen i finalen, och jag drog startnummer sex. Ryskan som startade precis före oss i grundomgången drog nästa lott, och jag hoppades på att hon inte skulle dra nummer fem… vilket hon såklart gjorde.
På väg av från planen fångades vi upp av Maria Brandel som gratulerade laget och till min finalplats, och ville göra en kort intervju till sin blogg. Jag svarade med ett tveksam ”Mmmnjaaa…” och förvarnade om att det kunde bli flummiga svar. Intervjun kommer ut i hennes blogg under nästa vecka.
Inför finalen blev det att byta om och sminka mig igen. Jag tror att jag tränade lite kort med Thyra på de delar som strulade i grundomgången, och hade en riktigt bra känsla inför finalen. Jag skulle skippa nervositeten och gå in och visa varför vi gått vidare till final. Dessutom brukar ju Thyra gå bättre när hon redan fått köra en gång…
… men det gick inte riktigt så som jag hade tänkt. I finalen gick Thyra upp i varv redan i starten, och jag gjorde vad jag kunde för att försöka dämpa henne. Återigen gjorde hon en snurr vid sidan istället för att gå runt mig, men var tyst vid hoppen och snurrarna. När hon skulle backa ifrån mig med svärdet så tappade hon det tyvärr i marken, men tog upp det själv igen.
Vi kom lite i otakt till musiken och fick skippa delen där hon är mellan mina ben och vi springer framåt. Thyra var väl medveten om att vi låg lite efter, så snurren bakom min rygg hade hon redan gjort när jag gjorde min snurr. Hon fuskade på apporteringen igen, och råkade greppa svärdet så det hamnade åt fel håll. Den sista biten satte vi nog iallafall, och Thyra höll på att explodera när vi gick av planen.
Som sagt, det gick inte riktigt så som jag hade tänkt. Däremot har det fått mig att tänka till, och nu ska vi ta tag i att få hjälp med hur jag ska hantera Thyra på tävling.
I väntan på prisutdelningen var känslorna lite blandade, och jag var orolig över att lagkamraterna skulle känna sig besvikna över oss, samtidigt som jag var jätteglad över lagets VM-brons och tyckte att det var jättehäftigt att jag och Thyra placerat oss i topp 10 på VM och tagit oss till final!
När alla lag stod uppradade igen och väntade på att få höra placeringarna efter finalen, där det förresten var tre andra domare som dömde än i grundomgången, stod jag på helspänn och hoppades att mitt och Thyras namn inte skulle ropas upp först. Det gjorde de inte, men på 9:e placeringen ropades vi upp. Det kändes såklart lite tråkigt att vi hade tappat fyra placeringar, men lite senare under dagen när jag fick tid att andas kändes det mycket bättre. Herregud, jag och Thyra kom 9:a på VM i freestyle!
För vår 9:e placering på VM fick vi en jättefin rosett, och alla i laget fick en jättefin glaspokal med loggan för World Dog Show inuti för VM-bronset. Dessutom fick laget en stor fin glasbuckla. En presentpåse fick alla deltagare också, med en stor chokladkaka, vattenflaska, en liten kampleksak och en fin mapp med diplom och protokollen i.
Nu blir det några dagars paus för Thyra innan vi tar tag i träningen igen, och jag ska ta mig en seriös funderare på hur vi kan förlänga och kanske göra om vårat program något. Det är ju inte lite inspiration man får med sig hem efter ett mästerskap…
