Det var inte bara jag och Thyra som hade en bra dag i söndags, utan det hade Zandra och Thyradottern Lystra, LPI LPII RLD N RLD F RLD A RLD M Höstglädjens Stjärnlyster också. Briardklubben hade sin vinnarutställning i Eskilstuna, och arrangerade även en rallylydnadstävling där Zandra och Lystra slog till med en klassvinst och godkänt resultat i mästarklass med 95 poäng! Stort grattis!
Igår var det dags för veterinärbesöket hos Hund & Kattdoktorn i Söderköping som jag skjutit framför mig ett tag. Dels för en liten koll efter operationen, men främst för att ta det där blodprovet som Cesar rekommenderade för att kolla lever- och njurvärden. Första gången jag ringde för att boka tid så var inte han där, och även om vilken veterinär som helst kan ta ett blodprov så ville jag ändå vänta tills han kom tillbaka. För mig känns det både enklare och tryggare att alltid ha samma veterinär.
Som sagt, igår var vi iallafall där. Thyra blev som vanligt noggrant undersökt från nos till svansspets. I samband med att Thyra höll på att slå ihjäl sig för ett tag sedan när hon trodde att hon fick plats att göra ett mellanstuds mellan två avdelare på en parkering så hittade jag en knöl i armhålan på henne. Den är väldigt mjuk, så han vara inte ett dugg oroad över den utan trodde det var en fettknöl. Jag skulle bara hålla koll på den, så den inte blir hårdare eller större.
Ärren efter operationen såg fina ut, men tyvärr så har vårtan på ögonlockskanten kommit tillbaka. Man kan väl inte säga mer än ”Shit happens” om det. Den har ju bränts bort en gång tidigare och kom tillbaka även då. Bara att hålla koll så att inte ögat blir irriterat, och sist satt den där länge. Cesar såg även att Thyra hade en liten ljus flytning, han är otroligt noggrann, så jag skulle tänka på om hon började tvätta sig mer än vanligt.
Till sist var det dags för blodprovet, och Thyra var riktigt snål med blod så det tog sin lilla stund att få ut dropparna som behövdes. Jag hade fått för mig att blodprovet skulle skickas iväg, men det kunde dom själva kolla på plats så jag fick snabbt svar. Allt såg normalt ut! Vilken lättnad, och nu hoppas jag att jag kan sluta sluta vara så nojig och orolig.
Igår tog vi ett nytt personligt rekord med otroliga 28.40 poäng, och idag fick vi det roliga beskedet att vi är uttagna som ordinarie inför VM i Finland den 5-7 augusti! Fasen vad kul det ska bli!
Idag var det dags för tävling igen. Jag och Nathalie övernattade i en liten stuga på Munkebergs camping i Filipstad, och fick dessutom sovmorgon då freestyleklasserna startade efter lunch. Vi vaknade såklart tidigt ändå, då det blev sjukt varmt i stugan, men det var skönt att inte bli väckt av klockan och behöva skynda iväg. Det blev frukost på verandan och innan vi åkte fick hundarna ta sig ett dopp eftersom det såg ut att bli en solig dag.
Under början av dagen kände jag mig inte så jättemotiverad till att tävla, men när vi väl var på plats så kom nervositeten smygande. Jag såg även ett par fördelar med den här dagen. Dels så kanske Thyra skulle vara lite mindre het, eftersom att hon gjorde en start igår och nu hade vi även sovit borta. Dessutom så var det väldigt varmt, och förhoppningsvis så skulle det dämpa henne lite. Kan tänka mig att jag var den enda som var glad över värmen idag av den anledningen.
Vi var framme lagom till lunchpausen/banvandringen, och jag passade på att ta med Thyra in på planen och träna på de bitarna som inte fungerade igår. Det kändes som en bra uppvärmning, eller urvarvning är kanske ett bättre ord. Sen var det bara att vänta på vår tur. Thyra fick vara med mig mycket av tiden, då hon låg och gnisslade när hon var innanför kompostgallret. Hon är inte gnällig annars, men det blir mer av allt när hon är skendräktig.
När det snart var vår tur så satte vi oss vid sidan om tältet där det var skugga så att Thyra fick kyla ner sig lite grann iallafall. Inne på planen var Thyra mycket mer samlad än igår, så det kändes som vi fick revansch! Visserligen blev det lite strul i starten, men det berodde inte på tempo och stress utan för att Thyra var i andra tankar. Hellre det än en massa slarv.
Det kändes iallafall jättebra när vi gick av planen, men det var såklart jättenervöst att vänta på att få se poängen. När vårat resultat till slut kom in trodde jag inte mina ögon, utan var tvungen att förstora upp det på mobilskärmen. 28.40 poäng! Det är ju helt sjukt. På tre av de fyra starterna som vi gjort i år så har det blivit tre nya personliga poängrekord. 27.35, 27.65 och nu 28.40!
Våra otroliga 28.40 poäng räckte till klassvinst, och vårat 30:e cert!
Dagens tävling finns det inte jättemycket att säga om. Med ett tävlingsuppehåll sedan Cruft’s i början av mars, och lite skendräktighet på det, så misstänkte jag att Thyra skulle vara väldigt speedad. De första sekunderna började bra, men sen varvade Thyra upp mer och mer genom nästan hela programmet. Hon slarvade, tjuvade och skällde tre gånger.
Resultatet blev inget att skryta med direkt, men 24.65 poäng fick vi iallafall och det räckte till cert. Det delades inte ut certrosetter till championhundarna, men vi fick en söt liten uppflyttningsrosett istället.
Igår tog vi med oss leksaken som Rhiva fick på drive-in lydnaden för två veckor sedan och gick bort till fotbollsplanen. Rhiva fick för säkerhets skull ha lina på sig, men den hade inte behövts. Hon skötte sig helt perfekt. Rusade lyckligt efter leksaken, och rusade minst lika fort tillbaka till mig så att jag kunde kasta iväg den igen.
Efter en himla massa kastande och spring så blev hon faktiskt trött, och då band jag upp henne vid ett träd så att Thyra och Lhine också fick jaga efter leksaken. När Rhiva är med så har dom ingen större chans att hinna fram först, och skulle dom göra det så är det någon som jagar efter dom direkt.
När jag och Thyra började träna lydnad så hade jag ingen aning om nånting, utan vi körde faktiskt mest på känn hela vägen upp till elitklass. Jag läste mig fram till mycket i regelboken och åkte på tävlingar för att se hur momenten skulle utföras. Ett moment, eller en del av ett moment, som vi uppenbarligen lyckades extra bra med var gripandena i apporteringsmomenten. Det är inte bara en gång som jag fått frågan ”Hur har du tränat in gripandena?!?”.
Hur jag hade gjort visste jag faktiskt inte, för det var liksom ingen detalj som vi petat i för att det skulle se ut på ett visst sätt. Jag tränade apporteringen så som jag tyckte att det kändes bra, och gripandena kom av sig själv. Thyra har samma stil än idag. Hon svänger lite på kroppen, glider på baktassarna och sträcker sig efter föremålet samtidigt som hon redan har börjat vända åt andra hållet.
Lhine brukar köra ungefär samma stil, men på bilden ovan har hon satt i ena frambenet som en broms och kommer trycka sig själv åt andra hållet med baktassarna. Lhine har inte heller fått lära sig själva gripandet, utan där har det också kommit av sig själv.
Apporteringsträningen med Rhiva har varit lite mer genomtänkt, och för nu har jag en tanke om hur jag vill att gripandena ska se ut. Fast det vi tränat mest på hittills är hur de inte ska se ut. Det är inte okej att springa rakt in i apportbocken eller att slå på den med framtassarna. Apportbocken ska in i munnen innan man passerar den och då ska även vändningen vara påbörjad.
Igår hade Rhiva helt rätt tänk när jag och mamma tränade, även om stilen var lite rolig. Hon bromsade liksom till en bit innan och gjorde sedan ett skutt och grep apportbocken snabbt som attan och vände direkt. Jag får nog hjälpa henne lite genom att kasta ut apportbockarna snett, så det liksom inte blir samma bana hon vänder på.
Det var verkligen evigheter sedan sist, men idag har jag och mamma tränat lydnad ihop! Vi skulle tränat på Linköpings brukshundklubb, men det blev ett litet missförstånd. När mamma frågade vilken tid hon skulle vara hos mig så tolkade jag det som att vi skulle träna här, inte att vi skulle mötas upp och åka vidare. Jag orkade inte tänka om och packa in hundarna i bilen, så det blev träning här utanför.
Jag kommenderade mamma och Ingrid genom elitmomenten, och så bollade vi lite tankar och idéer om varför vissa bitar blev som dom blev och hur dom skulle kunna bli bättre. Hicka fick komma ut en liten stund också och köra några moment ur klass III.
Rhiva och jag passade på att bli kommenderade genom klass I, förutom hopp över hinder. Linförigheten tyckte jag kändes jättebra, även om Rhiva satte sig snett framför mig vad varje halt åt höger. Läggandet blev ett ställande, och på ställandet fuskade hon med sättandet. Lite att jobba på alltså. Inkallningen däremot kom hon på direkt, och apporteringen var inga konstigheter.
Vi provade även en klass II-apportering med kommendering och visade upp klass II-fjärren. Bortsett från att Rhiva inte kan göra ingångar med en apportbock i munnen ännu så var apporteringen hur snygg som helst. Full fart ut, tvärnit framför apportbocken med gripande och vändning i ett och samma svep. Det var inte riktigt vad jag hade räknat med, utan jag stod där ganska så förvånad.
Fjärren tycker ju Rhiva bara är så himla rolig, och jag är så nöjd med hennes uppsitt. Läggandena skulle kunna vara lite bättre, men vad är värst liksom? Ett lite långsamt läggande eller ett sättande där hunden trampar hela vägen upp?
Även om vissa saker blev fel så tycker jag att Rhiva var jätteduktig idag, och det är faktiskt något jag tänker om henne nästan varje dag nu. Både i träning och vardag. När vi hade tränat klart så plockade jag fram en pipboll, och mamma blev helt förskräckt och undrade vad jag höll på med. Senast en leksak var med när vi tränade ihop så slog det ju helslint i Rhivas huvud, men nu funkar det jättebra. Hon jagar glatt efter leksaken, och har sedan jättebråttom tillbaka med den för att få byta mot en godbit.
