”Fan! Ta in dina jävla hundar! Nu!”
Det blev ju en väldigt trevlig start på den här dagen. När jag vaknade så släppte jag ut hundarna på uteplatsen som vanligt, så dom inte behöver stå med benen i kors medan jag klär på mig och själv går på toaletten. Efter ett par sekunder blev det världens jävla cirkus utanför.
Grannen, som stör sig på när jag och hundarna tränar på gräsmattan utanför, står precis vid vårat staket och hennes hund är helt rabiat och försöker ta sig över. Inne på uteplatsen står Rhiva med framtassarna uppe på staketet och glatt viftar på svansen, som hon alltid gör när folk går förbi eftersom att många stannar och klappar på henne, och tycker att grannens lilla rabiata sak verkar vara en rolig liten pryl.
Thyra och Lhine blir inte lika roade över det hela som Rhiva, utan skäller tillbaka. Det brukar räcka att jag öppnar dörren till uteplatsen och ropar ”Hörrni!” så blir hundarna tysta eller väljer att komma in, men grannen var lika rabiat som sin hund idag och drog en lång ramsa med svordomar innan jag hann göra något. Jag tror inte att hon såg mig i fönstret, och jag blev både paff, förbannad och ledsen så jag bara stod där med hakan i backen.
Jag fattar inte vad jag och hundarna har gjort för ont, och varför det är mina hundar som får skulden när det är hennes hund som inte kan bete sig? Vi måste gå förbi deras uteplats när vi går till och från bilen, och även då är hennes hund helt rabiat. Thyra och Lhine skyndar sig förbi medan jag koncentrerar mig på att Rhiva ska gå fint förbi och inte försöka hälsa på honom. Några spydiga kommentarer slänger jag inte ur mig, inte ens när jag får en halv hjärtattack och tänker ”Hjälp! Vad rädd jag blev!” när han helt plötsligt kommer farande.
