Gripanden
När jag och Thyra började träna lydnad så hade jag ingen aning om nånting, utan vi körde faktiskt mest på känn hela vägen upp till elitklass. Jag läste mig fram till mycket i regelboken och åkte på tävlingar för att se hur momenten skulle utföras. Ett moment, eller en del av ett moment, som vi uppenbarligen lyckades extra bra med var gripandena i apporteringsmomenten. Det är inte bara en gång som jag fått frågan ”Hur har du tränat in gripandena?!?”.
Hur jag hade gjort visste jag faktiskt inte, för det var liksom ingen detalj som vi petat i för att det skulle se ut på ett visst sätt. Jag tränade apporteringen så som jag tyckte att det kändes bra, och gripandena kom av sig själv. Thyra har samma stil än idag. Hon svänger lite på kroppen, glider på baktassarna och sträcker sig efter föremålet samtidigt som hon redan har börjat vända åt andra hållet.
Lhine brukar köra ungefär samma stil, men på bilden ovan har hon satt i ena frambenet som en broms och kommer trycka sig själv åt andra hållet med baktassarna. Lhine har inte heller fått lära sig själva gripandet, utan där har det också kommit av sig själv.
Apporteringsträningen med Rhiva har varit lite mer genomtänkt, och för nu har jag en tanke om hur jag vill att gripandena ska se ut. Fast det vi tränat mest på hittills är hur de inte ska se ut. Det är inte okej att springa rakt in i apportbocken eller att slå på den med framtassarna. Apportbocken ska in i munnen innan man passerar den och då ska även vändningen vara påbörjad.
Igår hade Rhiva helt rätt tänk när jag och mamma tränade, även om stilen var lite rolig. Hon bromsade liksom till en bit innan och gjorde sedan ett skutt och grep apportbocken snabbt som attan och vände direkt. Jag får nog hjälpa henne lite genom att kasta ut apportbockarna snett, så det liksom inte blir samma bana hon vänder på.
