”Men jag då?”
Stackars Rhiva, hennes träning har verkligen inte haft någon prioritet alls de senaste veckorna. Det blev mindre träning inför mästerskapen, och ännu mindre när Lhine kom hem igen. Jag hade dåligt samvete över det i början, men sen kändes det bättre när jag väl bestämde mig för att hennes träning fick stå åt sidan ett tag till fördel för Thyra och Lhines träning. En dag kommer det ju säkerligen bli tvärtom.
Jag tror att det är ganska nyttigt för Rhiva att få ha lite tråkigt. Det är ju inte som att hon har varit helt bortglömd, utan det är ju bara att träningspassen har uteblivit. Istället har hon fått vardaglig träning, på promenaderna exempelvis. När hon gått med fin kontakt så har hon fått en godis om jag haft med det i fickan eller så har vi busat med en av mina vantar.
Resan till Göteborg och My Dog blev ju ett riktigt äventyr. På vandrarhemmet satte vi upp kompostgaller så inte hundarna kunde vara i sängarna, och det tyckte Rhiva var konstigt men det var ju bara att gilla läget. Inne på Svenska mässan tyckte hon att det var lite läskigt att kliva över luckorna i golvet, och det fick hon lösa själv medan jag väntade in henne på andra sidan luckorna.
Sen gick vi ju en spännande promenad i Slottsparken där vi bland annat tittade på sälar, pingviner, älgar och getter. Så fast att Rhiva inte har fått göra nåt på ett tag så har hon fått vara med om en hel del och borde inte vara helt missnöjd med livet. Vissa kvällar tjatar hon dock om att få göra nåt och klänger på mig, men då puttar jag ner henne vänligt men bestämt eller är så är jag till och med så taskig att jag stänger ut henne i hallen med ett kompostgaller.
