Det har bara gått en vecka sedan jag provade på det där med paracord och gjorde ett halsband till Lhine. Dagen därpå gjorde jag ett varsitt till Thyra och Rhiva också. I måndags fick jag beställa hem mer grejer, för det trillade in tre beställningar under helgen! Så igår och idag har jag roat mig ett par timmar med att göra halsband till Cosmos och Joker, som båda är halvsyskon till Thyra, och till Lhines dotter Mindy.
Cosmos, Höstglädjens Rohan 8 år.
Thyras lillebror Cosmos, de har samma mamma, ställdes också på Hundens dags i Norrköping och blev BIR-veteran och BIS-3 veteran! Innan han och matte Carin fick åka hem ville jag försöka ta några uppställda bilder på honom, vilket gick väldigt snabbt och lätt även om han inte var så sugen på att stå still särskilt länge. Han tyckte nog att min metod för att få till en fritt uppställd bild var väldigt konstig, men jag tycker att det blir bättre om hundarna får ställa sig naturligt istället för att man är där och petar på tassarna.
Dagen efter skickade jag bilden ovan till mamma, utan att säga vad det var för hund och lyckades lura henne totalt, så hon blev väldigt glatt överraskad när jag ringde upp sen och sa vem det var.
Jag fick beskedet av coachen i förra veckan, och idag blev det officiellt. Jag och Thyra är uttagna som ordinarie till nordiska mästerskapen i freestyle som går av stapeln på Dogs4All i Lillestrøm den 14-16 november! Det blir vårat fjärde mästerskap med landslaget, och våran andra NM!
Rhiva är uppväxt med att höra skott lite nu och då eftersom att vi bor i närheten av en skjutbana och det var inga konstigheter vid skotten när hon gjorde BPH vid 1 1/2 års ålder. Drygt 6 månader senare hände det som ingen hundägare vill ska hända, Rhiva blev skrämd av en raket på nyårsafton. Jag svär fortfarande av den händelsen, då den var så jävla dum. Det borde verkligen inte ha hänt.
Jag stod och lagade mat, och frågade Lenny om han kunde vara snäll och ta ut hundarna utanför så att de fick kissa. En sista rastning för kvällen, ett par timmar före tolvslaget, och sedan skulle de inte få gå ut igen förrän allt smällande var klart. När de var på väg in igen så är det såklart någon idiot som skjuter upp en raket som ekar mellan husen och Rhiva blir rädd och släpar med sig Lenny in.
Ett bra tag efteråt reagerade Rhiva på skotten från skjutbanan, och satt i soffan och flåsade när vi var inne och svansen blev låg på promenaderna. Det var nästan värre inne än ute, för på promenaderna kunde hon ändå ta kommandon och godis men inne ville hon inte lämna soffan.
Nu under sommaren tycker jag dock att det har blivit mycket bättre. Jag har försökt att inte göra en jättestor grej av det, även om jag såklart blivit ledsen när hon börjat stressa, och själv hållit mig lugn och inte låtit henne få streta och dra in mot dörren. Har det börjat smälla bortifrån skjutbanan när vi varit ute och tränat så har vi bytt till enklare övningar, t.ex kontaktövningar, och godare godis.
Idag var det ett himla smällande, och jag tog chansen att gå ut och se om vi kunde leka trots skotten. Rhiva fick ha lina på sig och så tog vi med en fotboll och ett gäng köttbullar ut. Vid det första skottet när vi kommit ut så åkte öronen lite bakåt och svansen fick en liten böj, men jag spelade döv och sparkade iväg fotbollen. Rhiva for efter bollen och sen var leken igång. Hon tittade bort mot skjutbanan ett par gånger, och det kände jag att hon måste få göra. För mig är det ett normalt beteende och helt okej.
Efter en stund släppte jag ut Thyra som också ville vara med och sparka boll, och när inte hon och Rhiva jagade efter bollen ihop så svansade Rhiva efter mig och tiggde köttbullar. Eftersom att hon var så pass oberörd av skotten idag så fick hon och Thyra göra några stanna-kvar-övningar och ett par inkallningar.
Det känns så skönt att vi kommit såhär långt, fast att vi egentligen inte gjort så mycket. Visst, reaktionen efter smällen på nyårsafton satt i länge, men det känns som att det här till stor del har löst sig själv. Det finns ju hundar som aldrig återhämtar sig igen efter en sådan grej.
Hur vi ska undvika att samma sak händer igen under kommande nyår vet jag inte. På själva nyårsafton får vi väl försöka bjuda in oss någonstans där det inte skjuts raketer rakt utanför dörren, men förutom idioterna som inte kan hålla sig till tolvslaget så finns det ju även idioter som inte ens kan hålla sig till rätt dag…
Idag har jag och Rhiva varit på Hundens dag i Norrköping. När jag skulle bada henne igår så var jag beredd på att hon skulle kliva ur duschen helt naken och att anmälningsavgiften skulle få slängas i sjön, men hon såg faktiskt bättre ut i pälsen efter badet än vad hon gjorde innan. Hade det varit en officiell utställning hade vi definitivt stannat hemma, och idag fick vi se det som en träning.
Det skulle vara 20 hundar före golden retriever, så vi åkte så att vi var framme när bedömningarna började. Under tiden som vi väntade på vår tur så finputsade jag Rhivas päls och snyggade till tassar och öron. Hennes byxor, som är det sista som ska trilla av nu, spretade åt alla håll så dom fick jag klippa upp rätt mycket för att få dom att se lite mer korta och tjocka ut än långa och smala.
Tanken med dagen var att träna på hennes fria stående, och belöna upp när hon stod glatt och viftade på svansen. Energin i ringen var det inga fel på, och Rhiva hälsade glatt på både domare, skrivare och hann ta sig en titt inne i deras tält. I vuxen klassen blev Rhiva placerad som 1:a, med jättefin kritik! Gruppfinalerna hölls i samma ring, direkt efter att varje grupp dömts klart, och även där stod Rhiva som vinnare.
I väntan på BIS-finalerna tog vi en promenad och sen köpte jag mig lite mat. Vi hade en jättetrevlig dag som vi tog som den kom. Ingen nervositet och ingen stress. Hur skönt som helst, och all information man behövde ropades ut i högtalare. BIS-finalerna var i en egen ring, och när bedömningarna var färdiga i de övriga ringarna så var allt redan förberett så det blev bara en kvarts paus emellan.
Rhiva hade hunnit bli trött i huvudet när det var dags för BIS-finalen, och hade inte samma energi i ståendet som tidigare under dagen, men springa det orkade hon. Jag tror att alla rasgrupper var representerade i BIS-finalen, förutom grupp 4 kanske, så jag blev förvånad och glatt överraskad när vi stod kvar bland de som skulle placeras!
Till slut var det bara två hundar kvar, Rhiva och en newfoundlandshund, och efter ett sista varv i den stora ringen så slutade Rhiva dagen som BIS-2!
”Feminint huvud. Bra blick. Bra pigmentering. Stark rygg.
En tik med mycket vacker siluett. Lagom i allt utan överdrifter,
så nära rasstandarden som man vill ha. En hund som visas
i väldigt bra kondition. Bra pälskvalitet. Vill ta med hem.
Går en lysande framtid till mötes. Lycka till i framtiden!”
Några dagar efter min och Thyras träff med Eva på Dog & People så ringde mamma och undrade om jag trodde att det som jag och Eva pratat om kunde vara intressant för Höstglädjens valpköpare. Det tyckte jag absolut, och idag hade Eva en föreläsning för ett helt gäng från Höstglädjens. Det blev många skratt, men även en hel del allvar.
För mig blev det en del repetitioner, men det var också det jag hade hoppats på för att bli påmind om det som Eva redan berättat för mig. Det blev även mycket nytt, eftersom dagens föreläsning inte bara var riktad mot tävling. Jag är jätteglad att jag gick på föreläsningen, och jag tror att alla som var där fick sig några tankeställare. Inte bara som hundägare, utan även privat så att säga.
Jag och Rhiva har ju kommit en bit med de flesta momenten i lydnadsklass II, förutom hoppet. Vi har inget eget hopphinder, så för att kunna träna såna moment måste vi åka till Linköpings brukshundklubb. Jag hade tänkt att vi skulle göra det idag, men efter jobbet slog latmasken till.
Istället försökte jag mig på att sätta ihop något hinderliknande genom att luta locket till hundarnas leksakslåda mot två Rusta-pinnar, men självklart började det ösregna så fort jag varit inne och hämtat Rhiva. Det kändes lite surt, och åka till brukshundklubben för att börja lära in ett moment i ösregn hade jag verkligen ingen lust med.
Då kom jag på att Kicki, som har Rexago hundskola, tidigare erbjudit mig att få träna i hennes lokal. Jag skickade iväg ett meddelande till henne och frågade om det fanns något hopphinder där, och det gjorde det! Träningsväskan blev snabbt packad och så åkte vi bort dit. Efter typ 5 minuter var vi framme, och vore det inte för att folk kör som idioter på vägen så skulle vi kunna gå fram och tillbaka vid uppehållsväder.
Jag hade ingen aning om hur det skulle se ut, men det kändes typ som att kliva in Linköpings hundungdoms gamla lokaler. förutom att det var trägolv istället för betong. Lydnadshindret, som Kicki beskrivit som halvdåligt, var det inga som helst fel på. Medan jag bar fram det fick Rhiva strosa runt lös i lokalen och undersöka. Hon var mycket mindre påverkad av den nya miljön än vad jag förväntat mig, och när jag ropade på henne kom hon farande direkt och var redo för träning.
Idag var alltså första gången vi tränade på momentet hopp-sitt-hopp, och det var inga konstigheter alls. Jag hade med mig en burk med lock som jag lade godis i, en bra bit ifrån hindret, och sedan höll jag Rhiva i halsbandet och kommenderade ”Hopp!”. Så fort hon var över hindret ropade jag ”Varsågod!” och så sprang vi och öppnade burken tillsammans.
När vi gjort så ett par gånger så ropade jag ”Sitt!” på utvägen, och jag behövde bara upprepa kommandot de två första gångerna för att hon skulle förstå vad jag ville. Därefter varvade vi raka uthopp med sättanden. Att jag har en burk långt ut från hindret är för att jag inte vill att hon ska vända i luften och nästan sätta sig på hindret. Lhine fick lära sig hopp-sitt-hopp på samma sätt, och jag tyckte att resultatet blev bra så nu får Rhiva lära sig på samma sätt. När vi tränar utomhus sen ska burken ligga dold, någonstans rakt ut från hindret.
Ett jättestort tack Kicki för att vi får träna i din lokal! Det kommer vi absolut göra fler gånger!
