Idag har jag inte lyft ett finger i princip, utan jag har verkligen tillåtit mig själv att inte göra något annat än att ta det lugnt. Hundarna fick sin vanliga morgonpromenad i morse, och på eftermiddagen fick jag med mig Lenny ut. Då kunde jag gå och kasta boll åt Rhiva medan Lenny höll ett öga på Thyra och hade Lhine i koppel. Sen fick alla tre springa lösa och busa på en fotbollsplan.
Det blev ingen rolig avslutning på kvällen igår. Straxt efter 19-tiden, när jag och Lenny suttit och spelat datorspel en stund började jag känna mig trött i huvudet. Jag kunde inte se vad det stod på skärmen, utan det bara flimrade. Det kändes lite otäckt, så jag stängde av skärmen och gick och lade mig för att vila en stund. Lyckades dock inte somna, utan det for bara en massa konstiga, mumlande tankar genom huvudet. Jag kunde inte ha någon lampa tänd, och var även tvungen att stänga dörren för att inte få panik av ljus och ljud.
Efter en halvtimme kom Lenny in i sovrummet och undrade hur det var med mig, och det var inte bra. Jag förstod inte vad han sa och jag hade jättesvårt att prata. Jag kunde inte få fram de rätta orden. Dessutom värkte huvudet, och jag har nästan aldrig huvudvärk. Lenny blev orolig på riktigt och ville ringa 112, men det tyckte jag kändes överdrivet så istället ringde han 1177. I väntan på att komma fram i telefonkön så började min hand domna bort, och när jag bad Lenny att klatscha till den så kände jag ingenting.
När Lenny kom fram till 1177 tog det inte lång tid innan vi blev hänvisade till att ringa 112 istället. Där ville dom få prata med mig, och under samtalet så skickade dom en ambulans. Jag blev även kopplad till en sjuksköterska att prata med under tiden.
Det tog inte lång tid innan ambulansen var här, och efter att jag och Lenny berättat allt igen så blev jag ledd ut till ambulansen. Både Lenny och ambulanspersonalen tyckte att jag betedde mig som om jag vore onykter. Långsam och sluddrig när jag försökte prata, och jag var tvungen att tänka efter för att hitta orden. Det kändes inget roligt att åka ifrån Lenny och hundarna. Jag sa inte ens hej då till hundarna, utan försvann bara. Fast jag skulle säkert vara på väg hem snart igen, med rådet att vila och äta värktabletter.
Jag hade dock väldigt fel. Efter diverse undersökningar och blodprover, som alla såg bra ut, ville de ändå lägga in mig över natten för observation. De tyckte att mina symtom var typiska för en migrän med aura, och eftersom att jag aldrig haft det förut så ville dom reda ut det ordentligt. Jag fick dropp och sedan var det bara att ligga och vänta, och vänta. Efter att legat i ett rum på akuten i närmare två timmar fick jag äntligen skjuts till avdelning 73, neurologiska kliniken, där jag fick ett eget litet rum.
Där blev jag servad med saft och mackor, och så skulle de titta till mig varannan timme för att höra hur jag mådde. Det var inte lätt att försöka sova, för nålen i handen gjorde ont och när jag vände mig i sängen behövde jag flytta på droppställningen också. 07.30 blev jag väckt för frukost, och sen började jag vänta på att få åka hem… Hem skulle jag dock inte få åka på flera timmar, för de ville göra en datortomografi (röntgen) av skallen också.
Fram till 14-tiden roade jag mig med att titta på tv och försöka sova. Sedan var det dags för datortomografin, och när de frågade om jag ville bli skjutsad i sängen eller åka rullstol så sa jag att jag gärna använde benen om jag fick. En timme senare var jag tillbaka på rummet igen, slumrade till en stund och vid 16.30 var det dags för middag nummer två plus att jag fick beskedet att jag skulle få åka hem efter att en läkare gått igenom bilderna från datortomografin. Yes, äntligen!
Alla värden, prover och bilder såg helt normala ut. Man kunde se något litet i hjärnan, i en ven, men det var inget som spelade någon som helst roll för nånting. Precis som de sa igår så var det ett migränanfall med aura jag hade fått, och skulle det hända igen så skulle jag åka in igen. Jag håller verkligen tummarna för att det här var första och sista migränanfallet. Usch!
Nu är jag hemma igen, efter många timmar av längtan. Thyra som legat på dörren och väntat på mig har äntligen kunnat lugna ner sig, och har även haft ro att göra nummer två. Hon som alltid sover i sovrummet på sin madrass hade legat vid dörren hela natten, och när Lenny varit ute med hundarna så hade hon bara haft bråttom hem igen. Lilla gumman.
Nallen på bilden högst upp, den fick Pyret av ambulanspersonalen. Himla gulligt!
Jag vet inte varför, men jag och Lenny var helt överens om att fira alla hjärtans dag idag istället för imorgon. Han fick äran att köpa med sig kinamat hem, och medan vi åt och hade det gott i soffan framför en film fick hundarna smaska på dagens nyinköpta märgben. Nu är vi mätta allihopa, och hundarna har tagit en paus i bentuggandet och ligger utspridda på vardagsrumsgolvet och ser väldigt nöjda ut.
Nästa fredag skulle min sjukskrivning gått ut, och eftersom att det är jättesvårt att få läkartider på Kvinnohälsan så ringde jag dit i tisdags för att höra hur det var tänkt sen. Om de skulle förlänga, om jag skulle träffa en läkare igen eller om jag helt enkelt skulle tillbaka till jobbet. Jag trodde faktiskt på det sist nämnda, även om jag själv kände att det kommer inte fungera. Bäckensmärtorna har inte blivit bättre alls.
Min barnmorska ringde upp igår, och jag hade sån tur att det fanns en avbokad tid bara två timmar senare. Jag tog den tiden direkt förstås. Läkaren jag fick träffa igår verkade lite strängare än den jag hade sist, eller noggrannare var nog mer rätt ord. Hon nöjde sig inte bara med att jag berättade, utan hon ville tortera mig lite också. Trycka lite här, provocera lite där.
Hon förlängde sjukskrivningen en månad, och det kändes faktiskt väldigt skönt. Sen var hon tydlig med att jag får inte bara vila, utan jag ska göra det jag kan. Fortsätta stretcha, gå på vattengymnastik och gärna börja träna med lite vikter för att hålla igång och stärka resten av kroppen. Så nu behöver jag inte känna mig som en kriminell när jag är ute och går med hundarna, eller om vi till och med tränar. Jag får, jag ska röra på mig!
Idag hade mamma ordnat med en första hjälpen-kväll hos Maria på Tillsammans hundcenter. Vi var tio stycken Höstglädjare, och en förmodligen blivande Höstglädjare. Jag hade med mig Thyra och Lhine, som skulle användas som demohundar. Vi var näst sist på plats, så Thyra och Lhine tyckte att det var jätteroligt att så många var där och väntade på dom. Ganska snabbt åkte dom in i ett dagisrum, så att vi skulle få nån lugn och ro.
Först gick Maria igenom en del om hundens hälsa och sjukdomar, och flikade även in lite siffror och statistik för golden retriever. Hon hade gjort häften åt oss och en power point-presentation så att det var enkelt för oss att hänga med i det hon pratade om.
Vi delades in i små grupper och fick göra hälsoundersökningar på Thyra, Lhine och Ingrid och Lyra som mamma hade med sig. Lhine tyckte det var lattjo lajbans, medan Thyra verkade undra om hennes matte verkligen godkänt dom här konstigheterna. Dom som inte visste det sedan innan fick lära sig var man lättast kunde känna pulsen på hunden, och så fick räkna ut puls, hjärtslag och andning.
Efter en smaskig fikapaus gick vi vidare till allvarligare saker, nämligen kvävning och återupplivning. Vi fick även se en film, men valde att stänga av ljudet, där en man återupplivande en hund som slagit ihop helt plötsligt. Lite otäckt, men ändå fascinerande att se. Vi fick såklart prova på, fast på gosedjur förstås. Jag kan helt ärligt säga att det först kändes jättefånigt att ge mun mot nos på ett gosedjur och sedan ge det hjärtmassage, men nu är det ju helt klart större chans att jag kan lyckas göra något vettigt om en sådan situation skulle dyka upp.
Gosedjuren fick även stå ut med att vi gjorde heimlich på dom. Jag som faktiskt har haft en hund, nämligen Rhiva, som satt i halsen funderade lite närmare på hur man smidigast skulle kunna göra det på en vuxen hund och kom nog faktiskt på något. Lhine fick vara försökskanin då, och jag gjorde helt enkelt så att jag ställde mig tvärtemot hur hon stod (ansikte/rumpa) och lyfte upp bakdelen på henne. I ett panikläge hade jag säkert hur lätt som helst fått henne att hänga upp-och-ner och kunnat klämma till ordentligt runt magen på henne.
Det var en väldigt intressant kväll med många påminnelser och mycket nytt. Jag tyckte tiden gick lite för fort och hade gärna fördjupat mig ännu mer!
Våran lägenhet är inte stor, men ibland blir det sådär konstigt tyst att jag måste gå och kolla att ingen försvunnit. Igår när jag satt vid datorn syntes inte Rhiva till, och jag fick tassa upp för att se var hon var. I sovrummet hade hon gosat ner i sängen och sov som en stock! Det är inte ofta hon blir så trött, så det var himla mysigt att tjuvkika på henne när hon låg och sov så gott. Buset i snön på förmiddagen tog tydligen på krafterna.
Här kommer Thyra i full fart!
Rhiva tar i allt vad hon kan när hon springer…
Muskelbrutta!
En lycklig Thyra.
Stackars Lhine bet i sig i tungan, och lämnade blodfläckar på Rhiva.
Rhiva, FDI FDII LPI RLD N Höstglädjens Call On Private Line.
Medan nakenfisen Lhine fick stanna hemma med husse åkte jag, mamma, Thyra och Rhiva till SSRK:s utställning i Mjölby. Thyra fick följa med som sällskapsdam, då hon ändå bara ligger på dörren och väntar tills jag kommer hem igen, och Rhiva skulle debutera i öppenklass!
Jag anmälde till dagens utställning främst för att ställa Lhine eftersom att dagens domare gillat henne tidigare, och så tänkte jag den knäppa tanken att det kunde vara kul att se hur det skulle gå för Rhiva i öppenklass. Lhine hade ju tyvärr ingen lust att åka på utställning, och självklart hade hon varit den enda jaktmeriterade golden retrievern idag… Aja, hon ser verkligen förjävlig ut i pälsen så jag ångrar inte att hon fick stanna hemma.
Rhiva blev helt tokig när vi kom in i ridhuset, och hon har nog inte varit iväg på något sedan september så allt blev väldigt lattjo lajbans. Mamma påminde mig även om att Rhiva kanske inte fått den motion och träning som hon är van vid, och det har hon ju inte. Just nu har vi ju utnyttjat snön och varit ute och lekt en del, men vi har ju inte kört några längre träningspass där hon blivit trött i huvudet.
Jag har varit rätt nervös inför den här dagen, och i veckan kom jag på att jag inte hade något att ha på mig och fick försöka hitta en ny kavaj att få plats i… Sen så har ju inte jag sprungit sedan IVF-behandlingen påbörjades i oktober. Jag vet inte heller hur jag kunde tänka ”öppenklass” och ”kul” i samma mening.
När jag plockat ut Rhiva ur buren och vi stod och väntade på att gå in i ringen så fick hon spelet. Hon dök omkring i sanden i ridhuset och betedde sig definitivt inte som en vacker öppenklasstik. Jösses, hur skulle detta gå? Att stå still var inga konstigheter när vi blivit inropade i ringen, men sen när vi skulle springa två varv allihopa så höll Rhiva på att explodera!
Underlaget var jättemjukt, och kittlade förmodligen helt underbart under hennes tassar! Jag tog mig knappt fram i det istället. Det var jättetungsprunget, och så bäckensmärtor på det. Rhiva som annars travar på fint i slakt koppel runt ringen var ingen vacker syn. Hela hon var ett kaos kan man säga. Underlaget måste blivit iordninggjort ganska nyligen, för jag kan inte komma ihåg att jag någonsin varit med om ett så tungsprunget material.
I väntan på en enskilda bedömningen så gick vi lite fram och tillbaka, men jag vet inte om det hjälpte något för utanför ringen där alla gått så var det inte riktigt lika mjukt. Rörelserna under den enskilda bedömningen gick lite bättre än de första två varven iallafall, och när Rhiva började göra sina korta skutt gjorde vi en snurr och samlade ihop oss igen.
Domaren verkade dock inte ha något emot Rhivas inställning till livet, utan mötte henne med öppna armar. ”Du var mig en glad en!”. Rhiva kastade sig förstås rakt upp på domaren, så det var ju tur att vi var inomhus på torrt underlag. Hela rumpan viftade på henne när jag fått ner henne på alla fyra igen och domaren gick igenom henne. Medan Rhiva fick sin kritik stod hon snällt still, och hon fick Excellent! Vad skönt, det var dagens mål.
I konkurrensbedömningen bestämde sig domaren snabbt för hur han ville ha det, så när vi fått springa ett varv blev Rhiva placerad som 3:a i öppenklass. Det delades bara ut ett CK, och det kändes skönt att inte stå som den första som blev utan. Självklart ville jag att Rhiva skulle få CK, men jag är ändå nöjd med dagens resultat. Excellent och en 3:e placering på öppenklassdebuten känns inte alls så himla tokigt! Fin kritik fick Rhiva också, trots att vi inte lyckades med rörelserna idag.
”Tik av utmärkt typ. Välskuret fint huvud. Bra uttryck.
Utmärkt överlinje. Vällagd skuldra. Goda vinklar fram och bak.
Bra förbröst. För dagen ej i bästa pälskondition.
Passande stomme och fina tassar. Rör sig med en
aningen hög svans. Tillräckligt stabil fram.”
En utställning bara 5 mil bort och en domare som tyckt bra om Lhine förut, och så sätter hon igång och vrålfäller! Pälsen på bilden är bara vad jag fiskade upp ur badkaret efter att jag hade blött henne. Efter schamponeringen hade hon som en kal fläck på ryggen och över resten av kroppen hade underullen börjat bli som dreadlocks… Halva Lhine låg kvar i badkaret efteråt, och när jag torkade henne så flög det pälskorvar i hela badrummet. Jättekul!
I veckan har jag suttit och gått igenom gamla CD-skivor för att hitta ett gäng bilder på Igor som mamma ville ha på sin Facebooksida. Jag hittade rätt bilder till slut, bilden ovan är en av dom, och en massa andra roliga bilder. En del mindre bra, men vad kul det var ändå att se dom! Man ska inte vara för hård när man rensar bland sina bilder, speciellt inte när det gäller såna bilder som man bara har en av.
