Marit och Thyrasonen Malte, HTMI LPI LPII RLD N RLD F RLD A RLD M Höstglädjens Full Speed Forward var på tävlingen här i Linköping i helgen och gjorde sin tredje start i heelwork to music klass II. De fick sitt tredje raka uppflyttningspoäng, och vann klassen med hela 26.20 poäng! Därmed fick Malte även titeln HTMII!
Jättestort grattis!
Kroppen var inte riktigt redo för det, och jag blev likblek i ansiktet ett par gånger så vi fick stanna till och vänta på att jag fick färgen tillbaka, men nu under kvällen tog jag, Lenny och Evelina en liten premiärtur med vagnen. Det gick inte fort eftersom att jag knappt kan gå, men det var väldigt skönt att få komma ut och få lite frisk luft. Nu längtar jag jättemycket efter att kunna gå ut på långpromenad tillsammans med Evelina, Thyra och Lhine!
Hon som sov lite för gott igår när vi kom hem.
Redan efter lunch igår så fick vi åka hem från BB. Det kändes både läskigt och väldigt skönt att få komma hem. Evelina åt en stund när vi kom hem och somnade sedan gott, och bara sov och sov och sov. Vid sju på kvällen, fem timmar efter att vi kommit hem, tyckte vi att det var dags för henne att vakna så att hon kunde äta igen, men hon ville bara få sova vidare.
Till slut lyckades vi störa henne så pass mycket att hon öppnade ögonen, men det såg ut som att hon låg och kippade efter luft. Både jag och Lenny fick panik, och jag vände över Evelina från rygg till sidan och klappade henne i ryggen. Hon fick upp lite slem, och var alldeles röd i ansiktet. Hon kändes inte helt närvarande, så medan jag lyfte upp henne och stod och gungade samtidigt som jag klappade henne i rumpan så ringde Lenny 112.
Dom ställde en massa frågor och sekunderna kändes som minuter, så till slut ropade jag ”Skicka en jävla ambulans någon gång!”. Evelina kändes fortfarande lite frånvarande, så jag gick ut med henne på uteplatsen och fortsatte att gunga, klappa i rumpan och prata med henne. Då fick hon en annan blick och tittade upp på mig och såg ut att undra ”Ja mamma, vad vill du?”.
Det tog en himla tid innan ambulansen kom, och när vi väl såg den så åkte den fel också. Dom hittade rätt till slut, och undersökningen av Evelina visade inget konstigt. De ville ändå inte låta det som hade hänt bara vara, utan ringde och pratade med BB som tyckte att vi skulle komma in till special-BB för en kontroll. Vi kunde fått åka med ambulansen, men valde att åka in själva.
Undersökningarna på special-BB visade inte heller något konstigt, förutom att hon hade lite låg temp. Barnläkaren var inte alls oroad över det som hänt, utan bebisar kan göra så. Det var vi som reagerade för snabbt, och hade inte vi haft ögonen på henne så hade hon rett ut det hela själv. Vi fick stanna kvar över natten ändå så att de kunde göra fler kontroller, men allt såg bra ut så idag fick vi åka hem igen efter lunch.
Igår 18.21 tittade hon äntligen ut, vår lilla Evelina.
3065 gram, 51 cm.
Äntligen! Det var precis vad jag tänkte när jag både hörde och kände att hon tittade ut. Efter två timmar av aktivt krystarbete, svett och smärta så kom hon med ett splash. En tuff förlossning i mina ögon och efteråt var jag verkligen helt slut. Idag är jag mör, inte bara i den nedre regionen, utan även i armarna. Jag har nog aldrig tagit i så hårt i hela mitt liv som jag gjorde igår. Samtidigt är jag förstås väldigt lycklig.
Lycklig över att blivit mamma. Lycklig över vår otroligt söta dotter. Lycklig över vilket otroligt stöd Lenny var igår. Det var bara en enda gång jag svor åt honom, ett ”Håll käften!” for ur mig mot slutet när det kändes som att allt kämpande inte gav någonting. I övrigt var han där med saft och nyponsoppa, peppande ord och lustgas precis när det behövdes.
Nu ska jag, Lenny och Evelina, vår lilla familj, gå bort till dagrummet tillsammans för att äta frukost.
Mobilblippande under lugnet före stormen…
… för nu har Pyret bestämt sig för att det är dags att komma ut!
Under dagen igår hade jag inga så kallade känningar, utan allt kändes precis som det gjort de senaste dagarna. Efter att slappat i soffan och ätit mat efter promenaden med hundarna, som jag skrev om igår, så satte jag igång och pysslade lite här hemma. Plockade undan, slängde sopor, tvättade, diskade. Samma rutin som jag haft den senaste tiden, för att inte behöva tänka på det när förvärkarna drar igång. För vem vill komma hem till ett kaos?
Straxt efter 13-tiden överraskade Lenny med att komma hem tre timmar tidigare än vanligt, eller skrämde halvt ihjäl mig rättare sagt. Mitt i diskandet for Thyra upp och rusade ut i hallen helt vansinnig. I nästa sekund hör jag att någon håller på med dörren, och jösses så rädd jag blev.
Efter att jag diskat klart så satt vi vid datorerna en stund, och jag satt bland annat och försökte komma på namn till Trazzel och Sashas valpar. Vi kände oss trötta och sega båda två, så sen gick vi och lade oss och sov ett par timmar. När jag vaknade till vid 18-tiden så släpade jag mig upp ur sängen för att börja packa inför dagens tävling, för det ville jag ha klart innan klockan blev för mycket. Efter någon timme gick Lenny upp, och då stod jag vid diskbänken och såg förmodligen lite konstig ut för han frågade hur jag mådde. Med en orolig tår i ögat svarade jag att jag kände mig jättekonstig, men kunde liksom inte förklara känslan.
Strax därefter kom första värken, men det visste jag inte då. Det kändes som en kramp långt ner i magen. Jag fortsatte att packa klart och satte mig sedan vid datorn igen för att skriva ut PM, blogga och fortsätta klura på valpnamn. Kramperna i magen fortsatte att komma och jag började fundera på om det inte var förvärkar, för jag fick liksom lite panikkänsla och kände mig kallsvettig och svimfärdig. 20.50 knappade jag in ”Förvärkar” på Google, och tio minuter senare ringde jag mamma och förvarnade om att det kanske var dags för hundarna att bli hämtade under natten.
21.10 kom den sjunde krampen, och jag började skriva upp tiderna på ett papper. Fyra kramper till inom en timme, fem till fram till 23.00 och därefter laddade jag ner en värkapp i mobilen och gick sedan och lade mig för att sova. Jag var fortfarande inställd på att vi skulle åka och tävla idag, och trodde att kramperna skulle avta under natten och att jag skulle få sova…
… men det kunde ju jag glömma! Kramperna, eller värkarna som det var, fortsatte hela natten och jag vaknade vid varenda en. 04.04 var det ungefär 8 minuter emellan och jag gick upp för att ringa till förlossningen. Precis som jag läst så fick jag rådet att ta värktabletter, försöka vila, ta en varm dusch och hålla ut så länge som jag kunde. Jag tog den där duschen, en lång en, och därefter lyckades jag faktiskt slumra till en stund.
06.31 ringde jag till mamma och bad om att få hundarna hämtade, och det blev bestämt att jag skulle höra av mig igen när vi åkte in till förlossningen och så skulle pappa åka och hämta dom då. Jag kämpade på mellan värkarna, och började bli lite förbannad på Lenny som sov så gott medan jag låg och kved emellanåt. Vad klockan var vet jag inte, men till slut knuffade jag till honom och frågade surt hur länge han skulle sova och om det inte var dags för honom att ta en dusch och göra sig lite redo. Stackarn.
Vid 9-tiden ringde mamma och frågade hur det gick för mig, och berättade att pappa var på väg att åka. Jag sa att hon kunde hälsa att det skulle finnas kaffe och bullar om han ville ha en fika innan han åkte hem igen. Värkarna blev dock värre under tiden, så jag sa till Lenny att det inte skulle bli någon jävla fika med några jävla bullar. Jag packade istället ner en påse bullar tillsammans med två koppel, som jag gjort till Igor och Bacill, som han skulle få ta med sig hem istället.
Smärtan i värkarna blev bara värre, och tog liksom över kroppen och framkallade tårar emellanåt. Lenny tyckte att jag skulle ringa förlossningen igen, men jag ville vänta tills pappa hade hämtat hundarna. Dessutom behövde jag göra det, och det, och det. När pappa var här, och tog en fika utan bullar, så ringde jag förlossningen igen. Om jag kunde jobba vidare hemma så var det bra, men ville jag komma in så var jag välkommen. Jag sa att jag kunde försöka lite till här hemma, men både pappa och Lenny tyckte att det var dags att åka nu. 40 minuter senare ringde jag och sa att jag inte kunde hantera smärtan själv längre.
Pappa tog med sig hundarna, och det var skönt att se att dom följde med så glatt och inte ens tittade efter mig. Sedan packade jag och Lenny ut oss i bilen och åkte in till förlossningen. En bilresa på ungefär 10 minuter, väldigt långa 10 minuter när man har värkar! Jag blev hämtad med rullstol, och eftersom att värkarna gick ner i benen var det otroligt skönt att inte behöva ta ett enda steg från bilen.
11.45 blev vi inskrivna på förlossningen, och då fick jag bland annat lämna blodprov och urinprov i väntan på att få träffa barnmorskan. Det hela skyndades dock på när jag ropade från toaletten att jag hade börjat blöda. Hemma hade jag bara haft lite rosa flytningar, men nu kom det rent blod. Vid undersökningen visade det sig att jag var öppen fem centimeter, vilket innebar att vi fick stanna kvar!
Lenny passade på att smita iväg och parkera bilen, som stod utanför akutmottagningen, och under tiden fick jag börja med lustgas. När han kom tillbaka så berättade barnmorskan om EDA, och den sa jag att jag ville ha, och då undrade hon om jag ville ha den så snart som möjligt eller avvakta. Jag hade först tänkt avvakta, men Lenny tyckte att jag skulle ta den direkt och så fick det bli.
Nu ligger jag här med lustgasen och Lenny sitter bredvid och spelar mobilspel i väntan på att narkosläkaren ska ha tid att komma och sätta EDA:n. Tänk att dagen som vi väntat på så länge nu är här! Det känns fortfarande lite overkligt, och precis när vi kom hit och blev lämnade på rummet en stund så frågade jag Lenny ”Ska jag föda barn här idag?”. ”Mmm, jag tror det.” fick jag till svar.
Fortsättning följer…
Någon ordentlig träning har vi inte fått till i veckan, bara något litet pass på tomten, men nu har jag bestämt mig för att tävlingsväskan ska packas ikväll. Jag har ju velat fram och tillbaka tusen gånger om, men efter morgonens promenad där jag och hundarna gick bort och lattjade på en fotbollsplan så kändes det självklart att vi ska göra ett försök imorgon.
Thyra blir ju alltid på tårna när hon släpps lös och jag har en leksak med mig, och idag blev även Lhine helt galen när jag hade släppt Thyra men hon själv fortfarande var kopplad. Hon hoppade på stället och snurrade omkring och ville också vara med och jaga boll. Hon som annars inte brukar ta för sig på det sättet, utan brukar springa några varv för att sedan äta gräs typ.
Nu hoppade båda omkring framför mina fötter och ville göra trick för att sedan få bollen ivägkastad som belöning. Thyra är snabbare än Lhine, men idag kämpade Lhine för att försöka hinna ta bollen först och om hon inte gjorde det så jagade hon efter Thyra för att stjäla den och sedan sprang hon som en tok för att Thyra inte skulle kunna ta tillbaka den.
När jag såg den glädjen och energin hos båda två så kände jag att imorgon är det två hundar som kommer bli överlyckliga när de inser att vi ska tävla. Medan vi lattjade omkring på fotbollsplanen så kom jag även på en liten ändring till Lhines program. Vi har ett parti i början som hittills inte fungerat på tävling, och eftersom att vi inte kunnat träna så som jag hade velat så kändes det mer värt att plocka bort en position som riskerar att strula och byta ut den mot en som hon kan.
Ikväll blir det som sagt att packa tävlingsväskan, och sen har jag även tänkt som så att om inte jag ställer in mig på att tävla utan stannar hemma istället så lär det inte hända ett dugg inne i magen. Jag skulle ju sluta upp med att gå och vänta… Lenny blev dock lite orolig över mitt beslut, men det är ju inte långt vi ska och Pyret verkar ju inte ha bråttom ut så jag hinner nog packa ihop och åka hem om jag skulle få förvärkar på plats. Vilket jag dock inte tror kommer ske.
Thyra och hennes älskade boll från IKEA, som hon hittat ute någonstans. Hon har en till med blåa fläckar, som hon också hittat ute, men den med röda fläckar är allra bäst. Det är ofta hon ligger och sover med den i munnen, och det ser bara så gulligt ut.
Vecka 41 idag då, och första dagen över tiden. Det är alldeles för lugnt i magen för att det ska hinna hända något inatt ens. Jag som länge trott att Pyret skulle titta ut den 8:e, för att göra det till ett lite gladare datum igen. Nu ska jag försöka sluta vänta. Det drar igång när det drar igång.
Då var det beräknade förlossningsdatumet här, men Pyret har inte visat några tecken på att vilja komma ut idag… Jag tror och hoppas att det är dags imorgon, men blir inte förvånad om jag får gå över och vänta på igångsättning.
Några som däremot hade lite mer bråttom ut var Trazzel och Sashas valpar. 21.16 fick jag nämligen ett sms från mamma där det stog ”Grattis, en liten tjej har kommit.”. Nu två timmar senare så är dom fem stycken, fördelat på fyra tikar och en hane. Perfekt fördelning! Härligt med ett par tikar att få välja bland, utan att de varken är för få eller för många.
Thyra nästan 4 år och Lhine nyss fyllda 15 månader.
Bilden ovan togs för sju år sedan efter Thyras 20:e start i elitklass och Lhines debut i lydnadsklass II. En tävling som inte började så bra, då jag satt och åkte fel. Jag hade tydligen inte läst PM:et ordentligt, och missade att tävlingen skulle hållas på en annan plats än hundklubben och i samband med en stor agilitytävling. Aja, vi hittade rätt iallafall och sedan gick resten av tävlingsdagen oförskämt bra!
Thyra vann elitklass med hela 307.5 poäng, och Lhine vann klass II med hela 192 poäng! Då båda två hade ett snitt på 9.6 poäng fick de även dela på priset för Dagens bästa lydnadshund(ar)!
