Deprimerande träning
Äntligen så har det börjat bli barmark lite här och var, så nu under kvällen har Thyra och Lhine fått sig varsitt kort träningspass på gångbanan utanför. Nu när detta töväder med en massa slask, blask och översvämningar verkligen har satt fart så hoppas jag att det är våren som är på väg.
Efter ett roligt freestylepass med Thyra där vi satte ihop två små kedjor med två och tre rörelser i, så gjorde jag något riktigt dumt. Jag gick ut och tränade fritt följ med Lhine. Suck!
Lhine tyckte att det var jättekul att äntligen få komma ut och träna på riktigt, men jag tror att det såg förjävligt ut. Tror är ordet som gör mig deprimerad. Att belöna vid rätt tillfälle är ju inte lätt när man själv inte har en jävla aning om hur det egentligen ser ut, och man vill ju inte belöna när hunden går för långt fram, vinklar ut rumpan eller har släppt vid helt om, vilket jag tror att Lhine gjorde idag. Tror.
Jag vet inte heller vad jag ska göra åt de problemen som jag tror att vi har. Jag vet att Lhine släpper vid helt om, framför allt vid språng marsch, men har ingen aning om hur vi ska få tightare vändningar. Tips någon? Vi kan ju inte bara gå rakt fram liksom…
För att göra mig själv lite gladare igen så tränade vi fjärrdirigering när vi kom in. Har börjat använda hundarnas röda bädd till det momentet, och det har gjort stor skillnad istället för att träna på det hala golvet. Vid skiftet stå -> sitt så är det lättare för Lhine att hålla baktassarna frysta, och lättare för mig att se så att hon inte lyfter någon tass. Vid skiftet ligg -> sitt använder vi bäddkanten för att få till snygga uppsitt. Lhine ligger då halvt på golvet, och ska kasta sig upp och sätta framtassarna rakt under sig på bädden… och inte på golvet.
