Fortsättningen
Nu har jag varit vaken i 33 timmar, och håller på att bryta ihop av trötthet. Skulle vara så skönt att krypa ner under täcket och sova ett par timmar, men eftersom att jag ska jobba imorgon så måste jag försöka orka hålla mig uppe till ikväll så att jag kan sova inatt.
Med tanke på att det inte kom några mer uppdateringar i natt efter den fjärde valpen så har ni kanske själva listat ut att fortsättningen inte blev så enkel… Ska försöka fatta mig kort.
Efter den fjärde valpen fortsatte Thyra att ha värkar, men någon valp kom det inte. Efter en timme höll Thyra fortfarande på och jobbade, och likaså efter två och tre timmar. Det kändes så klart inte ett dugg bra. Mamma ringde till Strömsholm, som inte kunde säga mer än det vi redan visste. Att åka till Strömsholm skulle innebära att vi skulle vara framme hos dom samtidigt som de öppnade jouren på Valla, så det blev en hemskt lång väntan fram tills att det var dags att packa in Thyra, som fortfarande kämpade med valp nummer fem, och hennes fyra små flickor i bilen för färd mot Linköping.
Vi var framme strax innan de öppnade, och fick komma in på ett rum direkt. Det dröjde dock 40 minuter innan veterinären kom in till oss. Thyra fick hoppa upp på bordet direkt, och veterinären kunde känna att det låg en valp långt ner. Precis när hon skulle hjälpa Thyra att få ut valpen, så tog Thyra i ordentligt och fick fram den själv – lite mer än 6 timmar sedan den förra valpen! Tyvärr var valpen stendöd, en tik.
Veterinären kunde känna att det fanns en valp kvar, och efter ett blodprov fick vi gå bort till röntgen. En valp fanns det kvar i magen, som låg högt upp. Tillbaka på rummet fick Thyra dropp och så tyckte veterinären att vi skulle prova att ge henne en spruta som skulle hjälpa henne med värkarna. 10-15 minuter skulle det ta innan sprutan skulle verka, och den skulle då hjälpa Thyra att få kraftigare värkar upp till 20 minuter. Redan efter tre minuter satte värkarna igång ordentligt. Varken jag eller mamma hade vågat tro att den sista valpen fortfarande skulle kunna vara vid liv. Så fort jag bara såg huvudet ropade jag till mamma ”Nu kommer den!” och började torka den våldsamt med en av handdukarna vi hade med oss.
”Den lever!”. Vilken lycka att den kom ut så smidigt, att Thyra slapp bli snittad, och att den var vid liv!
Förutom att vi hoppades på att den sista valpen skulle få vara vid liv, så hoppades vi även på att det skulle vara en hane – men icke, ytterligare en tik. Så sex valpar hade Thyra i magen, precis som jag trott hela tiden, och bara tikar. Det var verkligen oväntat! Lite synd att det inte blev någon hane, då en valpköpare väntat på en hanvalp sedan vi parade Lhine.
När allt var klart var vi bara så himla glada över att valpningen fick ett lyckligt slut! Att vi bara fick med oss fem valpar hem istället för sex kändes inte allt för tungt, men det hade nog känts tyngre om den döda valpen varit en hane.
Tyvärr så har jag glömt lilla objektivet hemma i Norrköping, så jag kan inte bjuda på fler bilder än den halvkassa här ovanför. Förstår mig inte alls på mammas Canon Eos 1000D. Ni skulle bara veta hur jag svor här igår kväll när jag kom på att jag inte haft en enda tanke på att packa ner mitt lilla objektiv.