”Jag kan flyga, jag är inte rädd!”
Det var nog Lhines tanke när hon varit uppe hos mamma och hämtat en dummie och skulle ta närmaste vägen ner till vattnet igen, och insåg att det skulle bli ner för ett stup. Lhine dök och hade väl hoppats på ett plask nere i vassen… men ljudet när hon landade blev en hemsk duns. ”Lever hon?!?” skrek jag på andra sidan den lilla viken. Lhine verkade ganska oberörd över sin kraschlandning, och fortsatte fram genom vassen och ut i vattnet bland näckrosorna. Förutom att hon säkert är lite blåslagen så verkar hon oskadd, tack och lov!
Efter ett par markeringar så bytte jag och mamma udde. Jag gick såklart fram och kollade var Lhine hade gjort sitt dyk, och där nere låg en enorm sten. Aj. Ljudet av dunsen sitter fortfarande kvar i mitt huvud, men jag hoppas det försvinner snart.
För att Lhine inte skulle ta samma vägval igen så förde jag henne på ”fel” sida, och visade henne väldigt tydligt ut åt höger där hon kunde slänga sig ner mot vattnet utan att riskera att slå halvt ihjäl sig. Att jag stod på hennes vänstra sida och att hon inte fick ta raka vägen verkar inte ha stört henne ett dugg. Så skönt det är med okomplicerade hundar!
Efter en lång enkelmarkering provade vi en dubbelmarkering, och Lhine löste den alldeles utmärkt själv. Den första kom in hur lätt som helst, men när jag skickade henne på nummer två så såg hon väldigt vilsen ut när hon kom ner till vattnet. Jag stod bara helt passiv och tänkte att hon skulle få tänka till lite själv, och hon gav sig ut och simmade. Först åt helt fel håll, men sen kom hon på var hon skulle! Jag fortsatte att stå passiv ända tills hon greppat dummien och börjat vända upp, och då fick hon en massa beröm. Duktiga lilla Lhine.
Elin:
