Lösträning, för matte
Att Rhiva är en hund med mycket fart är det väl ingen som har missat, och speciellt inte dom som har träffat henne. Samtidigt som det är jätteroligt att det är så mycket fart i henne, så är det ibland lite jobbigt. Jag vågar inte ha henne lös, eftersom att hon är så fruktansvärt snabb, och jag är livrädd för att hon ska dra iväg och inte komma tillbaka.
På apporteringskursen i förra veckan så var Rhiva jätteduktig, och på order från Mathilde provade jag att ha Rhiva lös vid markeringar, under transporter och lite då och då under passiviteten. Men på den sista övningen, som var linjetag så slog det över. Rhiva sprang jätterakt och fint, duttade nosen på dummien och bara fortsatte iväg. Jag fick panik och gjorde alla fel man kan göra, d.v.s vrålade, svor och sprang efter Rhiva fast att Mathilde sa åt mig att ta det lugnt. ”Men hon kommer ju inte tillbaka!”.
Jag såg ju framför mig hur jag skulle stå där med tomt koppel i handen medan det blev mörkt… Rhiva sprang lite ut på en åker, in bakom en lada och jag sprang raka vägen upp mot ladan. En liten bit längre fram stod Rhiva och tittade på kor, och när jag satte mig ner med armarna ut så kom hon till mig direkt. Där, mitt på en grusväg, satt Sandra 28 år och bölade.
Efter att Mathilde tröstat mig så ville hon att jag skulle släppa Rhiva igen, för hon trodde inte att Rhiva skulle försvinna någonstans utan bara att hon behövde få springa. Jag släppte Rhiva, gick med händerna för ögonen och så höll Mathilde koll på Rhiva och styrde åt vilket håll vi skulle gå. Rhiva försvann ingenstans, och när vi bytte håll, så bytte Rhiva håll. När vi gick mot gruppen kunde Rhiva ha valt att springa fram till de andra hundarna, men icke.
Jag kände mig helt förstörd den kvällen, och har sen dess funderat på vad det är som har blivit fel. Varför jag inte vågar ha Rhiva lös. Dels är det ju hennes fart, att hon är så himla snabb. Sen när hon var mindre, så var hon ju så fruktansvärt glad i människor och hundar att det inte var lätt att låta henne få gå lös. På en lunchpromenad förra sommaren försvann hon ju iväg en liten stund, i ett skogsområde när en väg, så det var väl där min rädsla började byggas upp. Sen hade vi ju en sån jävla otur ett tag att det dök upp harar från ingenstans. Så lös har Rhiva inte varit på riktigt på väldigt länge, utan när hon har varit lös så har hon ändå varit i arbete.
De tre sista tillfällena på apporteringskursen är nere hos Mathilde, och igår åkte jag och Rhiva ner en timme tidigare för att gå en skogspromenad tillsammans med henne och en av hennes hundar. Vi tog bilen ett par kilometer in i skogen, där inga andra bilar åker förutom markägare och jägare. Rhiva och Mathildes flathane Logan släpptes lösa direkt från bilen och så bara gick vi.
Vilken härlig promenad det blev. Rhiva och Logan sprang omkring medan jag och Mathilde gick och pratade, och tillfällena för belöning när hon kom tillbaka till mig blev många. Ett par gånger ropade jag på henne när hon var på väg ifrån mig, och hon vände ju direkt. När hundarna sprang in i skogen så gömde vi oss, och det tog inte lång tid innan de vände och undrade var vi tagit vägen.
Ett tag så gick Logan kopplad, och då sprang Rhiva inte ens ut i skogen. Hon var på väg ut en gång, men när ingen annan hängde på så vände hon direkt. Sen när Logan var lös igen så var det vid ett tillfälle som han kom tillbaka utan Rhiva, men då stod vi bara tyst och väntade. Efter ett par sekunder såg jag hur Rhiva kom farande ut i skogen och sprang tillbaka en bit längs vägen, sprang in i skogen igen, ut på vägen igen och inte hade en aning om var vi hade tagit vägen. Total lycka när jag till slut viftade med armarna och ropade ”Här är jag!”.
Vi testade att kasta boll till henne för att se om hon skulle ta den och dra iväg, men det var ju raka vägen in igen. Det var verkligen jätteskönt att se att allt gick så bra. Jag har nog egentligen ingenting att oroa mig för. Visst, harar och rådjur kan man ju alltid stöta på i skogen, men jag behöver inte vara rädd för att hon kommer springa iväg och inte komma tillbaka bara därför att. Hon hade ju jättebra koll på mig nästan hela tiden, och när jag försvann så satte hon ju igång att leta.
Nu känner jag ju tyvärr inte till några bra skogar här kring Linghem, och Rhiva måste få springa fritt, men genom hjälpinstruktören Lotta så har jag kommit i kontakt med en tjej som har en stor hage till sina vinthundar. Vi var där i torsdags, och jag har tänkt att vi ska åka dit två-tre gånger i veckan ett tag framöver. Rhiva är en hund som måste få springa fritt och sträcka ut, och det måste bli mera vardagligt eller hur man ska säga.
Jag tror att torsdagens och gårdagens springande redan har gett resultat, för idag på sökkursen så sprang Rhiva på ett helt annat sätt. Tidigare har hon rusat som en galning, men den här gången var det mycket mer samlat. På första skicket hade Rhiva lite fel tanke, och sprang upp längs stigen istället för ut i rutan, men jag stod bara tyst och hon kom tillbaka direkt. Det råkade bli några tomskick, väldigt fina sådana, och fast att vi ibland inte kunde se henne så kände jag mig lugn. Hon kommer tillbaka, tänkte jag för mig själv och det gjorde hon ju. Rhiva var även lugnare under vägen från figuranten in till stigen, och höll ihop mer och orkade jobba längre än innan.
Måndagens instruktörsledda promenad var verkligen jättenyttig för mig, och nästa måndag åker vi ner tidigare igen. Har dock inte bestämt mig för om vi ska gå själva eller om jag ska be Mathilde följa med som stöd igen. Det bästa vore ju om jag skulle våga gå själv.
Katarina Axelsson:
