Otäck upplevelse i snön
Solen skiner här idag, och för ett par timmar sen kändes strålande sol och massvis med snö som en underbar kombination. Just nu känns inte snön så underbar längre.
Vid 9-tiden packade jag in hundar och kamera i bilen och åkte bort till Himmelstalund för att ta en långpromenad i det härliga vädret. Solen värmde ordentligt, så jag behövde inte ens ha vantarna på mig. Skönt! Thyra höll sig mest på promenadvägen, medan Lhine kämpade sig fram genom snön. Ett par gånger ställde sig Lhine och tittade längtande ut över Motala ström. Jag ville absolut inte ha ner henne i det kalla vattnet, så vid kanten till branten som går ner till strömmen var det stopp, inkallning och en massa beröm när hon tagit sig tillbaka till mig genom snön.
Sen tar Lhines badlängtan över. Hon står och tittar ner mot strömmen, och rör sig inte ur fläcken när jag ropar på henne. Ett par änder kvackar nere i strömmen och retningen blir helt enkelt för stor. Jag vrålar att Lhine ska stanna, men hon försvinner ner för branten. Jag står uppe på promenadvägen, 20-30 meter från brantens kant, sätter Thyra uppe på en snödriva och börjar sedan kliva fram genom den lårhöga snön.
När jag närmar mig kanten så kan jag varken se eller höra Lhine. Ropar och ropar, ingen Lhine. Då har Lhine stått rakt nedanför mig och försökt ta sig upp, men snön har skapat ett stup så att jag inte kan se henne. Tack och lov är Lhine smart och travar bort lite till vänster om mig, och försöker ta sig upp samma väg som hon kom. Jag hejjar och hejjar på henne, men hon kommer inte över kanten. Den lutar liksom ut över henne. Jag vågar inte gå längre fram, för då ramlar säkert jag ner till henne – och då är vi två stycken som inte kan ta oss upp.
Lhine ger upp och springer ner till vatten. Jag får panik och skriker rakt ut. Det såg inte ut att vara så mycket is, men usch, tänk om hon skulle hoppa i och sen inte komma upp! Skulle hon ens orka försöka ta sig upp till mig efter ett bad? Fortsätter att ropa på Lhine, som försöker att ta sig upp under mig igen, och sen står hon bara där. Försöker locka tillbaka henne åt vänster, men hon bara står där. Jag har sett mig omkring emellanåt, men självklart har det inte kommit och gått en enda person uppe på promenadvägen. Precis när jag känner att jag börjar få panik och tänker pulsa bort till jackan, som jag slängt av mig några meter bort, för att hämta mobilen och ringa 112, så kommer det en skidåkare!
Vinkar åt honom och ropar frågande om han kan komma och hjälpa mig att få upp min hund. Först hjälps vi åt att ropa och locka på Lhine så hon tar sig åt vänster. Med sina näst sista krafter kämpar Lhine sedan som ett djur för att ta upp genom snön medan killen slår bort snön framför Lhine med sin ena skidstav. Det är nära, men inte tillräckligt nära att hon tar sig upp själv, så nu när jag har sällskap kasar jag ner en bit och sträcker fram armarna för att nå Lhine. Hon har tagit sig upp så att jag når nosen på henne, och när hon börjar jobba igen lutar jag mig fram lite till och får tag i hennes kinder. Sen tar jag i för kung och fosterland och drar upp henne i kinderna med mina fingrar.
Fy fan så skönt det var när hon äntligen kom upp över kanten!
Sötnöten, ungefär en timme innan hon smet ner till strömmen.
Nora:
Elin me grabbar:
Sofie:
