Vildsvinskrock
Nu ikväll trotsade jag febern för ett träningspass tillsammans med Nathalie och Ayax på hundungdom. Har haft lite halvpanik över vilken fin uppladdning vi haft den här veckan inför NM nästa helg. Vila gör inte susen på Thyra, utan skapar snarare ett galet kaos.
Både Thyra och Rhiva fick köra två pass var, och båda var jätteduktiga. Istället för att den ena fick sitta i bilen och vänta medan jag tränade med den andra så fick båda två vara med inne i lokalen. Rhiva var inte helt bekväm med att sitta uppbunden, utan tyckte att det var lite äckligt. Hon fann sig i det till slut, och lade sig ner och såg avslappnad ut. Bara det blev ju bra träning.
Jag och Nathalie gick tillsammans igenom genom mina rörelser i mitt och Thyras program. Varför jag gjorde si eller så och om jag kunde ändra mina rörelser nånstans. Det är ju jättestor skillnad på hur jag rör mig nu jämfört med början av året, men på senaste workshopen ville både Memea och flera av de andra i truppen att jag skulle leva ut mer och ha en tanke bakom mina rörelser.
Det blev ett par ändringar, som jag måste öva in, men jag skulle typ behöva gå en teaterkurs… Aja, det är ju en himla tur att jag har Nathalie och att hon är ärlig.
– Vad var det där?
– Nu gör du sådär igen!
– Lev ut mer!
– Överdriv inte!
– Sluta skratta!
Det kändes iallafall som en väldigt bra träningspass, men nu efteråt vet jag inte om det var någon eller något som tyckte att jag borde legat kvar hemma i soffan. När jag har knappa tio minuter kvar att köra innan jag är hemma så krockar jag med ett vildsvin!
Precis efter att jag svängt ut från Vårdsbergsrondellen så tänker jag för mig själv ”Usch, vad mörkt det är. Kan lika gärna köra i 50. Vi får ju ändå möte snart också.”. Landsväg, becksvart och precis när man möter någon blir man ju lite bländad. Egentligen är det 70-väg, men som sagt så kändes det som att jag lika gärna kunde vänta med att gasa upp.
Helt plötsligt ser jag bara hur något stor och mörkt kommer glidande från vänster. Vildsvin! Får ur mig ett ”Uuuäääh!” och tvärnitar. Duns! Vildsvinet hann inte över vägen. Jag blev helt skakis och tryckte på alla möjliga knappar i bilen innan jag hittade varningsblinkersen. Sen skulle jag försöka komma på hur mobilen funkade också.
Via 112 blev jag iallafall kopplad till polisen och efter ett par minuter fick jag tillåtelse att rulla hemåt. De hade fått alla uppgifter de behövde och jag hade kunnat beskriva ganska så exakt var jag krockade med vildsvinet. Det ringde en jägare för en stund sen för att dubbelkolla åt vilket håll vildsvinet hade fortsatt efter krocken, för under tiden som jag blev kopplad till polisen travade det tillbaka in på samma väg som den kom ifrån.
Usch, vad stora och otäcka vildsvin är. Det fanns inte en chans att jag hade hunnit se den tidigare heller. Inget blänk i ögonen och så rör de sig ungefär som en töltande islandshäst och bara glider fram. Det var som om någon hade dragit ett cementblock över vägen.
Det var iallafall en himla tur att jag inte körde fortare, för det verkar inte ha blivit några skador på bilen. Hållaren till nummerplåten sprack, men i övrigt ser bilen lika hel ut som innan. Hundarna verkar inte ha tagit något som helst skada heller, utan hade bara kvällsmat i tanken när vi parkerade här hemma och hade bråttom in.
