Landslagsdebut!

När vi blev inbjudna till landslagstruppen kunde jag såklart inte låta bli att hoppas på att vi skulle få vara med och representera Sverige vid ett mästerskap. Det hade bara varit så himla häftigt, och igår gick min dröm i uppfyllelse.

Både jag och Nathalie var helt slut redan på lördagkvällen, efter att varit på tävlingsplatsen i 10 timmar. Dels så var man ju spänd redan då inför gårdagen, plus att man blev lite nervös när lagkamraterna i HTM-teamet skulle in på planen. Den höga musiken, applåderna och jublet från läktarna gav inte bara en härlig känsla, utan även en hemsk huvudvärk.

Igår ringde klockan tidigt, eftersom att Nathalie och Ayax skulle starta som nummer 2. Under morgonen kände jag mig inte så nervös, för på lördagen bestämde vi oss för att vi skulle åka tillbaka till hotellet ett par timmar när dom kört sitt program. Jag packade inte ens ordning mina och Thyras grejer innan vi åkte till tävlingsplatsen, just för att jag inte skulle börja tänka på våran start.

Nathalie och Ayax gick in och satte sitt program utan några större missar, och jag höll nästan på att börja gråta när de sprang av planen. Jag lyckades dock hålla tillbaka tårarna tills jag hoppat ner från läktaren och gav Nathalie en grattiskram och klappade om Ayax. Då fällde vi några glädjetårar ihop.

När nästa startande kört sitt program så ropades poängen för Nathalie och Ayax upp, 24.13 poäng! Det är väldigt bra poäng på ett internationellt mästerskap. Därefter körde vi tillbaka till hotellet och försökte ta det lugnt medan vi tittade på livesändningen. Jag passade även på att äta en massa snask, för sen skulle jag inte kunna få i mig något förrän jag och Thyra kört vårat program.

Vi åkte tillbaka vid 12-tiden, och efter att jag ställt in våra grejer i omklädningsrummet så gick jag ut och tränade ett rejält pass med Thyra. Nervositeten började komma krypande, och den blev inte bättre av att Thyra höll på och krånglade. Vi fick ta en paus flera gånger där jag lade henne ner och gick iväg en bit för att andas, då hon gick upp i stress och jag blev irriterad.

Vi hade väl inte riktigt dom bästa förutsättningarna eftersom att hon var skendräktig, och då blir extra speedad och skyndar på för att göra rätt. När vi tävlade lydnad gick hon allra bäst då, men i freestylen blir det lätt lite kaotiskt.

I väntan på att det skulle börja närma sig vår tur så satt vi sedan på den delen av läktaren där man fick ha med sig hund. Jag ville inte ha Thyra liggandes i buren i omklädningsrummet, för det hade varit ett himla liv där inne under lördagen, Birgitte, som hade workshopen i augusti, var snäll och sa till oss om det, och det gnisslade om Thyra när vi tjuvlyssnade genom dörren så jag tror att hon var den skyldiga. Så för att hålla henne lugn fick hon vara med mig hela tiden istället.

Sen när det inte var många hundar kvar så satte vi oss i omklädningsrummet istället, tillsammans med Lovisa och Carina. Det kändes väldigt skönt att sitta där inne och andas en stund. När de var två hundar kvar före oss gick vi ut och väntade på vår tur att gå in i uppvärmningsringen.  Thyras belöning, en burk blötmat, gav jag till Memea och sedan värmde vi upp med några enkla rörelser.

När Lovisa och Trolla kört sitt program gjordes en soundcheck av våran låt och jag vinkade åt DJ:n att höja volymen lite och visade vad vi hade för startsignal. Medan domarna satte sina poäng och speakern presenterade oss så satte jag mig ner på golvet med Thyra och tog några djupa andetag. Jag höll på att börja gråta, och jag vet inte om det syntes att jag tyckte att det var lite jobbigt, för då ropade Ulrika ett par peppande ord från läktaren.

Samtidigt som speakern ropade in oss, ”And here they are, from Zweden, Sandra Kagevik and Thyra!” och publiken började applådera så släppte den värsta nervositeten. Istället kändes det bara jättehäftigt att få gå in på planen. Vi gick in till mitten, hälsade på domarna, och gick sedan vidare till det bortre hörnet.

Det började bra, men sen tappade jag Thyra lite när hon skulle gå runt mig sidleds. Hon tycker ju att hon kan själv, och hon vandrade iväg lite för långt ut. Inför slalomen bakåt skippade vi snurren då det kändes viktigare att hon skulle komma in rätt direkt. På träningen i fredags fastnade jag nämnligen med skorna i mattan och ramlade när jag skulle rätta mig efter henne, och det ville jag ju inte göra nu.

Jag lyckades hålla mig på fötterna, men koncentrationen på hur jag gick gjorde att jag blev lite för långsam när Thyra skulle hoppa mellan mina armar och svärdet så första hoppet gjorde hon utanför. Det såg nog lite roligt ut. Där kände jag att det fanns stor risk för skall, för det är där det brukar komma och nu var hon ju extra speedad, men hon sa inte ett ljud.

När hon skulle ta svärdet i munnen och backa ut så tappade hon svärdet en gång, men hon plockade upp det direkt igen och fortsatte att backa. Hon gjorde sin snurr, vände fint och gick upp på bakbenen. Det gick lite för fort när hon skulle backa runt mig, men hon rättade till sig utan att göra en snurr runt sig själv.

Sen när hon skulle gå på mina fötter blev det lite kaos, och hon ställde sig på bakbenen istället. Jag lyckades dock få ner henne på alla fyra igen och hon fick gå i mellanposition istället innan hon skulle backa ut bakom mig. Hon backade långt och bra, och höll avståndet när vi gick sidledes mittemot varandra. Apporteringen av svärdet gjorde hon bra och hon sprang på bra runt mig.

Avslutet strulade lite, och det håller vi på och lär om för att hon inte ska ha så bråttom framåt. Hon gick rakt framför mig en bit, men sen när hon skulle stanna så satte hon sig ner och när vi skulle gå vidare så gick hon upp på bakbenen igen innan hon knatade iväg alldeles för fort. Det blev inte jättesnyggt när jag fick ropa tillbaka henne innan vi skulle sätta oss ner med svärdet.

Trots våra uppenbara missar så kände jag mig glad och stolt där vi satt och fick ta emot publikens applåder. Vi sprang av planen och Memea stod beredd med belöningen. Thyra som just då var världens mest speedade hund kastade sig över belöningen och tog både en tugga av Memeas hand och förpackningen. Jag själv kände mig också rätt speedad, och hade gärna gått in och kört en gång till. Vad hade jag varit nervös för?

När Thyra smaskat i sig sin belöning stod vi kvar vid kanten av uppvärmningsringen och tittade på Carina och Pop, och väntade på att våra poäng skulle ropas ut. Det var en spännande väntan på att få höra poängen, för jag hade verkligen ingen aning om vad vi skulle få. ”Twentyfour points!”. 24.00 poäng! Det kände jag mig verkligen jättenöjd med. 24.00 poäng på EM!

Resultaten uppdaterades snabbt, och vi slutade på placering 21 av 49 startande! Placeringarna och poängen i laget var väldigt jämna, och det skiljde bara 0.33 poäng mellan oss allihopa.

På prisutdelningen fick alla lagen marschera in ett i taget till sin nationalsång, och alla deltagare fick en rosett. Det är inte den största rosetten vi fått, men den mest värdefulla rosetten vi fått någonsin! Den kommer ramas in tillsammans med en bild på Thyra och hängas upp på väggen som ett fint minne från den här spännande helgen och vår första tävling med landslaget.

30 september, 2013 | 17 kommentar »